»Lektörens ord blev en sporre att fortsätta«

Att få tid att skriva är en konst i sig, särskilt när det ska kombineras med jobb och familjeliv. Louise Baumgärtner har lärt sig att prioritera, och efter ett positivt lektörsutlåtande fick författardrömmen plötsligt tydliga konturer.

– Ibland har jag undrat varför jag gör det här, säger Louise Baumgärtner.

– Varför lägga så mycket tid som jag inte har på någonting som med så stor sannolikhet aldrig kommer att ge någon utdelning över huvud taget? Men nu har det gått så långt att jag inte riktigt kan ge upp.

Det är snart tio år sedan hon vaknade en morgon och hade beslutet klart hos sig: Hon skulle skriva en bok. Utan att egentligen veta vad hon gav sig in på började hon på en berättelse om Alice, en kvinna i trettioårsåldern som blivit gravid av misstag och brottas med sin ambivalens inför familjelivet. Sedan dess har manuset förändrats många gånger.

– Det var egentligen en helt annan bok från början. Det har flutit ut och utvecklats till en psykologisk thriller och i själva verket är nästan ingenting kvar av de där första raderna jag skrev, förutom huvudpersonen. Det är fortfarande samma Alice. Jag verkar inte kunna leva utan henne, skrattar Louise.

 

Att skriva handlar om envishet, det vet Louise vid det här laget. Envishet och konsten att prioritera. Trots att hon valt att gå ner till halvtid på sitt jobb, är tiden knapp. Villan i Öxabäck svämmar stundom över av disk och tvätthögar – det tillstånd av ständigt hotande kaos som följer med en stor familj med fyra barn mellan fem och tolv år gamla.

Annons

Hur hinner du?

– Det går egentligen inte, eller så går det för att man verkligen vill. Det är mycket som släpar efter och rent ekonomiskt borde jag egentligen jobba mer. Men jag tänker att familjen ändå får igen det, för jag får ju faktiskt mer tid hemma med barnen på det här sättet. Så jag brukar tänka att det är värt det, även om jag aldrig blir utgiven.

Det finns ytterligare en viktig förutsättning för att något ska bli skrivet. Hon tar med oss upp på övervåningen för att visa, och där, precis vid trappavsatsen inklämd mellan ett av barnens rum och sovrummet ligger den: ”Skrubben”. Den är bara ett par kvadratmeter stor men innehåller det nödvändigaste. Ett litet bord, en stol och datorn. Och en dörr att stänga om sig.

– Min man jobbar natt och när han kliver upp på eftermiddagen kan jag få en stund för mig själv. Det blir kanske ett par timmar tre-fyra gånger i veckan. Drömmen vore förstås att få längre sammanhållande skrivpass, att kunna ta ledigt ett tag, åka någonstans och bara skriva.

Louise Baumgärtner

Ålder: 43 år

Bor: Med maken Sascha, barnen Tobias, Julia, Simon och Matilda i en villa i Öxabäck.

Gör: Arbetar halvtid som lokalvårdare och bloggar om sitt skrivande på www.mittmanus.se.

Knep när tiden inte räcker: Ju mer man får skriva desto bättre blir flytet men när jag inte hinner skriva så mycket brukar jag försöka göra något jag kallar att ”bo i min bok”. Det vill säga att jag tänker på den även när jag inte skriver, så att det inte ska ta så lång tid att komma in i den när jag väl sätter mig framför datorn.

Manuset har blivit klart otaliga gånger men för tre år sedan kände hon sig för första gången så pass nöjd att hon skickade in det till tre av de största förlagen – som alla svarade med standardrefuseringar.

Annons

– Det var ett stort steg för mig att skicka in det, jag hade kämpat så länge och jag blev så väldigt besviken.

Louise satte sig i skrubben igen, och några månader senare skickade hon åter in manuset. Och nu kom en vändpunkt: Ett av de stora förlagen hade gett manuset till en erfaren lektör. När Louise läste utlåtandet var det med en blandning av skräck och glädje. De såg stora förtjänster med manuset, stod det, även om de inte var redo att ge ut det i nuvarande skick.

– Där förändrades mitt skrivande liv, berättar Louise. Plötsligt insåg jag att det kanske inte bara var en dröm. Det kanske låg inom det realistiska… Att jag skulle kunna nå ända fram.

Sedan dess har hon jobbat vidare, med tydligare fokus än någonsin. Hon har förändrat och förbättrat, skickat in igen och fått fler refuseringar, men också ytterligare ett utlåtande och positiva omdömen från ett par förlag. Planen är nu att ha en ny version klar sent i höst.

– Man kan fråga sig hur länge jag hade orkat hålla på om jag inte fått någon uppmuntran att fortsätta, säger hon.

– Fast samtidigt har skrivandet i sig blivit ett behov hos mig. Något jag verkligen tycker om att göra, som någon annan har sin fotboll eller tycker om att måla. Att få gå undan, tända ett ljus, ta på sig lurarna och sitta där med sina låtsaspersoner. Så hur det än går kommer jag aldrig att ångra att jag försökte.