Karolina Ramqvist: »Skrivande är ett sätt att vara svag«

Det ska vara framgång, livsstil och något fyndigt om den nya boken. Men Karolina Ramqvist får inte ihop det. Författarrollen har i själva verket lite att göra med den som skriver. 

Det sitter en författare på Grand Hotel. Jag upprepar: En författare. Alltså inte den som skriver, utan den som möter publiken. De ryms båda i samma person men är två olika identiteter.

En självklarhet, kan man tycka. Det gjorde i alla fall Karolina Ramqvist när hon efter förra boken Den vita staden skrev ett anförande om saken. Men det var det inte. Påfallande många hade trots år av hängivet läsande av romaner samt lyssnande till författarsamtal aldrig tänkt på detta och fascinerades djupt.

Annons

Därför fortsatte hon att hålla sitt anförande.

Och därför har det nu blivit en hel bok. Det är natten är en essä om författarskapets grundläggande tudelning mellan den som skriver och den som blir till i publikens blick.

– Skrivarjaget är en inre röst. Författarjaget är något utanför mig själv. En kavaj.

Vi sitter mitt emot varandra på varsin sida hotellets skinande porslin. Författaren. Journalisten. Ett välkänt läge för båda. Hon med mängder av intervjuer bakom sig, jag med en rad författarporträtt i bagaget. Ändå är känslan speciell. Boken vi ska tala om skildrar nämligen just den lanseringskultur och personfixering som präglar dagens bokbransch och som gör glappet mellan skrivar- och författarjaget skriande. Reportrar som kommer och går, som välkomnas till sommarhuset, som registrerar vardagen.

»En stund senare står hon vid diskbänken och petar ner broccolibuketter i en ångkoksinsats. Nioåringen har slagit sig ner vid köksbordet med papper och penna. Karolina lyfter upp minstingen på höften och öppnar ett paket lax med enhandsfattning.«

En passage ur nya boken, där Karolina Ramqvist plockat upp ett artikelcitat för att peka finger? Icke. Däremot ett stycke jag själv skrivit och nu letar fram i mitt eget arkiv. Texten är från 2013, då förrförra romanen Alltings början kom ut.

Jag gräver ännu djupare, bland gamla mejl, och hittar redaktörens beställning: »Träffa henne tidigt en dag, kanske när hon lämnar yngsta dottern till dagis. Intervju två när det börjar kvällas, för att få en familjelivsram runt texten, och för att få den personliga känslan.«

Det skulle kunna vara vilken redaktör eller vilken tidning som helst.

KAROLINA RAMQVIST
FÖDD: 8 november 1976 i Göteborg
BOR: På Södermalm i Stockholm
FAMILJ: Maken Fredrik Virtanen och tre barn
AKTUELL: Med Det är natten – Författaren och den som skriver
UTGIVNING I URVAL: När svenska pojkar började dansa (1997), Fittstim (1999), More Fire (2002), Flickvännen (2009), Alltings början (2012), Den vita staden (2015).

Alla som djupintervjuat vet att det är i det allmänmänskliga vi bekänner färg. Relationsstatus och vardagsliv säger ingenting jämfört med svaret på frågan »Vad är skam?«. Ändå är föreställningen om det biografiska som det mest personliga helt dominerande idag, bland både publik och redaktioner. Varför?

– Det handlar om att livsstilsfrågorna tagit sig in på så många områden. Många gillar att läsa om vardagens banaliteter, som när Lars Norén skriver om vilket kaffe han dricker eller om hur han rengör sin toalett med en viss borste. Visst kan man analysera det och dra intressanta slutsatser. Men det är också något i det livsstilspornografiska som bottnar i att människor inte vill läsa. Man vill se en bild av en kaffe och en croissant eller en mamma som lämnar på dagis. Vår tid är besatt av de här vardagliga bilderna. För mig är det ett slags intellektuellt armod.

Författaren som kändis alltså. Nu måste man i ärlighetens namn säga att det finns många som drabbats hårdare av detta än Karolina Ramqvist. Hennes författarskap ses visserligen som ett av sin generations mest intressanta. Men någon rubrikernas Läckberg eller GW Persson är hon inte.

Ändå är de två rollernas grundläggande positioner lika kännbara som oförenliga. Styrka kontra Svaghet.

– Författaren som figur har inlemmats i ett samhällsideal som handlar om den framgångsrika människan. Det är en berättelse om hur man lagt svårigheter bakom sig. Även om man talar om svåra saker som fortfarande finns, sker talandet i sig utifrån den upphöjda position som kommer av att vara berömd.

Skrivandet är motsatsen.

