Majgull Axelsson: »Mycket är bara bortglömt och begravet«

Det är i relationerna Majgull Axelssons berättelser finns – i de svåra, starka och komplexa banden människor emellan. Men hennes senaste bok handlar också om någonting mer: En stor oförrätt.

Millesgårdens skulpturpark blommar ingenting ännu. Trädens grenar är kala, aprilsolen får stammarna att kasta skarpa skuggor. Vi är här för att ta bilder, fotografen har valt ut några lämpliga platser men nu stannar Majgull Axelsson till framför Den kapitolinska varginnan. Bronsstatyn avbildar två små tvillingbröder som ståendes på knä diar en varghona. Enligt den romerska myten växte syskonen upp och kom att avsky varandra, bli varandras värsta fiender. Till slut tog den ene den andres liv.

Majgull sneglar på fotografen

Annons

– Romulus och Remus, kanske?

Men redan innan fotografen hunnit svara tar Majgull ett steg bakåt, skakar på huvudet.

– Nä, konstaterar hon, mest för sig själv.

I själva verket finns ingen annan staty som bättre illustrerar hennes senaste bok, än just den här.

Majgull Axelsson

FÖDD: 1947 i Landskrona (men växte upp i Nässjö).

Bor: Lidingö i Stockholm.

Aktuell: Med romanen Ditt liv och mitt.

Utgivning i urval: Rosario är död (1989), Långt borta från Niefelheim (1992), Aprilhäxan (1997), Slumpvandring (2000), Is och vatten, vatten och is (2008), Moderspassion (2011), Jag heter inte Miriam (2014).

Blåsten från havet är frisk. Statyerna står pall mot vinden, förstås, men med Majgull Axelssons lugg är det värre. Trots att hon har både hårborste och hårspray i handväskan vill den inte ligga still. Hon fnissar åt det där, fotografen får hjälpa henne att hitta benan och lägga lockarna rätt.

Det är drygt en månad till att hennes nya roman Ditt liv och mitt släpps. Att ha avslutat boken känns »både och« berättar Majgull senare, när bilderna är tagna och hon sitter i en av sofforna i sitt vardagsrum, i ett hus på Lidingö med höga fönster som låter vårsolen välla in. Ett hus som är byggt under precis den tid som hennes nya roman gör upp med – 1950-talet.

Gratis skrivtips och inspiration

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få gratis skrivtips och inspiration direkt i din mejlkorg!

– Skönt att arbetet är färdigt, men… jag kan sakna mina karaktärer något väldigt.

I centrum i Ditt liv och mitt står huvudpersonerna Märit och Kajsa, bästa vänner och tonåringar i Norrköping på 1950 och 1960-talet. Båda två växer upp i familjer som är trasiga, var och en på sitt vis. Hos Kajsa ligger en psykiskt sjuk mamma apatisk i sin säng, när hon inte befinner sig på ett sinnessjukhus för kvinnor. Ingen pappa finns, Kajsa får klara sig själv och bita ihop om skammen.

Foto: Jessica Segerberg

I huvudpersonen Märits familj kretsar vardagen kring den autistiske brodern Lars: haltande, storvuxen och vrålande. Över familjen styr en bitter morfar, vars ilskeutbrott över »idioten« förgiftar tillvaron för de som bor tillsammans i husets tre våningar. Efter ett plötsligt dödsfall faller familjen sönder och var och en av relationerna blir fräna och illasinnade – särskilt den mellan Märit och hennes tvillingbror Jonas. Så småningom skickas Lars till Vipeholm, en anstalt för sinnesslöa. Han glöms bort, ingen av familjemedlemmarna talar ens om honom.

Inte förrän Märit flyttar till Skåne och börjar att söka efter sin bror.

Majgull Axelsson korsar benen och rättar till sin blå stickade cape. Hon gör så ibland, precis som många av sina romanpersoner tycks hon medveten om sina kläder. Plockar med ärmarna och stryker över byxbenen, som för att försäkra sig att allting sitter som det ska.

– Att vara medveten om sitt yttre är ett återkommande drag hos mina karaktärer. Det är förstås för att jag själv är klassresenär och vet hur man beter sig som en sådan.

Majgull Axelsson har märkt att de också funderar alltmer över åldrande, hennes romanpersoner. Över tidens framfart, framtiden som inte längre breder ut sig helt oändlig. Snarare krymper den. Där finns en oro, kanske en sorg, som anas. Hur Märit, som i bokens inledning just ska fylla sjuttio år, ser sig själv genom andras ögon och oroar sig över vad de ser. En äldre kvinna? En tant? Rynkig hals och åldersfläckar på händerna?

