Kraften mellan raderna

Detaljer är inga småsaker. Och i de fina nyanserna lurar stora sanningar, i litteraturen precis som i livet.

En människa rymmer många dimensioner, konstaterar Johannes Anyuru i detta nummer. Han skriver lågmält om krafter som vill slita sönder vår värld. Det gör Negar Naseh också. När hon skildrar människor som sluter sig i sina små bekvämlighetszoner är det lätt att ana paralleller till den stora världen.

Två nutida svenska författare. Båda är egentligen förbannade. Båda har insett att politiska plakat sällan blivit bra litteratur. Indignationen darrar mellan raderna.

 

Det här numret handlar mycket om det subtila – värdet i att skildra tillvaron bortom generaliseringar, versaler och utropstecken. Det kan ibland verka som om den lektionen gått världen förbi: Vi ser en flåsande Batman-skurk som världens mäktigaste man, en plötslig iver att bygga murar överallt och rasistpartiet som klättrar vidare mot makten.

Nej, 2017 kommer antagligen inte att gå till historien som året då den nyanserade världsbilden segrade i det offentliga bruset. Men i litteraturen finns fortfarande chans till eftertanke.

 

Dags att skriva om din feel good-roman till politisk dystopi med andra ord? Nej, självklart inte. Men det kan vara bra att ha i bakhuvudet när du sitter där på kammaren och känner dig introvert och världsfrånvänd – att det du sysslar med är värt att ta på allvar. Historiskt har det många gånger varit författarna som tagit ansvaret när tonläget spårat ur. Inte för att lösa världsproblemen, utan för att gestalta mänskligheten bortom svart och vitt, gott och ont. Komplexitet slår inte hårdast genom bruset just nu, det vinner inte klickjakter och val. Men när gaphalsarna skrikit sig hesa, behövs det plötsligt något annat än tvärsäkerhet och enkla lösningar. Då kan de där nyanserna komma väl till pass igen. Jodå, det har hänt förr.

Skriv på!

Annons