Tone Schunnesson: »Skrivandet ska vara som ett sätt att tänka«

En grandios baksmälla. Så skulle man kunna beskriva Tone Schunnessons hyllade debutroman Tripprapporter. Det är en smutsig, själv­upptagen och maniskt flödande resa in i ett psyke på gränsen till sammanbrott.

Hur planerar man en berättelse som till sin form är ett inre kaos?

– Det handlade mer om att hitta en ton och en röst än en regelrätt plan. Jag ville skriva fram ett litterärt »jag«, som var nästan helt ogenomträngligt. Som ger sig ut på en resa där den yttre handlingen kommer i andra hand och där man som läsare knappt får tillgång till själva resan. Jag tänker att hon ägnar sig åt en lång terapisession på nåt sätt. Och att det är så hon blir till, det här ganska jobbiga »jaget«.

Annons

Ordet »tripprapport« syftar i allmänhet på redogörelser för drogupplevelser. Vad säger det om formen för din bok?

– Jag har länge varit intresserad av tripprapporten som form. Det finns något motsägelsefullt i den som är roligt – att den både går ut på att förlora sig i ett drogrus och att sedan noggrant ringa in det som hände. Jag ville göra något litterärt av det. Boken handlar också mycket om minnet, hur det kan drabba dig och plötsligt förflytta dig någonstans, på samma sätt som trippen kan göra. Minnet och trippen har en liknande struktur på det sättet, man kastas fram och tillbaka i tid och rum. Och för huvudpersonen är det dubbelt. Samtidigt som hon vill skydda sig mot minnen genom alkohol och droger, försvagar det henne också och gör henne mer mottaglig för dem.

Tone Schunnesson 

Född: 1980 i Malmö.

Bor: I Stockholm.

Bakgrund: Har gått på Biskops Arnös författarskola och läser just nu filosofi på Södertörns högskola i Stockholm. Tripprapporter är hennes debutroman och kom ut i höstas.

Berättelsen växer fram på ett väldigt fragmentariskt sätt, men så småningom tar ändå en sorts händelsekedja form. Hade du själv pusslet klart för dig när du skrev?

– Jag hade en lös kronologi som byggde på de olika männen i hennes förflutna, och hur de hängde ihop. För jag tänkte att de skulle vara som reaktioner på varandra i hennes liv. Men resten kom allt eftersom. Jag tror mer att jag bara skriver som jag tänker, och jag har nog formats mycket av författare som Jack Kerouac och William Burroughs, de gamla beatförfattarna som var mina litterära hjältar när jag växte upp. Jag är intresserad av den där direktheten. Allt jag skriver ser ut så där.

Det finns ju en populär myt om just Jack Kerouac, att han skrev På Drift under några veckor på amfetamin. Även med din bok får man känslan av att den är skriven i ett enda andetag. Hur såg processen ut?

– Ja, haha, han påstod ju att han klistrat ihop alla papper så att han skulle slippa avbryta för att sätta i ett nytt i skrivmaskinen. Tyvärr är det inte så det funkar. Det kanske verkar motsägelsefullt, men för att komma åt den där svepande känslan krävs det mycket redigering. Visst, Tripprapporter är en sorts utfallstext, och det handlade mycket om att bara skriva, skriva, skriva. Men just därför blir det extra viktigt att tighta till och strama upp det så mycket som möjligt efteråt. Det är två processer som sker parallellt för mig. Den ena är väldigt energisk och den andra väldigt sträng och kontrollerad. Jag har klippt och ändrat och läst mycket högt för mig själv för att upptäcka när det avviker från tonen.

Hur gjorde du för att hitta tonen från början, som skulle driva en hel roman?

– Det handlade mycket om att hitta olika nyckelmeningar. Bland annat har jag alltid gjort kollage med text och bild för att få tag på dem. Det kan vara bilder jag hittar på nätet, och någon mening som kommit till mig som verkar viktig, och så sätter jag ihop det. Första meningen i romanen kommer faktiskt från ett sånt där kollage som jag gjorde för säkert fem år sedan: »Hemma är en plats förlorad i minnet«.

– Så det är ett ganska arkivbaserat sätt att jobba, ett sätt att vara kreativ som är helt befriat från prestationsångest, och något jag gör bara för mig själv. Men när jag väl började skriva boken gick det ganska snabbt, och för att det ska vara roligt tänker jag att jag måste behålla skrivandet lite som ett sätt att tänka. Inte planera och veta exakt hur tanken ska gå, utan mer gå på känslan och det jag är nyfiken på för stunden.

Det låter som en väldigt organisk skrivprocess?

– Jo, men hur skulle en icke-organisk skrivprocess se ut egentligen?

Jag tänker till exempel på alla som har en detaljerad synopsis för att veta vart de är på väg.

– Men jag har haft en annan sorts riktning. När jag började skriva Tripprapporter var jag olyckligt förälskad i en person och tänkte att jag skulle skriva en bok för att imponera på honom. En annan gång hade min allra bästa vän skaffat barn, vilket kändes som en enorm förlust som jag blev tvungen att skriva mig fri från. Och en gång ville jag skriva liv i en person som dött och som jag älskade väldigt mycket. Sådant är också en sorts riktning, även om det inte är en synopsis.

TONE SCHUNNESSONS TIPS FÖR ATT HITTA TONEN:

Skriv. Det som föder text är text. Det som framför allt för mitt skrivandet framåt är mitt tidigare skrivande.

Läs. Av samma skäl som ovan: Det som föder text är text, även andras text.

Låt texten vila ibland och låt bli att redigera i texten om du är på dåligt humör.

Mer som en längtan att skriva dig förbi nånting?

– Ja eller skriva mig fram till nånting. Tripprapporter hade nog kunnat hålla på hur länge som helst om jag inte kommit till en punkt där det kändes som att, äh, skit samma, jag orkar inte mer, jag går vidare. Då antar att jag hade skrivit mig fri och visste jag vad jag behövde veta den gången. Fast jag tror samtidigt att om det ska bli nåt så måste man nog åtminstone ha en övergripande idé. Jag visste faktiskt hur boken skulle sluta redan från början. Det är verkligen inget sånt där storslaget slut, men allt detta handlar ju om att det finns olika sorters berättelser. Jag skrev en pjäs till P1 i våras, det var en thriller och där tänkte jag verkligen ut exakt allt i förväg – vilka karaktärerna var, mordet och vem som var den skyldige. Och då kom språket i efterhand. Men i Tripprapporter har det varit tvärtom, språket har kommit först och därefter själva … vad heter det, handlingen?

Intrigen?

– Ja, eller … plotten! Plot är ju ett engelskt ord, men det är ett så bra ord!

Hur skulle du beskriva plotten i Tripprapporter med en mening?

– Det är svårt att säga, för det händer egentligen ingenting, samtidigt som det händer en hel massa saker. Men kanske är det just den där första meningen: »Hemma är en plats förlorad i minnet«. Ja, så är det ju, det är den som är plotten!

Ur Tone Schunnessons Tripprapporter:

»Hemma är en plats förlorad i minnet. Bangkok är inte det. Värmen stänger ner mig, lysrörsrestauranger, klätterväxtbarer, uttorkade asfaltsvägar, gamla män med krökta ryggar och unga män utan några ryggar alls. Jag ska ta ett tåg från Hua Lumphong ner till södra Thailand men jag kommer missa tåget. Jag vågar inte gå över vägen för bilarna kommer i en sådan hög hastighet, jag står i solen och är den enda utan paraply, jag antar att jag är en idiot.«