– Märit tänker mycket på hur hon ser ut. Men det är inte fåfänga, det där är ett skydd. Mot världen.

Majgull är långt ifrån trött på att prata om romanpersonerna i Ditt liv och mitt. Tvärtom. Hon har precis börjar ge sig ut för att tala om boken. Även om själva skrivprocessen är avslutad känner hon sig fortfarande nära den, säger hon och plockar åt sig ett litet blått etui från vardagsrumsbordet. Nikotintuggummi. Det är tio år sedan hon slutade röka men hon blir fortfarande sugen, hela tiden.

– På tuggummi alltså, inte cigaretter, säger hon, trycker ut en bit och stoppar i munnen.

– Man ska tugga dem under en period är det tänkt. Men det står ingenting om hur lång period!

Hon ler ett småslugt leende och skrockar, mycket nöjt. Majgull skrattar ofta. Hon säger att hon avskyr humorlösa människor. Att hon kan förlåta vem som helst för nästan vad som helst, så länge de inte saknar humor.

Fast när hon talar om Vipeholm finns inget stråk av försoning i rösten. Det boken berättar om är en stor kollektiv kränkning av den grupp som på den här tiden kallades för »sinnesslöa« eller till och med »idioter«. Majgull Axelsson arbetade innan sin romandebut som journalist, och i slutet av 1960-talet bevakade hon som ung reporter hur barnpsykiatrikern och professorn Karl Grunewald drev igenom en omsorgslag och reformerade vården för människor med kognitiva funktionsnedsättningar. Därför var det naturligt för henne att återvända till ämnet och boken är på många vis ett tidsdokument. Däremot, säger hon, var det svårare att göra research än till hennes föregående roman Jag heter inte Miriam, som skildrade hur romerna behandlades under andra världskriget.

– Det var en stor oförrätt som det forskats oerhört mycket kring. Det finns massor av material om hur romerna behandlades, för mig var det egentligen bara att gå in och gräva. När det gäller behandlingen av utvecklingsstörda i Sverige fanns inte alls lika mycket material. Mycket är bara bortglömt och begravet. Som det faktum att staten tog de här människornas kroppar och använde dem i undervisningssyfte efter att de dött, säger hon.

Under den tid då boken utspelar sig ansågs det ofta som en stor katastrof att få ett barn som Lars.

– Det kunde förstöra en hel familj. Det var mycket vanligt att föräldrarna bara lämnade bort dem, förträngde dem. Väldigt många barn hade överhuvudtaget inte kontakt med sina familjer.

När Märit till slut får återse Lars, är det ett skakande möte.

Armarna var också fastbundna, om än i de runda rören vid sängens sida och med kortare läderremmar. Han kunde bara lyfta sina händer tio centimeter eller så, men det gjorde han, gång på gång, sedan dunkade han dem i madrassen, slet och drog och ryckte, slöt ögonen och stönade, spottade och väste.

»Han brukar inte vara fastspänd«, sa sköterskan bakom min rygg. »Det är bara för att han skulle få besök. För det mesta har vi honom bara inlåst.«

Jag svalde och tog ett steg närmare min bror.

Majgull Axelsson visste tidigt att boken skulle handla om just Vipeholm och om vad som skedde med människor med kognitiva funktionsnedsättningar.

– Jag ville skriva om den här delen av deras historia. Vi har ju en tendens att idealisera det förflutna och särskilt 1950- och 60-talet, då det var så oerhört bra, tycker vi. Med det var det ju inte.

Det är dubbelt för henne, förstås. Majgull är född i arbetarklassen, med en pappa som var socialdemokrat ut i fingerspetsarna. Han växte i sin tur upp i en mycket fattig familj som tvingades flytta från sin moderna tvårummare till en källare när pappan blev arbetslös.

– Det är klart att för pappa var folkhemsprojektet storartat.

Majgull konstaterar att även hon gynnades av bygget av folkhemmet. I hennes bokhyllor står fortfarande fina antologier, lexikon och vackra illustrerade kartböcker från hennes skoltid, böcker hon och hennes klasskamrater fick gratis och kunde behålla.

– Och jag minns hur mycket bättre mat vi åt i slutet av 1950-talet, jämfört med i början. För mig personligen var folkhemmet enbart av godo. Jag fick allt. Men jag kunde redan då se att andra inte var lika gynnade.

