Per Hagman måste bottna i det han skriver

Förra gången Per Hagman romantiserade sitt kringflackande liv i bokform gladdes läsarna, litteraturkritikerna och den då 36-årige kultförfattaren ikapp. Kan bragden upprepas vid 48?

Ingen annan nu levande svensk författare är så slagen på förhand. Allmänhetens uppfattning om Per Hagman stelnade cirka 1994, efter att han fullbordat romantrilogin Cigarett-Pool-Volt. Därefter har han och hans böcker recenserats utifrån den checklista som upprättades då, under 90-talets första hälft: vagabonderande, knark, dekadens, ensamhet, prostituerade, glamour, krog …

– Jag är fortfarande slav under den bilden, säger Per Hagman när vi träffas på Filadelfiakyrkans kafé i Vasastan.

– Jag vill inte komma bakfull till en intervju men jag vill inte heller säga: »Goddag, jag stod nyss och lagade ekologisk barnmat«. Fast det spelar ingen roll om jag säger att jag blivit djupt troende, media vill ha klichéer. Alla dricker rödvin men tar jag ett glas så är jag en författarklyscha.

Per Hagman går smått uppjagad ut för att röka. Han har på sig en vinröd bomberjacka och svarta smala jeans som styltar ner i gröna Dr. Martens. Det glesnande håret i sidbena. Stålbågade väl tilltagna glasögon som får honom att se ut lite som Hunter S. Thompson.

När han återvänder beställer han en enkel espresso.

– Börjar man ens tänka på bilden av sig själv så blir det farligt. Det är därför jag trivs bättre på västgötaslätten och i Frankrike. Där är jag bara le Suédoise, den konstige svensken.

Per slår sig ner i en insutten soffa, jämte en ask cigg och en ihoprullad gratistidning, klassisk flanör-rekvisita som får mig att tänka att han delvis får skylla sig själv. Han har trots allt bott i Paris med brustet hjärta, periodvis burit gubbkeps av »Slas«-snitt och, under en period på 90-talet, haft sin post ställd till stamhaket Tranan – ett life goal för litterära wannabees.

Per skrattar skamset när jag påpekar det.

– Men man ska komma ihåg att jag inte hade någon fast postadress på den tiden, utbrister han. Det här var före internet. Hade jag varit ute och rest så gick jag dit och ställde ned resväskorna bara. Satte mig i baren och bad om att få låna telefonen. Det är klart att det går att anlägga ett bohemromantiskt perspektiv på det men för mig var det bara så livet var.

Per Hagman erkänner villigt att han fortfarande uppfyller sådant som anses vara författarklyschor. Hans sanningslidelse är exempelvis intakt.

Annons

– Jag måste bottna i det jag skriver. Jag kan inte mörda folk, inte sitta i biljakter, för jag vet inte hur det känns. Jag kan beundra de som skriver trovärdigt om pirater och dvärgar och rymdskepp men det går inte för mig.

Kör han fast i skrivandet så händer det att han rotar fram sin reseskrivmaskin, en Olivetti som förvaras i en vacker klarröd låda.

– Jag tycker så mycket om ljudet. Man skärper sig. Det är så jobbigt att skriva fel och så får man ju en utskrift i realtid. Det känns mycket mer gediget, mer som en arbetsinsats.

Han sätter ett finger i luften.

– Men vore det enbart konstnärsromantik som lockade mig skulle jag ha valt en annan syssla. Tänk Picasso som gör en karikatyr på servetten, betalar med den på krogen. Den dimensionen av konstnärsromantik finns inte inom författarskrået. Där är det bara gnet och ältande. Det finns inget flamboyant över det. Måleri … det är färger, det är tavlor, det är yviga gester i målarrock, i ateljéer med fem meter i tak. En författares arbetsdag ter sig inte direkt sexig i jämförelse.

Per Hagman suckar.

– Även om jag uppfyllt vissa klichéer så vore det tragiskt om jag gjort det medvetet. När jag var ung så tyckte jag att författarklichéer var det värsta som fanns. Därför skrev jag om sådant som upplevdes som icke-kulturellt. Knark och klubb. Jag hade problem med att kalla det jag skrev för »roman« också, det kändes alldeles för storslaget.

Per Hagman

FÖDD: 1968 på Frösön i Jämtland.

BOR: Lite här och där.

AKTUELL: Med den självbiografiska romanen Allas älskare, ingens älskling.

UTGIVNING: Cigarett (1991), Pool (1993), Volt (1994), Match (1996), När oskulder kysser (1997), Skugglegender (2000), Habibi (2004), Att komma hem ska vara en schlager (2004), Vänner för livet (2010).

