Skrivbordet i teak är en överraskning från Victorias man Mårten. ”Han vet att skrivandet är viktigt för mig, att det är min stresshantering och min ventil. Därför är han väldigt stöttande. Han förstår att jag behöver lägga tid på skrivandet för att må bra”.

»Jag slängde mina texter«

Som tjugoåring slängde Victoria Everbrand hellre kollegieblocken i soporna än riskerade att pojkvännen skulle råka se dem. Femton år senare har hon ”kommit ut ur garderoben” och låter gärna andra läsa.

Det råder ett tillfälligt lugn i fyrarummaren i Majorna, där leksaker som ligger utspridda på trägolvet skvallrar om att här bor barn. I eftermiddag är Sigge, Lilja och Elvis kvar på förskola och fritids lite extra länge, vilket innebär en ovanlig paus i Victoria Everbrands annars rätt så hektiska vardag. Vanligtvis skriver hon nästan alltid på kvällen när barnen somnat.

– Då sitter jag i soffan med hörlurarna på och försöker hitta orden. I princip skriver jag varje kväll.

Det har gått snart ett år sedan hon skickade iväg sitt färdiga manus till ett antal förlag. När ett av dem svarade, fick hon hjärtklappning när hon klickade upp mailet och insåg att det rymde mer än ett kortfattat ”nej tack”.

– Det var en refusering men en bra refusering, säger hon och ler åt formuleringen.

Förlaget meddelade att de hade låtit en lektör läsa hennes manus och att de såg potential i det hon skrivit. Enligt lektörens utlåtande höll det för utgivning rent språkmässigt men storyn behövde vässas.

– Det kändes väldigt bra att de hade tagit sig tid att läsa hela manuset och att det inte åkte direkt i papperskorgen. Jag såg det som ett stort steg framåt. Just utlåtandet om att det höll språkligt kändes viktigt. Då kan jag ju ändå skriva!

Annons

 

Victoria Everbrand

Ålder: 35 år

Bor: Sandarna i Göteborg:

Familj: Maken Mårten och barnen Sigge, 9 år, Lilja, 7 år och Elvis, 4 år.

Gör: Fritidspedagog för lågstadieelever

Började skriva: Under föräldraledigheten med Sigge. ”Egentligen har jag alltid skrivit men det var då jag började gå skrivarkurser och ta skrivandet på större allvar”.

Hittar inspiration: I låttexter på svenska. Att kunna fånga en känsla på bara en rad, det är inspirerande. Jag gillar Annika Norlin och Tomas Andersson Wiij.

Victoria tog till sig av kritiken och håller nu på att arbeta om texten. Det är ett drygt arbete att ändra riktning och försöka få till dramaturgin.

– Jag vet att det är min svaga sida, att texten ska bli logisk från början till slut.

Annons

Kanske, funderar hon, har det att göra med att hon bara kan skriva korta stunder i taget. Oftast blir det bara någon timme på kvällen vilket innebär ett rätt splittrat skrivande: scenerna hänger inte riktigt ihop, dramaturgin stämmer inte, Victoria får klistra och klippa och ändra i efterhand.

Dessutom gäller det att inspirationen ska dyka upp just när hon faktiskt kan slå sig ned med laptopen i knäet.

– Ibland sitter jag i bilen hem från jobbet och får en känsla, en mening eller tanke i huvudet och känner att det där, det måste jag komma ihåg! Men sedan hinner tusen saker hända och när jag väl får tid att skriva känner jag: Vart tog det vägen? Vad var det nu jag tänkte?

Samtidigt tror hon att det är ihärdigheten som kan bli hennes framgångskoncept. Att inte släppa taget om texten efter kritiken utan i stället känna revanschlusta, se potential att göra manuset bättre.

 

Men det fanns en tid när hon aldrig hade låtit någon annan läsa. Hon började skriva redan som liten men väldigt länge var det helt otänkbart att någon skulle få se någonting hon skrev – eller ens veta om att hon skrev. Det kändes alldeles för personligt. När hon som tjugoåring skulle flytta ihop med sin pojkvän insåg hon att han kanske skulle råka hitta något av hennes fullskrivna kollegieblock, när de nu skulle bo i samma lägenhet.

Skriver just nu

– Mitt nuvarande romanprojekt har jag arbetat med i tre år ungefär. Det jag vill åt är gränsen mellan lojalitet och utnyttjande, att kärlek kan ta sig många olika uttryck och att det som är kärlek för någon kan vara kvävande för någon annan.

– Så kvällen innan han skulle komma stod jag vid en container och bara hivade ner kollegieblock efter kollegieblock fulla med mina texter.

I dag ser hon inte längre något pinsamt med att låta andra läsa. Efter otaliga skrivarkurser och ett antal refuseringar har hon lärt sig att hon överlever respons och kritik – att det till och med gör texterna gott.

Vilken är din starkaste drivkraft?

– Att lyckas förmedla de känslor jag vill till läsaren, låta dem ta del av ett perspektiv som de aldrig upplevt förut. Mina karaktärer är ofta sådana som inte tar så stor plats i samhället och det reflekterar nog en sida hos mig själv. Jag kan känna att folk är snabba att stoppa in varandra i fack men det finns inte ett givet mönster för hur vi agerar. Människor är mer komplexa än så. ν