Oline Stig: »En novell är lite som att lägga patiens«

Oline Stigs noveller handlar om relationer, barndom och avgörande brytpunkter i livet. Stora berättelser som skulle kunna sträcka sig över hundratals sidor. Men som oftast ryms på ryms på mindre än trettio.

Får du aldrig lust att bygga ut dem till hela romaner?

– Nej, det har nog snarare gått åt det motsatta hållet i så fall, så att det har börjat som en romanidé men sedan blivit en novell ändå. Och när jag har skrivit en berättelse som jag är nöjd med känner jag inget behov av att göra något mer med den. Då har jag liksom gett karaktärerna ett liv som förhoppningsvis kan fortsätta i läsarnas huvuden. Det räcker för mig. Men det stämmer ju att jag försökt skriva spännande intriger med rätt mycket handling, särskilt i den senaste samlingen, Hägring. Ibland har jag till och med knutit ihop det med en liten rosett på slutet. Och det är ju nästan som att svära i novellkyrkan, för så skriver man sällan noveller nuförtiden.

Annons

Oline Stig 

FÖDD: 1966 i Göteborg.

BOR: Lund.

BAKGRUND: Debuterade 1999 med novellsamlingen Ryggen fri och har sedan dess skrivit ytterligare fyra hyllade novellsamlingar, senast Hägring som kom ut i vintras. 2010 utkom romanen Jupiters öga, där hon med utgångspunkt i sina farföräldrars liv skildrade två norrmän som blir medlemmar i det norska nazistpartiet. Hon har också skrivit dramatik för scen och medverkar på kultursidorna i Sydsvenska Dagbladet och Tidningen Vi.

De sträcker sig ofta över stora sammanhang i tid och rum. Är det ett medvetet försök att utmana formen?

– Ja, det är medvetet. De flesta av novellerna är ganska berättande till sin karaktär, och inte sådana där tillståndsskildringar som i första hand förmedlar en stämning, där allting är undertext och slutet ligger helt öppet. Jag ville göra lite tvärtom, det har varit kul och på sätt och vis väldigt svårt. Jag vet inte om jag kommer att fortsätta skriva så hela tiden men det var en rolig form att prova.

Varför passar novellformen så bra för dig?

– Det är ett väldigt koncentrerat sätt att berätta och det gillar jag. Jag har ju gett ut en roman också, och skriver faktiskt på ytterligare en just nu. Men det är historier som liksom velat tränga sig ur det korta formatet, och det händer inte så ofta. De flesta idéer jag får fungerar bäst som just noveller.

– Sedan finns det rent praktiska anledningar. Jag är inte en sådan där författare som skriver varje dag, utan mer av en periodare. Jag brukar till exempel låna en kompis sommarstuga och åka iväg och skriva några dagar eller veckor i sträck. Då passar det väldigt bra med novellformen. För man kan faktiskt lyckas skriva en novell på en vecka. Och känna sig nöjd. Och känna att: jag har gjort någonting!

Och slippa köra fast i ett jättestort romanprojekt?

– Ja, ett sånt där som bara pågår och pågår. Romanen kräver en annan kontinuitet i skrivandet som har varit svår att få till för mig. Jag är en kortdistansare helt enkelt. Jag tycker om att bli klar. Men det är också någonting med det utforskande sättet att tänka i novellformen som jag gillar. Jag vet till exempel sällan hur en novell ska sluta när jag börjar skriva. Det brukar visa sig ungefär halvvägs. En novell är lite som att lägga patiens på det sättet – går den inte ut så märker man det efter kanske tio sidor, och det gör inte så mycket. Om man däremot skrivit hundratals sidor på en roman och tvingas lägga av, ja då är det ganska jobbigt.

Oline stigs TIPS FÖR att skriva bra noveller:

Avsätt tid för skrivandet då du stänger av allting annat. För mig har det funkat ganska bäst att resa iväg och sätta mig på en plats där jag inte behöver hämta barn eller laga mat. Det handlar om det där egna rummet, att ge skrivandet tid, och att äga sin tid.