Han går ut och röker igen. Jag får dåligt samvete, och inte bara för att intervjun utvecklat sig till någon slags anklagelseakt. När jag mejlledes föreslog att vi skulle ses i Stockholm, eftersom staden utgör en sorts litterär hemmaplan, uttryckte han skepsis. »Hm. Stockholm i februari …« Och när dagen väl kommer är det förstås en sådan där vidrig snöblandatregnhistoria. Ingen förmår värja sig. Inte heller Per Hagman som får ta spänstiga älgkliv för att undvika pölarna av grå slush puppie som täcker trottoaren. Det klatschar om hans gröna Dr. Martens.

Det var här i kvarteren han bodde som nyinflyttad för 30 år sedan. En andrahandsetta på Drejargatan. 55 kvadrat för 1 055 kronor i månaden. Per arbetade på Casa Bianca, en trendig kvarterskrog med nymodigheter som Spaghetti alla puttanesca på menyn. Utanför väntade axelvaddade yuppies på att de vrålsnygga servitriserna skulle kliva av sina pass och in i deras sportbilar. Miljön passade den storögde 19-åringens kosmopolitiska ådra.

Per avancerade från toalettstädare till diskare, sedan fick han jobb som busboy – läs: glorifierad diskplockare – på glödheta Hard Rock Café. Per plockade disk från John Norum och Yngwie Malmsteens bord. Sedan gav han sig ut i natten, på »dåligheter«. När tiden tillät satt han på kammaren, rökte röda Marlboro och skrev ned sina intryck. Så fort han hade ett första romanutkast skickade han det till de bokförlag han kunde namnet på. Norstedts sa nej, Bonniers ja.

Debuten Cigarett kallades den första generationsromanen för 90-talet och hade, precis som 1970-talets dito Jack, en ung rumlare som huvudperson. Och precis som Ulf Lundell bottnade Per Hagman i de nattklubbsmiljöer han skildrade. Verklighetens Per Hagman tog gärna del av dekadens och glamour fast med betydligt mer espri än sina romankaraktärer. En barnsligt leende pojklugg som aldrig verkade ha pengar men som ändå levde på stor fot; en älskvärd slarver saker och ting bara ordnade sig för. Liv och dikt flöt ihop i en kittlande mix, och togs väl emot, inte alltid av kritikerna, men av en ung publik som kanske inte kände igen sig – men som så gärna ville göra det.

2004 års Att komma hem ska vara en schlager, hans första uttalat självbiografiska roman, befäste bilden. Per Hagman var verkligen som sina romankaraktärer. Medan andra dödliga kammade sig och skaffade jobb … Medan andra dönickar pratade stambyte på parmiddagen så dresserade Per Hagman jaktfalkar i Förenade Arabemiraten, tog heroin i Tunisien, eller beundrade mosaiken på någon tabac-bar i Algeriet. Per Hagman fortsatte outtröttligt att bränna bort fettet runt själen, fortsatte att carpa diem på behörigt avstånd från svennebananrepubliken.

Att komma hem ska vara en schlager var ett försvarstal till ett fullbordat författarliv. Per Hagman var inte bara författare; till skillnad från många av sina läsare levde han också som en romankaraktär. Den gången, Per var 36 år när boken gavs ut, gladdes alla – läsare, kritiker och inte minst författaren själv – åt den förlängda ungdomen. Nu, 13 år senare, kommer Allas älskare, ingens älskling. Hur lyder domen den här gången?

Per Hagman. Foto: Susanne Walström

Boken är en slags litterär loggbok som skildrar sin egen tillkomst. Efter att 2010 ha avslutat den episka och noggrant researchade Vänner för livet, Pers mest ambitiösa roman hittills, tänkte han göra det lätt för sig själv, skriva något självbiografiskt. Per skrev om ett stilla julfirande hemma hos sin pappa på västgötaslätten, tog anteckningar från sitt kvarter Libération i Nice. Sedan tog prokrastineraren överhanden.

Per satt på kaféer och tänkte att han borde skriva. Så tog han en kaffe till, sedan ytterligare en. Sedan var det hög tid för lunch. Skulle han kanske försumma en av Europas främsta saluhallar bara för att Luther satt på axeln? När Per insåg att han inte skulle komma igång gjorde han som han brukar; han sket i skrivandet och gjorde en säsong på krogen istället.

Precis som i så många av de tidigare böckerna utgör krogen ett vardagsrum. När Per inte arbetar där själv, ofta med kollegor hälften så gamla som honom, sitter han där som gäst. Med flasköl på Lampedusa, rosé i Nice, boukha i Kairo. Per promenerar mellan vattenhålen. Dricker, läser tidningar, funderar. Kommer osvenskt bra överens med främlingar ur socialgrupp tre och fyra. När det blir tråkigt byter han kuliss. Precis som Att komma hem ska vara en schlager är Allas älskare, ingens älskling en hyllning till den sortens leverne. Men, och detta är ett avgörande men, boken är också en uppgörelse.

