Hunden Luggi är hämtad från Spanien och hör ingenting, Camilla Linde får visa med gester att hon får lov att tassa in i vardagsrummet. Här sitter Camilla en timme varje kväll och skriver, och hon ser till att avsluta på ett spännande ställe varje gång så att hon har en naturlig skjuts in i nästa skrivpass.

»Allt jag skriver drar åt skräck«

Ett datorprogram med dold agenda, en rymdpirat som löser mysterier och en tjej som får kontakt med underliga väsen om nätterna. Det saknas inte uppslag till berättelser hos Camilla Linde, och nästan alla har ett stråk av ryslighet.

Litteraturintresset märks tydligt i det låga radhuset i Alingsås. På väggarna hänger planscher med bokomslag från världsklassiker och Camilla själv bär en brosch i form av en fågel med text från skräckmästaren Edgar Allan Poes dikt The Raven. Fåglarna återkommer på flera ställen – som tatueringar och som bokstöd – och skräcken likaså, oavsett hur hon tänkt från början landar Camilla Lindes berättelser nästan alltid i läskigheter.

– Redan som liten tyckte jag om att höra hemska historier. När jag själv började skriva gjorde jag en hel svit om vildhästar där varje del slutade med att huvudpersonshästen dog. Ond bråd död skulle det vara, och så har det fortsatt, säger hon.

 

Nu redigerar hon ett bokmanus om ett egensinnigt datorprogram som har förmågan att ta bort saker ur verkligheten, det kan radera koppen på bordet, bilen på vägen, ja kanske hela dig själv. Manuset är på 450 sidor och för tillfället jobbar hon med att leta logiska luckor i handlingen.

CAMILLA LINDE

ÅLDER: 30 år

BOR: Med sambo, son och hund i radhus i Alingsås

Annons

GÖR: Verksamhetsutvecklare för Röda Korsets ungdomsförbund, arbetar framförallt med nationella läxhjälpsprojekt.

SKRIVER DÄRFÖR ATT: ”Jag trivs i skapandet, det är avslappnande. Och så har det nog med mitt arbete att göra, vi har som mål att ’lindra och förhindra mänskligt lidande’, det är inte direkt något man checkar av innan man går hem. Då är det skönt att ha någonting man kan styra över själv och faktiskt bli färdig med.”

– Mitt problem är att jag tycker det är roligast att skriva de spännande passagerna och då kan missa detaljer i andra delar. Den här historien utspelar sig i skolan, och nu märkte jag till exempel att det gått två veckor i handlingen utan att någon fått ta helg! Så nu sitter jag och pusslar med dagarna så att det ska bli logiskt men inte störa flytet.

Projektet är tänkt som en ungdomsbok, precis som hennes andra pågående roman som ”ligger till sig” i skrivbordslådan i väntan på att ses över på nytt. Där är huvudkaraktären en artonårig tjej som vaknar om nätterna skräckslagen och okontaktbar, som om hon befann sig någon annanstans. Idén fick Camilla när hennes egen son fick så kallad nattskräck, ett tillstånd där barnet verkar vaket och vettskrämt men inte går att nå fram till och inte heller minns händelsen i efterhand.

– Han var helt stel och gallskrek, och det var inte alls som vanlig ledsnad, han var inte medveten om vad jag gjorde. Det var otäckt och samtidigt fascinerande. Då väcktes den här tanken hos mig – var är han någonstans, vad är det som händer i hans värld? Sedan har jag kopplat det till väsen från den nordiska mytologin, berättar Camilla.

Idéerna kommer snabbt och instinktivt, inspiration lider Camilla Linde ingen brist på. Men nu vill hon nästan inte ha fler uppslag utan istället avsluta det hon redan påbörjat. Fast för ett tag sedan såg hon något som triggade igång berättarhjärnan och som nog måste få bli en berättelse ändå. Det kom när hon vandrade på ett gravfält med fornlämningar från järn- och bronsåldern.

– De sista gravkullarna låg inne i granskogen, där det var mörkare. Bredvid låg ett litet hus med en trädgård full av konstiga plastfåglar och venezianska masker, och när jag gick runt den sista kullen låg där ett djurkadaver. Det var delvis övertäckt och såg ut som att det hade dragits in mot kullen, in mot den gamla graven. Då kände jag – här finns en historia! Jag älskar det där, när det bara kommer, och då måste jag ta hand om det.

 

Förra året blev Camilla publicerad i en novellsamling, och det har gett henne mod att skicka mer av det hon skrivit till förlag. Hon plockar fram ett barnboksmanus som ligger hos några förlag för bedömning, ett av de största har refuserat det men gett positiva omdömen. Det är en science fiction-berättelse om en rymdpirat som startar detektivbyrå och stöter på allt från rymdspöken till robotkaniner. Tidigare har hon mest skrivit för sin egen skull men nu siktar hon på utgivning.

Annons

– Det har varit en tröskel, men nu känner jag att jag får testa och se vad som händer. Det värsta som kan hända är att jag får jäkligt många refuseringsbrev, och det är såklart tufft, säger hon.

– Men det är väl bra att lära sig att hantera det också.