Foto: Jessica Segerberg

Boken inleds med ett citat av Gunnar och Alva Myrdal som beskriver hur »den samhällets bottensats av individer, behäftade med ärvda egenskaper av sjukdoms- eller lyteskaraktär (sinnesslöhet, vissa sinnessjukdomar, vissa kroppssjukdomar)« får svårt att moraliskt försvara sina liv.

– Det var den hållning de hade och den tycker jag är djupt obehaglig. De som byggde folkhemmet räknade inte med de funktionsnedsatta. Vissa grupper av människor försvann bara ut i dimmorna och syntes aldrig till. Det är bland det värsta man kan utsätta människor för, att osynliggöra dem. Låtsas att de inte finns.

Ditt liv och mitt handlar om baksidan av ett politiskt projekt. Samtidigt bottnar boken i det som blivit Majgull Axelssons absoluta kännemärke: relationsskildringarna. Huvudpersonen Märit har tre syskonrelationer som alla är komplicerade. Lars som institutionaliseras, tvillingbrodern Jonas som blir hennes värsta fiende, och så det allra märkligaste: en namnlös tvillingsyster som dog vid födseln men istället lever vidare inuti Märits huvud. Som en röst, eller en skugga.

Den sistnämnda är den mest fascinerande av bokens alla relationer och utgör det inslag av science fiction som nästan alltid finns i Majgull Axelssons böcker. En övernaturlighet eller kort och gott en orimlighet som vrider historien ett extra varv. »Den Andra«, som systern kallas i boken, är kanske i själva verket bara Märits överjag. Eller ett tecken på psykisk sjukdom. Läsaren får själv avgöra.

– Vem är jag att säga att det inte är hennes syster? Men hon kan också vara en föreställning. Kanske rena fantasier, säger Majgull.

Den Andra är oftast syrlig, eller rent elak. Märit får bara i korta stunder njuta av sinnesro då Den Andra tillfälligt tystnar. Eller vid de få tillfällen när hon faktiskt mjuknar. Som då Märit blir utsatt för ett övergrepp på en strand, och gömmer sig i vassen till dess att förövarna lämnar platsen när gryningen äntligen kommer.

Gå tillbaka upp på land nu, sa den där rösten i mitt huvud, den som jag nästan hade börjat vänja mig vid. 

Jag svarade inte, men lydde. Rösten var ovanligt dämpad. Lät nästan som en gammal tant. 

Ta det lugnt. 

Det var inte enkelt att ta sig ut ur vassen, trots att det hade varit så enkelt att springa ut i den. Dyn sög sig fast i mina fötter, släppte bara om jag lyfte knäna riktigt högt. Smack, sa det i varje steg. Smack. Smack. Smack. 

Jag höll på att snubbla över en rot och sträckte ut vänster arm, famlade efter något att hålla mig i. Hittade inget annat än vass. Jag grep om några strån, de vek sig, ändå förmådde jag inte släppa taget. 

Tröjan är trasig, sa rösten. 

Jag nickade stumt och grep om den stora glipan mellan brösten, såg i det skumma gryningsljuset hur maskorna var sönderskurna och hur några mycket små, blå trådar hängde lösa. Den här tröjan skulle jag aldrig kunna använda igen. Den var helt förstörd. Och förmodligen helt mönjefärgad på ryggen. 

Du kan alltid sticka en ny, sa rösten. Och du är inte särskilt skadad. Tänk på det. Och det är ingen risk att du är med barn. Du är fortfarande oskuld.

Det är en nyckelscen, som skildrar hur en mycket konfliktfylld och bitter relation ändå kan rymma ömhet och omsorg. Själv har Majgull svårt att analysera, att sätta ord på hur hon gjort för att skildra mångtydigheten.

Det här stycket när hon står ute i vassen, och Den Andra… 

– … ställer upp.

Då är hon vänlig, för en gångs skull.

– Mm, jo … Hon försöker hjälpa till.

Det var rörande, tyckte jag.

– Ja. Visst. Märit behövde den hjälpen då.

Men hur tänkte du när du skulle gestalta deras relation?

