Efter ett och ett halvt års skrivande är Erik Edsbagge Engström redo för korrläsning av sitt första bokmanus. Han dedicerar sin roman till katten Mymlan.

»Jag har separationsångest från mitt bokmanus«

Bara prologen kvar att skriva och sedan är boken klar. Erik Edsbagge Engström är precis i slutskedet av sitt första romanprojekt.

Mymlan rör sig försiktigt i lägenheten, avvaktande. Hon är en Devon Rex, en smal och nyfiken kattras. Hennes päls ser ut som sanden på havsbottnen precis där vågorna rullar in, liksom räfflad. När Erik skriver brukar hon kura i hans knä, eller använda hans jeansklädda ben som klösbräda. Och Erik skriver varje dag, så det har gått åt några jeans vid det här laget.

– Från början tänkte jag att det skulle ta ett par månader att skriva boken, men det drog ut på tiden och nu har jag hållit på i över ett och ett halvt år, säger han.

Arbetstiteln är Min syster och fågelsång och det är en historia om Marcus och Matilda vars föräldrar försvann när syskonen fortfarande var små. Det handlar om familjerelationer, men berättelsen har också övernaturliga inslag.

– Det började i en idé om att kunna bli kontaktad av varelser som inte är mänskliga. Jag vet inte om jag tror på sånt, men det fascinerar mig. I vissa avseenden har boken drag av skräckroman, men det är syskonrelationen som är det mest väsentliga. Jag ville ha med det bästa av två världar liksom.

 

ERIK EDSBAGGE ENGSTRÖM

ÅLDER: 25 år

Annons

BOR: Med katt och sambo i Kortedala i Göteborg.

GÖR: Utbildad musikvetare som arbetar som supportkoordinator. Skriver det sista på sin första roman. Instagrammar engelsk poesi på rim under namnet Hrimfaxe.

BÖRJADE SKRIVA: Vid 15 års ålder. ”Då skrev jag otroligt pretentiös poesi som jag skäms ganska mycket för idag, men det ska man väl göra över saker man gjorde i tonåren.”

INSPIRERAS AV: ”Musik, och det lätta obehaget man kan känna över hur lite man egentligen vet som människa.”

När arbetet med romanen startade hade Erik inga tankar på att den skulle handla om honom själv, och det gör den inte heller om man ser till handlingen. Men under processen har han slagits av hur han ändå färgat historien med sin egen person.

– Alla karaktärer är jag på något vis, så blir det nog för många tänker jag. Och jag skulle ljuga om jag inte sa att den handlar om min syn på familjen som institution och vad det gör med människor att ha frånvarande föräldrar, oavsett om de har försvunnit som i boken eller bara inte finns särskilt mycket i sina barns liv.

Eriks båda huvudintressen har satt tydliga spår i hans ombonade tvåa i Kortedala – skrivandet och musiken. En trave Svensk Uppslagsbok i gammaldags läderband är noggrant placerade bredvid en Remington Remette, och på väggen ovanför den snurrande vinylspelaren hänger särskilt uppskattade skivomslag.

– Jag försöker alltid sätta på rätt musik när jag skriver, det inspirerar mig. Och så ger det naturliga arbetsintervaller när jag måste resa mig och vända på skivan efter kanske tjugo minuter, säger Erik.

Han upplever att han måste skriva, att det är en grundläggande drivkraft hos honom, och han har skrivit sedan han var femton år. Mest poesi från början, och det hänger kvar litegrann, han skriver dagligen korta engelska verser på rim som han lägger ut på Instagram. Men huvudsakligt fokus ligger på romanen. Som bäst mår han i stunden precis efter att han slutat skriva. En lättad känsla av att det faktiskt gick den här gången också. Samtidigt byts känslan ofta ut strax därefter och blir den motsatta.

Annons

– När man tagit något ur sig själv och lagt det någon annanstans så känns det ofta lite jobbigt, liksom tomt inuti. Men några minuter där mår jag bra, skrattar han.

– Eller när jag går och tänker på berättelsen och något lossnar så att jag vet vad jag ska skriva nästa gång jag sätter mig, det är lite som att hitta rätt när man gått vilse.

 

Erik tror att han har ungefär två skrivpass kvar där han ska skriva på prologen, och sedan ska den stora korrläsningen börja. En skrivande kompis ska hjälpa honom att läsa manuset efter en första genomgång av honom själv, och sedan ska det skickas till förlag.

– Jag börjar få lite separationsångest av att bli färdig, jag har ju levt med det här länge nu. Men drömmen är såklart att den ska bli utgiven. Jag vill få, ja kanske inte bekräftelse precis men… Det här har varit viktigt för mig och jag hoppas att det kan kännas angeläget också för någon annan.