»Allas älskare, ingens älskling.«

»Kejsaren av noll och ingenting.«

De är inte bara de öknamn Per pådyvlar sig själv i boken som antyder att han har tröttnat. Mot slutet av vårt samtal på Filadelfiakyrkans kafé berömmer han ett reportage jag skrivit för numera nedlagda tidskriften Hunger. Jag nämner inte det för att skryta men för att texten, som Per bedyrar att han läst med stort intresse, varken handlar om jaktfalkar eller heroin eller något annat Per Hagmanskt …

Den handlar om barnmat.

En vecka senare ses vi på Tranan, baren vid Odenplan dit Per hade sin post ställd. Den forne stammisen diskuterar ivrigt med Jens, en garvad bartender som var med redan på tiden det begav sig.

– Är det inte mest 23-åriga restaurangkillar som beställer galopp och järn? Eller vad säger du?

– Jag föredrar när man ber om en liten öl i vinglas men …

Det blir en vindlande diskussion om galoppens etymologi och status: varför har detta lilla glas öl länge varit ett accepterat fenomen i Göteborg, men bespottat i Stockholm?

– Jag älskar sånt där, säger Per och hänger av sin vinröda bomberjacka på en krok under bardisken.

Per har tillbringat dagen på Bonniers med att nagelfara korrekturet. På söndag ska han träffa sin förläggare Daniel Sandström för att göra de absolut sista ändringarna. Dagen därpå går boken till tryck.

– Det kommer attacker av ångest och självtvivel. Jag vill ta bort grejer, stryka, men samtidigt har det gått så lång tid sedan förra boken, så jag kan inte hålla på och förhala.

Sju år närmare bestämt, mycket tack vare den skrivkramp som skildras i bokens inledning.

– Vissa författare sätter sig ner varje dag, trots att de är helt tomma i huvudet. Jag vet inte om detta stämmer men Jan Guillou lär ha sagt att han med flit slutar mitt i en mening. »Han drog vapnet och …« Det är ett bra knep om det är sant.

– Skrivande är som att städa, fortsätter han. Det är klart man vill ha det rent och fint hemma, men man skjuter på det. Skjuter på det och skjuter på det tills det är så smutsigt att man måste. Då städar man. Då skriver man.

– Men vad tyckte du om boken, frågar han.

Per plirar förväntansfullt. Med en och en halv månad kvar till publicering är det försvinnande få som fått läsa.

– Jo, den var bra, får jag ur mig.

Jag hör själv hur det låter. Efter en jobbig småbarnsnatt är jag inte i skick för att förmedla entusiasm, vilket jag försöker förklara. Men av någon anledning följer jag upp det svala omdömet med att likna bokens roliga angrepp på Sverige för »Lundell-tirader«. Per ser sårad ut.

– Oj. Det där var verkligen inget bra omdöme. Jag vill ju att det ska vara trevlig läsning också, men det blir kanske lite plakat ibland.

Jag förklarar att jag tycker om boken, mycket, särskilt andra halvan. Att komma hem ska vara en schlager var också en uppgörelse med det Hagmanska levernet, men mycket mildare. Där firar Per en ensam nyårsafton i Sharm el-Sheikh, men sedan faller han in i sitt vanliga sorgfria mönster. I Allas älskare, ingens älskling blir krisen mer beständig. Boken kulminerar i en inre och yttre rättegång. Sedan händer något omvälvande, som väcker frågor. Men dem vill Per inte svara på.

– Det jag berättar i boken är det jag vill berätta, säger han. Jag inser att det kan bli svårt för journalister men det blir för privat och geggigt annars. Säger jag det ena så måste jag säga det andra och så …

Det känns lite snopet. Bokens öppenhjärtighet väcker ha-mer-begär. Som sekvensen från tonårens Skövde City. När kompisarna går hem för kvällen går Per till bankens Minuten-rum och bara hänger där ensam. Ett eget rum i staden. En hemlighet mer än alla andra. Var det där han upptäckte den stora lycka över det lilla som varit så central i hans böcker? Per blir glad över att jag gillar stycket men avböjer att utveckla.

