”Jag tror att ännu en bokidé kommer att komma till mig. Nu har jag hittat skrivandet och det vill jag inte släppa till något pris.”

»Jag kommer aldrig att släppa taget om henne«

Två veckor efter att hennes cancersjuka dotter hade somnat in, slog Carolina upp laptopen och började skriva. Trots sorgen – eller kanske tack vare den – lyckades hon hitta en litterär röst som hon inte visste att hon hade. Skrivandet hjälpte henne att orka gå vidare och idag jobbar hon med sin andra roman.

Carolina Molses hall, alldeles till vänster om ytterdörren, finns ett fönster som räcker ända ner till golvet. Där sitter tiken Sally, egentligen valpigt rastlös men just nu helt stilla, och väntar på att husse ska komma tillbaka med barnvagnen där familjens minsting August sover middag.

August fick aldrig träffa sin tredje storasyster. Men om han någon gång skulle vilja veta mer om hur Anna var, då finns en saga som han kan läsa när han blivit stor nog. Just nu ligger den på köksbordet: en tummad bok med kulört omslag.

Carolina lägger fingrarna mot bokryggen, varsamt.

– Ibland när det gått ett tag sedan jag bläddrade i Sagan om Anna tänker jag: Vad har jag gjort? Det här är alldeles för personligt. Men sedan läser jag och varje gång blir jag väldigt, väldigt lugn. Den finns där. Och det känns bra.

Det började med ett av alla de kort som kom till familjen Molse, de där förtvivlade första dagarna efter att sexåriga Anna hade gått bort i en aggressiv cancer som upptäcktes alldeles för sent. ”Så tog den vackra sagan slut, vi som hoppades så”, hade någon skrivit på kortet. Ett trevande försök till tröst.

– De där orden… De födde idén om att skriva någonting.

Annons

Så Carolina slog upp datorn, utan någon egentlig tanke eller plan. När hon lade fingrarna mot tangenterna var det ett desperat försök att få behålla Anna en liten stund till. Trots sorgen försatte skrivandet henne i en sorts tillstånd av harmoni. Tårarna rann men märkligt nog kände hon också hopp. Livsglädje. Det var, säger hon, som att boken skrev sig själv. Hon – som annars kan uppleva att hon svamlar i jakten på de så viktiga, exakta formuleringarna – kände det som att hon upptäckt en helt ny röst.

– Jag har läst mycket i hela mitt liv och vet intuitivt vad jag tycker om. Jag tror att det omedvetet är så jag lärt mig att skriva.

 

CAROLINA MOLSE

ÅLDER: 40 år

BOR: Med maken Peter, barnen Andrea, Linnéa och August och hunden Sally i ett hus i Kullavik.

GÖR: Arbetar som projektledare inom Volvo.

SÅ SKRIVER JAG: ”Efter Annas bortgång var jag sjukskriven, så Sagan om Anna skrev jag precis överallt och hela tiden. Med min andra bok föddes många tankar i bilen på väg till jobbet, särskilt i bilköerna. Det första jag gjorde när jag kom fram var att skriva ner några snabba rader och maila till mig själv för att inte glömma bort dem. Nu när jag är föräldraledig skriver jag mest när August sover men jag bearbetar boken hela tiden i tankarna.”

Efter ett tag anmälde sig Carolina till en skrivarkurs på Folkuniversitetet. Hon hamnade i en grupp av människor som hon instinktivt tyckte mycket om och de blev hennes bollplank i skrivprocessen.

– Det är svårt att hitta dissonansen i sin egen text. Jag ser det direkt hos någon annan, när orden inte passar in eller när någonting klingar falskt, men har svårt att få det perspektivet på min egen text. Därför var det värdefullt att bolla med skrivgruppen.

Annons

Efter en omgång refuseringar valde Carolina att starta en egen firma och ge ut boken på egen hand. I efterhand är hon nöjd med det, hon har på så sätt haft möjlighet att skänka eventuellt överskott av försäljningen till Barncancerfonden. Dessutom ser hon det som en fördel att hon fått en speciell direktkontakt med sina läsare.

 

Sedan boken blev färdig har den fungerat som en brygga mellan familjen och deras vänner. Berättelsen gav närstående möjlighet att begripa, kunna trösta. För Carolina och hennes man Peter har Sagan om Anna blivit en mental minneslund att vandra till. De bläddrar och kommer ihåg en doft, en lek eller ett skratt. Kan plötsligt märka att de suttit och läst i en timme, att de förlorat tid och rum.

– Att skriva om Anna så nära efter hennes död innebar att jag fick ha henne kvar hos mig ett litet tag till. Jag tror aldrig att jag kommer att släppa taget om henne helt men när boken var klar kunde jag till viss del ta farväl och gå vidare.

Och skrivlusten avtog inte – snarare tvärtom. Carolina redigerar just nu sin andra bok, som handlar om någonting helt annat. Det ska bli en roman om tjänstemannatillvaron, om stora arbetsplatser och omorganisationer och kanske framförallt om att inte bli sedd som människa.

– Jag har en väldigt konkret tanke med boken men lyckas inte alltid få ner det på papper. Det är svårare när handlingen är någonting jag själv ska uppfinna.