– Jag tänkte inte. Jag berättade. Jag tror att man ska akta sig för att tänka för mycket, att intellektualisera för mycket kring sina gestalter. Man måste låta dem leva. Jag tyckte helt enkelt att Den Andra var väldigt intressant och jag tyckte om att skriva om henne. Hon är så jäkla vass och skarp men när det är kris, då finns hon där. Men du kan också se Den Andra som ett överjag, på gammalt freudianskt manér. Ett överjag som sköter sitt jobb ganska väl.

Fast hon är väldigt elak?

– Jo. Men om du är uppvuxen i en dysfunktionell familj är det sådana elakheter du slänger omkring dig.

Det vet Majgull, för så växte hon själv upp. Hon säger att hennes föräldrar befann sig i ett evighetslångt och mycket elakt gräl. De separerade flera gånger men gick alltid tillbaka till varandra. Hon beskriver det som oerhört tröttande och slitsamt att vara barn i en sådan miljö.

– Det är naturligtvis detta jag håller på och bearbetar i mina böcker, gång på gång. Jag har svårt att skildra helt harmoniska familjer. Egentligen tror jag inte att helt harmoniska familjer finns.

Tror du att dina egna föräldrar ansåg sig vara lyckliga?

– Nej. Jag fattar inte varför de inte skilde sig, det hade varit bättre för oss barn. För de hade väldigt goda egenskaper var för sig, men tillsammans var de inte bra.

Vad gjorde det med dig, tror du, att växa upp i en sådan miljö?

– Jag blev vaksam. Försiktig. Jag utvecklade väldigt långa tentakler, en stor känslighet. Jag tror att jag fick den egenskapen ganska tidigt. Jag iakttar människor omkring mig noggrant, fortfarande. Och tjuvlyssnar mycket.

Egenskaper som inte är helt dumma att ha som författare. Att lyssna på andra människors samtal, till exempel, kan Majgull rekommendera till alla som skriver.

– Att sitta på bussen och höra två män som samtalar är otroligt intressant. Du hör precis hur de bygger hierarkier och befäster sina positioner, vem som är alfa och vem som är beta. Det märks direkt!

Kvinnor gör inte på samma sätt, säger hon.

– I mina böcker är de relationerna ofta väldigt komplicerade. Jag tycker att kvinnors relationer till varandra är väldigt intressanta och vill gärna rota runt i det där.

Majgull Axelsson har märkt hur hon ständigt återkommer till begreppet syster. Att hon gång på gång skildrar systrar, eller systerskap.

– Själva systerskapet … alltså, det har ju komplicerats för mig eftersom min syster blev svårt handikappad i början av 1990-talet. Och … hon lever ju fortfarande och är fortfarande svårt handikappad.

Det började med en hjärntumör som satt precis mitt emellan hjärnhalvorna. I början hade systern inte så synliga symtom. Eftersom tumören var godartad gav den inga metastaser. Men den var stor som en apelsin och till sist beslutade läkarna att den behövde opereras bort.

I en månad efter operationen låg systern nedsövd.

– Det var bedrövligt helt enkelt. Sorgligt.

Och systern blev bara sämre. Långsamt förlorade hon talförmågan.

– Det hade kanske kunnat bli bättre om hon hade fått mer vettig rehabilitering från början och om hon hade varit mer villig att kämpa. Men hon ville bara sitta. Och koppla av, som hon sa. Till slut blev jag frustrerad och sa: för att kunna koppla av måste du koppla på någon gång! Men det gjorde hon aldrig. Hon blev passiviserad, institutionaliserad i sitt eget hem.

Kan ni prata med varandra?

– Jag kan prata med henne men jag tror inte att hon förstår mycket. Dels hör hon väldigt dåligt och dels har hon afasi. Det är svårt att räkna ut vad hon förstår av det man säger, och så har hon inget närminne.

Det var efter att systern hade fått sina hjärnskador, under den tid då hon långsamt blev sämre, som Majgull Axelsson skrev det som skulle komma att bli hennes stora genombrott: Aprilhäxan. Romanen beskriver en kvinna med svåra funktionsnedsättningar, som inte kan tala eller röra sig men däremot stiga in i andra varelsers kroppar och på så vis förflytta sig.

– Jag skrev Aprilhäxan utan att egentligen förstå att den faktiskt handlade om hur man ska förhålla sig till ett svårt handikapp.

Det känns ju väldigt tydligt i efterhand?

– Ja, men det insåg jag inte då. Det är bra om man som författare lyckas suggerera sig så till den grad att man inte fattar vad det är man skriver om. Då får man större frihet.

Hur var din och din systers relation innan hon blev sjuk?

