Liselotte Nohrstedt klämmer in skrivpass mellan kunderna i sin ekologiska hudvårdssalong.

»Jag har tänkt skriva den här boken i 30 år«

Ända sedan tjugoårsåldern har Liselotte Nohrstedt velat skriva om sin uppväxt, men varje gång hon försökt har det tagit stopp. Den här gången är det annorlunda, nu är hon redo för sin egen berättelse.

Liselottes hudvårdssalong går i vitt. Ljuden utifrån är dämpade och i ett hörn brinner en oljelampa och luktar svagt av citrus. Hon har haft salongen i tre och ett halvt år och trivs med att arbeta ensam. Då kan hon ägna tiden mellan kunderna åt att sitta och skriva bakom receptionsdisken om hon vill. För nu är hon äntligen igång med skrivprojektet som hon försökt genomföra flera gånger tidigare.

– Det var i början av året som jag bestämde mig för att gå igenom den där muren, och det har jag gjort. Det har varit jättekul och jättejobbigt, jag har fått värk i hela kroppen efter vissa kapitel, säger hon.

Berättelsen är hennes egen, och startar 1967 när Liselotte är fyra år. Hennes pappa missbrukar och hon får ta hand om honom mer än tvärtom. Men när mamman bestämmer sig för att ta med Liselotte och hennes systrar och flytta ihop med en annan man blir det ännu värre.

– Första gången jag försökte skriva tog det stopp redan i starten med pappa, andra gånger har jag kommit längre men alltid slutat vid en särskilt jobbig händelse, säger Liselotte och fortsätter leende.

– Fast den här gången är jag förbi den också.

 

Annons

Att skriva om uppväxten är att återuppleva den, och minnesbilderna är väldigt tydliga. Det har delvis varit smärtsamt, men skärpan i minnena har också hjälpt henne att hitta rätt ton i texten.

  Jag har provat fram och tillbaka men har bestämt mig för att skriva boken helt ur den lilla flickans perspektiv, alltså mitt eget som liten. Historien berättas så som hon upplevde den då och helt utan vuxna analyser i efterhand. Det kanske kan framstå som tafatt men jag vill verkligen få fram hennes röst.

LISELOTTE NOHRSTEDT

ÅLDER: 52 år

BOR: I lägenhet på Hisingen i Göteborg

GÖR: Driver en ekologisk hudvårdssalong i Linnéstaden

BÖRJADE SKRIVA: I tjugoårsåldern, men våren 2015 var första gången en hel bok började ta form.

Hon har visat texten för några stycken och fått positiva reaktioner just på tonen, att den är unik. Drömmen är att skicka manuset till förlag och få ge ut den, att det blir en bok för andra att ta del av. Men även om det inte skulle bli så har det varit viktigt att få berättelsen ur sig.

– När jag väl har skrivit det är det som att minnena bleknar lite, och det är så skönt. Att slippa det där gamla som har suttit kvar och bara få vara vuxen.

Liselotte är noga med att påpeka att boken inte bara innehåller tragik, utan faktiskt är både rolig och finurlig.

Annons

– Den är så som livet är, säger hon.

 

Slutet på boken har hon klart för sig, historien ska sträcka sig fram till dagen efter att hon gått ur grundskolan. Nu har hon hunnit fram till femte klass. I perioder har hon varit som uppslukad av skrivandet.

– Ett tag skrev jag hela tiden, jag gick upp fem på morgonen och skrev innan jobbet och på helgerna var det allt jag gjorde.

Nu har Liselotte pausat lite och sitter mest och redigerar, men snart är hon igång igen.

– Berättelsen kan jag ju, det svåra är att formulera sig och få ett flöde i texten.

Hon har inspirerats av Patrik Sjöbergs bok Det du inte såg som kom 2011, där han med journalisten Patrik Lutteman som medförfattare berättar om de övergrepp han utsattes för under sin barndom. Boken har stärkt henne i tron att det finns en plats också för hennes ord.

– Han är inte heller någon författare, men han hade en historia att berätta. Och när jag läste den kände jag att det har faktiskt jag också, och den kanske inte måste vara så himla perfekt.