Det är skillnad på »Per Hagman« och Per Hagman. Den senare inkarnationen vill inte vara allmängods, vilket blir uppenbart på Paname, den dunkla franska bistro där vi äter middag. Serveringspersonalen hälsar kärvänligt på Per och kommer ut med Chinon, kylt rödvin. Per berättar om barndomens flängande. Att vara kär i en tjej i Skövde och sedan hipp som happ fara iväg till centralafrikanska kejsardömet där hans pappa, arkitekten, fått jobb. Han faller in i uppsluppen uppriktighet, men kommer på sig själv, ser ut att ha försagt sig, och söker sig genast till ett villospår.

– Ååh, den här! säger han apropå Serge Gainsbourg-biten som ljuder från barens högtalare.

Fast vänta, är det verkligen Gainsbourg?

– Douglas, vem är det här nu igen?

– Charles Aznavour, kommer svaret från baren.

Per nickar igenkännande.

– Fransk-armenier, gentleman. Han gjorde en stor turné vid 89 års ålder, tror han är 95 nu …

Per Hagman är tillmötesgående och svårintervjuad på samma gång.

Jag frågar om »tunna band«, ett av bokens mantran. Per berättar att han har lånat begreppet från en forskare som konstaterat att även de mest oansenliga meningsutbyten ger mätbara välbefinnandeeffekter i hjärnan.

– De där mikrokontakterna är så viktiga, de betyder så mycket. Jag som sitter så mycket i barer kände igen mig i det där. Det är därför fattiga människor dricker sin öl vid en barstol. Rent ekonomiskt är det oförsvarbart, den där ölen kostar en tredjedel hemma, ändå är barerna fulla.

Per tvinnar vinglaset i handen.

– Jag har saknat manliga heterosexuella intressen i mitt liv men på äldre dar har jag till min glädje upptäckt trav och V75. Och gubbarna i spelbutiken! Deras fruar har dött och så sitter de där med dåligt automatkaffe.

Han tar sig för hjärtat.

– Det är fint, det finns ett svenskt vemod där som är så väldigt …

Romantik, förmågan att romantisera. Är det en superkraft eller ett pubertalt ofog?

– Om jag sitter ensam med en öl på en sylta och det gör mig lycklig, då är ju det en styrka och en glädje. Annars är ju världen bara grå.

Det han säger får mig att tänka på en scen i nya boken. Per står i Palermos motorvägsbrus och äter råa blåmusslor i sällskap med några sicilianska pojkar. En klassisk Per Hagman-scen. Solen skiner och Per känner sig tuff. En vacker och smittsam lycka över det lilla.

Jag kanske inte lyckas förmedla det till honom, men jag är glad att det finns författare som Per Hagman. Människor som skriver men också lever som romankaraktärer. Trots att de snart ska fylla femtio. Trots den ständiga risken att anklagas för patetik. I takt med att jag och andra Per Hagman-läsare får barn och förpliktelser, i takt med att utrymmet för spontanitet minskar, då ökar behovet av ställföreträdande livsnjutare.

Därför räds jag att en av landets främsta är på väg att avveckla verksamheten. För de råa blåmusslorna, levnadskonstnärens lågmälda triumf, följs av utdragen magsjuka. Per kräks och kräks. Och frågan är om det är mer än musslorna han kastar upp. Är det rentav så att en hel livshållning följde med i gallan?

Det är lätt att misstänka, för kräkscenen följs av en ensamhetsskildring renons på romantik. Per ensam på det ohärliga sättet. En julafton där han skannar av instagramkonton, skriver långa mejl till gamla flickvänner. Och blir besviken när de inte svarar omgående.

– Spydde du upp mer än musslorna?

Det är en sådan där pretentiös fråga som Per Hagman säkert skulle ogilla men jag vill ställa den ändå. För det som följer, i bok och liv, är en man som gör upp sina affärer, som rannsakar sig själv, till och med beläggs med reseförbud. Och sedan händer alltså det OMVÄLVANDE; exakt vad ska inte avslöjas, men det är stort nog för att få även den mest inbitne frihetstörstare att göra avkall på sina vanor.

Är det över nu? Per Hagman vill som väntat inte svara på huruvida kräkningarna blev en vändpunkt, men mot slutet av middagen händer något intressant. Under en av många rökpauser hamnar Per i ett hjärtligt samtal med en av bistrons ägare, en fransos med burrigt hår, skäggstubb och yviga gester. Han berättar om sin stora släkt, om sin militärtjänstgöring i Djibouti. När samtalet leder in på ön Réunion blir frankofilen Per alldeles till sig.

– Åh. Dit har jag drömt om att åka sedan jag var liten pojke!

Det visar sig att bistrons ägare har kontakter. Ja, han skulle kanske till och med kunna ordna boende.

Per Hagman fimpar sin cigarett och utbrister ivrigt:

– Det här måste vi prata mer om!