Jobba mycket med att hitta tonen och anslaget i inledningen. Det kan bli startskottet och ur det kan faktiskt berättelsen födas.

Läs mycket noveller.

Starten är särskilt viktig om man skriver noveller, eftersom man måste fånga läsaren på nytt gång på gång. Har du något bra recept?

– Det är otroligt viktigt att det finns ett tydligt anslag, alltså en trigger som gör att läsaren förstår vad det ska handla om och vilja fortsätta läsa. Varje berättelse har också sin egen ton, och det gäller att hitta den redan från början, så att det inte klingar falskt. Det där handlar mycket om vilket perspektiv man väljer – vem är det som talar och tänker? Och så är rummet väldigt viktigt, det vill säga att man placerar berättelsen i en miljö. Dessutom behövs en tydlig avsikt i anslaget, en riktning, så att det inte bara är en allmän beskrivning av någonting. Det är inte så viktigt att veta allting från början, det kan räcka att man har ett hum om vart man vill. Men hittar man rätt in i en berättelse så kan i bästa fall resten ge sig lite av sig själv.

Brukar du veta vad du ska skriva om när du väl sätter dig?

– Eftersom det går ganska lång tid mellan skrivperioderna så har jag ofta samlat på mig ganska mycket när det väl är dags att skriva. Det kan vara minnesbilder, platser, eller en viss typ av människa jag gått och tänkt på. Eller någon mening som ringer i huvudet. Men processen kan se väldigt olika ut. Det finns en novell om en cykelhandlare i min förra samling som bara kom till mig. Då hade jag haft en lång period av fruktansvärt motstånd och suttit med en historia som bara blev sämre och sämre. Jag var verkligen på gränsen, och alltid när det går så dåligt tänker jag: Jag skiter i det här, jag utbildar mig till något annat. Så jag gick en lång promenad i ösregnet och planerade min framtid som sjuksköterska. När jag kom tillbaka satte jag mig ändå vid datorn. Och plötsligt fanns den där rösten där, cykelhandlaren, som började prata inuti mitt huvud. Det var en helt ny berättelse och jag skrev den i ett svep, det tog bara någon dag. Så ibland kan det gå snabbt, men oftast är det snarare så att jag bearbetar, stryker, jobbar med språket och skriver om flera gånger.

Hur lång tid brukar det ta?

– Det är så himla olika. Det finns ju författare som skriver och skriver och skapar mängder med text, men sån är tyvärr inte jag. Vissa noveller har jag hållit på med i åratal. Sluten är ofta svåra, och ibland går det inte. Men jag har liksom ett novellbibliotek i datorn, och om jag har slut på idéer så kan jag gå in och bearbeta gamla noveller. För det finns vissa noveller som bara behöver ligga till sig en tid. Något år senare kan jag gå in och titta på dem, hitta en ny vinkel och se att det här, det kan faktiskt bli något!

Några anslag ur Oline Stigs novellsamling Hägring:

Det regnade alltid när vi cyklade till stallet. Jag minns inte en enda dag med sol. Jag minns leran som flög upp på mina beigea ridbyxor och gjorde dem gråprickiga ända upp på låren, och motvinden och uppförsbackarna.
Det var som ett blixtnedslag. Love at first sight, som det heter. Jag liksom bara visste att det var vi. Det var för två år sedan, långt innan hon blev känd. Det vill jag att du ska veta. Det här är ingen vanlig stalkerhistoria.
När jag kom hem från Paris fick jag ett vykort från Jean-Louis. Det var en stadsbild över Toulouse och en enda mening skriven i spretig handstil: N’oublie pas que tu as un ami qui veille sur toi. Glöm inte att du har en vän som vakar över dig.

Vill du fördjupa dig ytterligare i detta ämne kan vi rekommendera vår kurs Skriv noveller – kort och bra.