Eva Ulleruds största drivkraft är att ständigt bli bättre på att skriva. ”Man förstår saker på ett annat sätt om man skriver dem.”

»Hon fick prova på detektivyrket«

Det började med mordjakter, Agatha Christie och en svensk gammal dam i Brasilien. Resultatet blev en pusseldeckare och ett skrivande som tog fart med full kraft. Nu har Eva Ullerud tagit en paus från fiktionen och nystar i en släkthistoria om krig, motstånd och en hastig flykt över norska gränsen.

– Ni är inte allergiska mot pälsdjur, va?

Tre blanka och slanka katter trippar ljudlöst omkring på golvet i Eva Ulleruds villa i Påarp, en bit utanför Helsingborg. En förortsidyll med yviga rhododendronbuskar i trädgården och en kaffebryggare som stånkar trivsamt på diskbänken. Men också ett hus som utgjort scen för otaliga mordjakter.

När Evas dotter var liten och firade sin födelsedag, brukade Eva ordna kalas med skattjakter. Ju äldre barnen blev, desto mer avancerade blev skattjakterna och de utvecklades så småningom till mordjakter: intrikata deckarmysterier som barnen skulle lösa. Eva – som har en förkärlek för Agatha Christies detektivromaner – skrev intriger, gjorde rekvisita och placerade ut ledtrådar.

– Jag hade minst lika roligt som barnen.

 

Kanske, tror hon, var mordjakterna en bra övning inför de deckare hon senare kom att skriva. Idén till den första föddes under en resa till Brasilien, där Eva mötte en svensk dam i sjuttioårsåldern som hade en enastående förmåga att få människor att lätta sina hjärtan. Den här damen hade passat som detektiv, tänkte Eva.

Annons

– Och den tanken släppte mig inte. Till slut var jag tvungen att låta henne prova på detektivyrket så jag började skriva. Fem år senare hade Lillemor Stenlund löst sitt första fall och jag hade skrivit min första roman.

EVA ULLERUD

ÅLDER: 61 år

BOR: Med sin man Lars-Göran och tre katter i en villa i Påarp, strax utanför Helsingborg.

GÖR: Jobbar som ekonomichef på kakföretaget Godbiten och läser på Författarskolan vid Lunds universitet.

SKRIVER: Deckare, barnböcker (tillsammans med sin dotter som läser till illustratör), dikter, sagor, fantastik och historiska berättelser – bland annat.

MITT SPRÅK: Det har verkligen utvecklats sedan jag började på Författarskolan, mitt sätt att skriva har förändrats något enormt. Jag har lärt mig att gestalta och att inte ha för bråttom.

Det var 2011. I dag har Eva skrivit totalt tre böcker om Lillemor, varav de två första getts ut på eget förlag. Hon har också skrivit barnböcker och dikter och ett antal av hennes texter har hittat nya hem i novellsamlingar, diktsamlingar och barnboksantologier. Dessutom har hon hunnit ta sig igenom kandidatutbildningen i litterär gestaltning vid Lunds universitets Författarskola och gick i maj ut första året på magisterutbildningen.

– Det är otroligt givande. Mycket av utbildningen bygger på att vi läser varandras texter och ger respons och det är verkligen upplyftande, säger Eva.

På hennes köksbord ligger ett axplock av de texter hon fått publicerade under de senaste fem åren. En av dem finns i en storpocket med svenska flaggan på omslaget, diktsamlingen Poesi mot rasism. I den finns en dikt Eva skrivit om sin dotter och om sin svärfar, som kom hit 1943 från Norge under andra världskriget. Svärfadern var bara tolv-tretton år när han anslöt sig till den norska motståndsrörelsen och började gå med hemliga meddelanden. Endast femton år gammal tvingades han lämna landet: en brådstörtad flykt över gränsen.

Annons

– Han hann inte ens hem för att berätta att han skulle lämna Norge utan fick bara ge sig iväg.

Det blev en dramatisk flykt: på ett lastbilsflak, via tåg och sedan till fots genom skogen över gränsen.

– Men som ensamkommande flyktingbarn blev han väldigt väl mottagen. Han är otroligt tacksam för det han fick.

Ett av de skrivprojekt som upptar hennes tid just nu är en bok om svärfadern. Det är en bok hon länge velat skriva men inte känt sig mogen – inte förrän nu. Hon har gjort grundlig research: besökt Hjemmefrontsmuséet i Norge, staden Bad Gandersheim i Tyskland, ett museum om de norska polititroppena i Dalarna och flyktingförläggningen i Sverige där svärfadern hamnade. Och hon har begärt ut och lusläst gamla dokument, bilder, resehandlingar och förhörsprotokoll. Vissa gånger har hjärtat börjat klappa extra hårt – som när hon hittade ett suddigt fotografi på sin svärfar, bara femton år gammal.

– Han hade inte en enda bild från den tiden så det var förstås väldigt häftigt. Överhuvudtaget tror jag att han tyckt att det varit roligt att bli intervjuad om de här dramatiska sakerna. Att verkligen bli lyssnad på. ν