– Den var väl … distanserad. Vi höll kontakt, men ytligt. Ringdes och träffades till jul och påsk och så där. Det var inte mycket mer. Men sedan när hon skilde sig några år innan hon blev sjuk, då tog hon mer kontakt med mig och vi pratade en hel del. Då kom vi varandra närmare.

Majgull Axelsson säger att hon inte hämtat något stoff från sin egen syskonrelation till de hon beskriver i sina böcker. Men hon har sett flera exempel på syskon som tycker gediget illa om varandra. Som Märit och hennes bror Jonas. De går inte så långt som Romulus och Remus, där den giftiga syskonrelationen slutar med ett mord. Men de gör varandra illa.

Hur har du blivit en så skicklig relationsskildrare?

– Det handlar om att ingenting är entydigt. Det finns inga relationer som är enbart goda, enbart onda. Allt är dubbelt. Det är det mest realistiska sättet att förhålla sig till människors relationer: hat är aldrig bara hat, kärlek är aldrig bara kärlek. Jag blev medveten om det ganska tidigt.

Hur då?

– Jag har nog iakttagit mig själv och mitt eget sätt att förhålla mig i olika relationer. Jag är intresserad av alla relationer egentligen. Sedan har det blivit så att jag skrivit mest om kvinnors relationer till andra kvinnor, och flickors relationer till andra flickor. Till viss del har det faktiskt att göra med att jag inte har någon dotter. Jag ville inte under några omständigheter utsätta mina söner för misstanken att de blev omskrivna i mina böcker, därför har jag låtit bli att skriva om pojkar.

Fast nu finns en flicka i familjen, sedan nyligen. En liten sondotter, bara några månader gammal. När Majgull Axelsson fick veta att hon skulle bli farmor gick hon faktiskt in och ändrade i manuset och skrev in ett barnbarn i berättelsen. Som ett hopp åt Märit, som är så plågad.

– Hennes tröst fick bli Signe, det här lilla barnbarnet som kommit till henne. Ett friskt och vackert barn som visserligen bor långt bort men som hon ändå kan älska innerligt. Jag ville beskriva mina egna tankar om hur tiden vidgas när man får barnbarn. Min sondotter kommer ju att leva till nästa sekel. Då blir framtiden lång också för mig som inte kommer att vara med på den resan. Hon kommer att vara med. Om allt går väl och bara inte allt …

Majgull böjer sig fram och knackar hårt i träbordet, två gånger.

… går åt pepparn. Men det ska vi väl inte tro.

Majgull Axelssons skrivprocess

»Att hitta romanidéer är för mig ett ganska komplicerat samspel mellan känsla och intellekt. Väldigt länge var jag upptagen av hus. Jag behövde se ett faktiskt hus framför mig och kunna tänka att där, det var där det började. Sedan har det glidit över till karaktärer, att en figur plötsligt står framför mig. När de fått ett namn, då brukar jag anse att de är koncipierade och sedan är det bara att fullfölja graviditeten.

Jag har sällan en uttalad historia när jag börjar, jag berättar den för mig själv medan jag skriver. Jag har aldrig något synopsis. Eller, jag skriver alltid ett men sedan följer jag det aldrig. I mina byrålådor finns hur många intressanta synopsis som helst på helt andra böcker än de jag skrivit.

De första månaderna ägnar jag väldigt mycket åt berättarperspektivet. Min dröm är att skriva en bok som Carsten Jensens Vi, de drunknade. En hel jäkla roman i vi-form! Jag tycker att den är lysande, så skulle jag hemskt gärna vilja göra men det har jag aldrig lyckats med. Men jag ägnar väldigt mycket tid åt berättarperspektivet, och åt att välja rätt tempus. Ditt liv och mitt är skriven i första person singularis – jagform. Och så varvar jag presens och imperfekt, det faller sig naturligt när en bok innehåller så många tillbakablickar.

90 sidor är en magisk gräns för mig. Där ungefär går jag igenom och läser, och det är då jag känner att graviditeten är fullföljd. Sedan gäller det att få fart på resten. I det läget brukar hastigheten i hur jag skriver öka. Tempot ökar, ända till slutet. Jag skriver alltid väldigt intuitivt och är noga med att inte prata om det jag skriver under tiden jag skriver. För mig spricker allt om jag pratar för mycket om det, för då har jag ju redan berättat det och sedan går det inte att få ner det på papper. Mina historier berättar jag i tysthet för mig själv.«