– Skrivande är ett sätt att vara svag. Man arbetar med det svåra och ambivalenta, det som inte går att fånga i framgångsdramaturgin. Jag upplever väldigt starkt att skrivandets kraft drar åt ett helt annat håll än det omgivande samhället. Det var faktiskt därför jag började skriva boken. För att jag hela tiden blev ombedd att tala om mig själv enligt den här hjältedramaturgin samtidigt som jag runt omkring mig såg människors svaghet, beroende och svårighet att överleva.

Bild: Sara Mac Key
Bild: Sara Mac Key

Karolina Ramqvist debuterade 2002 med More fire, en roman som utspelar sig i Jamaica och som har det förflutnas slavhandel som fond. Redan då var hon känd för läsarna. Dels i sin roll som profilerad populärmusikjournalist, dels genom antologin Fittstim som kom 1999 och omedelbart blev bibel för tidens unga feminister.

Ändå var tillkomsten av More fire en omtumlande erfarenhet. »Första gången jag skrev en bok ödelade den mitt liv med en kraft som jag inte vet om jag känt vare sig förr eller senare«, skriver hon i nya boken.

Det hon upptäckte var skrivandets uppslukande verkan. Hur det utestängde yttervärlden, krävde att den slöts ute, krävde »ett eget rum« för att tala med Virginia Woolfs ord. Både Woolf och andra författare är citerade i Det är natten. Inte minst Marguerite Duras, som beskrivit det omöjliga i att tala om en bok man skrivit.

Karolina Ramqvist utvecklar: En stor del av omöjligheten handlar om det faktum att man inte vill förstöra läsningen för den som ännu inte öppnat boken. Det är nämligen inte bara författar- och skrivarjaget som är två i en. Så är även läsar- och publikjaget. Och medan man som skrivande kan känna avstånd till publiken som kollektiv, råder gränslös lojalitet med den enskilde läsaren.

– Att skriva och att läsa är att utforska. Det liknar varandra otroligt mycket och är en del av samma akt.

Varför började du skriva?

– För att jag var uttråkad som barn och längtade efter att bli vuxen och göra något själv. Skrivandet möjliggjorde det. Skrivandet tar dig från din person, även om du är barn. Det utplånar dig på ett underbart sätt! Det är därför dagens personfokus är så paradoxalt.

Det händer att det dyker upp texter från förr i någon låda. Förskoletidens hophäftade blad med bilder och små berättelser.

Senare förstod hon att skrivandet också var ett skydd. Att det rymde möjligheter.

– Genom det kunde jag ge mig själv uppdrag. Att få vara på den här platsen, gå på den här gatan för att jag är författare. Idén om konstnären som behöver uppleva världen för att kunna skapa var en enorm tillgång för mig och öppnade dörrar till miljöer jag som ung kvinna inte hade självklar rätt till.

Är det också därför du fortsatt, för att skrivandet möjliggör ett särskilt sätt att vara i världen?

– Kanske. Det är en intressant fråga för den är så sammankopplad med att kunna fortsätta. Det är väldigt svårt att skriva, rent ekonomiskt. Visst behöver man ett eget rum, vilket människor upprepar till förbannelse. Men man pratar inte lika ofta om vad Virginia Woolf också skrev, nämligen att man behöver pengar. Och det är ju mycket viktigare.

Skulle man kanske tagit ett jobb på Ica istället? Karolina Ramqvist tänkte som ung att det vore bättre med ett mer fysiskt arbete. Sitta i snabbköpskassan på dagarna för att orka skapa på kvällarna. Arbetet med de journalistiska texterna dränerade det litterära skrivandet.

I dag vet hon att ett jobb inom handeln är ett arbete i sig. Det är inte ett dugg lättare att skriva romaner på kvällen för den som suttit i matvarukassan hela dan.

Nu kan hon snarare ha skuldkänslor för att inte ha det där riktiga jobbet. För att skrivandet är ett onödigt arbete som inte fyller någon funktion. För att man bara sitter och stirrar på ett papper eller en skärm i timmar som en idiot, utan att ha duschat eller borstat tänderna.

Samtidigt är det i just det onyttiga som skrivandets själva credo bor.

– Arbete handlar i dag väldigt mycket om ens identitet och om att göra en insats för att hjulen ska rulla. Samtidigt är det många som saknar arbete eller tvingas in i okvalificerade jobb. Boken har väckt många tankar som inte bara har med författarens yrkesroll att göra, utan med hur vi ser på arbete överhuvudtaget.

