»Jag bara måste få ner det på papper«

En sjuk gammal släkting som det var synd om, och vars cykel hon hade fått. Det var länge Maria Bouroncles bild av sin mormors syster. Men i vuxen ålder fick hon av en slump reda på att systern varit skyldig till ett fruktansvärt brott. Nu gör Maria bok av händelsen som släkten varit tyst om i årtionden.

Ingeborg bodde med man och tre barn i ett litet hus i en by i Västergötland. Det var mars och morgon, året var 1929 och Ingeborgs man och svåger åkte till skogen för att hämta ved. Men innan det hjälpte maken Ingeborg att värma vatten i en stor kopparkittel och bära in, hon skulle ordna med tvätten. På väg mot skogen vände svågern om för att hämta sitt fickur som han glömt, när han nådde huset reagerade han på att gardinerna i kammaren var fördragna. Ingeborg satt vid köksbordet. I kammaren hängde de tre barnen livlösa över kanten till den vattenfyllda kitteln. Dränkta.

Det har gått 86 år men är fortfarande obegripligt.

Maria Bouroncle bjuder på kardemummakaka i sitt schackrutiga kök i Göteborg och berättar om släktens stora hemlighet, och om hur hon försöker skriva en roman om den.

– Jag fick höra talas om det för första gången för 16 år sedan. Då hade jag precis fått min dotter och ville inte tänka på att någon kunde döda sina barn. Det var inte förrän min pappa gick bort 2011 som det flöt upp i tanken igen, berättar Maria.

Hon började släktforska och fråga runt bland anhöriga. Och hon fann en historia om fängelser och mentalsjukhus, om skam och sorg och en kvinna som vävde mattor. Somliga tyckte det var skönt att äntligen få prata om detta hemska, andra att det borde lämnas åt historien och glömmas bort. Händelsen var förödande för stora delar av släkten, byn var liten och rädslan för galenskapen stor.

– Landsfiskalen kom och hämtade Ingeborg med häst och vagn och körde henne till Vänersborgs straffängelse. Men snart flyttades hon till ett mentalsjukhus.

Annons

 

MARIA BOURONCLE

ÅLDER: 50 år

BOR: Mestadels i radhus i Washington DC men också med sina två barn i en lägenhet i Göteborg.

GÖR: Arbetar med bistånd på Interamerican Development Bank i Washington.

BÖRJADE SKRIVA: För fyra år sedan.

OM SKRIVARKURSER: ”Jag har gått flera stycken olika distanskurser på universitet här i Sverige, och påbörjar en ny nu i höst. Det har tagit bort lite av prestationsångesten, där måste jag ju visa upp det jag skrivit och kan inte sitta och fundera på om det är tillräckligt bra. Det är dessutom deadlines hela tiden så det hjälper med disciplinen också.”

Maria har tagit del av domstolsprotokoll och sjukjournaler, träffat forskare och besökt miljöer som Ingeborg vistats i. Många gamla institutioner är bostadsrätter nu, men mycket har omhändertagits av museer där Maria fått ovärderlig hjälp.

– Researcharbetet har varit fantastiskt spännande, jag har känt mig som en detektiv och inte velat sluta. Att få komma in i museets gömmor och känna på tyngden av en vadmalsrock eller sitta ensam en stund i en fångtransport, det har gjort intryck.

Ingeborg levde ända fram till 1978 och åkte in och ut på olika institutioner större delen av sitt liv, men under en tjugoårsperiod bodde hon på övervåningen i Marias mormors hus. Det betyder att Marias mamma delat vardag med henne under sin uppväxt, och Maria har också minnesbilder av Ingeborg.

Annons

– För mig var hon en gammal släkting som det var synd om och som vi hälsade på ibland på ett sjukhem. Jag fick hennes cykel när hon dog och har fortfarande mattor hon gjort på golvet hemma. Det var nästan chockartat att hitta bilder på henne från när hon var en stilig tjugoåring.

Barnen finns det inga bilder på, Ingeborg har rivit ut alla. Och gravstenarna har fadern tagit bort. Det enda som finns kvar är några foton från begravningen.

 

Under arbetet med boken har Maria Bouroncle skiftat huvudperson och berättarperspektiv och brottats med balansen mellan fiktion och verklighet. I den senaste versionen har hon fokuserat på de första två åren efter händelsen, och ett första utkast har precis kommit tillbaka från en redaktör hon anlitat.

– Jag har skrivit mycket facktexter förut så det blir lätt att jag staplar fakta på varandra, säger hon.

Maria har alltid velat skriva, och när den här berättelsen dök upp gick den inte att väja för.

– Det har fascinerat mig så mycket att jag kände att jag bara måste få ner det på papper. Och så har jag velat förstå hur man kan göra något så otänkbart, men dit kan jag inte säga att jag nått. Inte än. ν