En servitör glider fram till bordet och häller upp påtår ur silverkanna. Utanför håller Grands trädgårdsmästare på att byta paradfönstrets sommarblommor mot höstväxter. Säsongerna skiftar och om bara några dagar går startskottet för bokhösten med den årliga mässan i Göteborg. Karolina ska dit, nya boken gör att kalendern är fulltecknad av scensamtal.

Säger det något om en författare att hen talar kritiskt om branschens framgångsideal men själv väljer att göra intervju på en plats där kaffet kostar 58 kronor koppen? Karolina Ramqvist är inte typen som flashar. Grands lounge en vardagsförmiddag hör till stans allra lugnaste platser. Här sitter hon gärna, även utan journalister som sällskap.

Givetvis vet hon, trots senaste bokens pregnanta skildringar av skrivandets inneboende utanförskap och kamp, att hon lyckats. Att den där förskoletjejen som en gång knåpade ihop sina första texthäften växt till en respekterad författare.

Från början fanns yrkesvalet inte ens på kartan. Bilderna var de klassiska. 1: Författaren är ett geni. 2: Författaren är en man.

– Jag trodde inte att det gick att bli en bra författare som kvinna, alla jag såg framför mig var män. Det förändrades när jag började läsa och upptäckte kvinnliga författare. Men då tänkte jag istället att man inte kunde vara författare och ha barn. Och jag visste att jag ville ha barn.

Tjugofem år och tre barn senare konstaterar hon att författarskapet inte avgörs så mycket av barn som av jämställdhet.

Det hindrar inte att urgamla mönster är kännbara. Moderskapet är på ett alldeles speciellt sätt kopplat till tillgänglighet, säger hon. Än i dag betraktas kvinnan som den primära föräldern på ett sätt som gör att även en feministiskt profilerad penna år 2016 kan präglas av bilden av hur Tomas Mann stängde dubbeldörrarna om sig för att arbeta hela dagen.

Du skriver i boken att mannen är ett större hot mot den skrivande kvinnan än barnen.

– Ja. Skrivandet är hotfullt, i en patriarkal familj är den skrivande kvinnan otroligt obehaglig. Det finns många yrkesverksamma kvinnliga författare vars män avskytt deras skrivande just för att det är ett rum som inte går att kontrollera. Situationen kan givetvis vara omvänd, men jag tror att det oftare handlar om män som hatar att kvinnor skriver.

Bild: Sara Mac Key
Bild: Sara Mac Key

Karolina Ramqvists kvinnogestalter har knappast varit föredömen; för självständiga för traditionalisterna och för undergivna för normkritikerna. Efter romanen Den vita staden, en fristående fortsättning på Flickvännen, fick hon ris för att inte tillräckligt tydligt ha tagit avstånd från huvudpersonen Karins livshållning.

Hon konstaterar att det både i verkligheten och litteraturen finns en förväntan på att kvinnor ska vara goda, snälla och alltid göra rätt. Särskilt feminister.

Parallellt med det finns diskussionen om en allmän växande känslighet för böcker vars grundhållning inte anses ideologiskt godkänd. Eller? Karolina Ramqvist invänder. Det är inget nytt, svenska läsare har alltid varit känsliga.

– I svensk litteratur finns ett drag av uppbygglighet som jag tycker är helt förödande. Den svenska kulturen är fostrande. Det är ett arv från vänsterrörelsen och folkhemmet. Vi är väldigt inne på att vara nyttiga. Ett ideal som i dag dessutom gifter sig med andra ideologiska krafter.

Karolina Ramqvists första bok gavs ut 1997. Då var hon tjugoett. Om en månad fyller hon fyrtio. Hon står mitt i ett författarskap som har många år framför sig. Ändå kan tiden kännas utmätt. De där oskrivna böckerna, idéerna hon går omkring med – kommer hon hinna skriva dem? Och är de ens bra att ha? Ibland känns de som en belastning, blir till en lojalitet som dödar skapandets ingivelse.

Och att dessutom vara så långsam när man skriver! Karolina Ramqvist suckar åt sitt arbetstempo.

Glädjande med tidens gång är dock att hon börjar skriva lite mer som man själv vill. Man kan se hur hon utvecklas och blir bättre på att hantera självkritiken.

Förmiddagsstiltjen på Grand har glidit över i begynnande lunchsorl. En författarintervju lider mot sitt slut. Ett samtal utan genrens sedvanliga privatlivsfakta och vardagsscener. Hittills har det gått. Men ska det hålla hela vägen? Blir det en text fri från familjeinteriörer? Svar: nej. Det är Karolina Ramqvist som för dem på tal. En resa, en väska och ett par strumpbyxor. Och barnen.

Upprinnelsen är ett resonemang om känslorna inför höstens väntande lanseringsturné, en fas som också ger tid att skriva på tåg och hotellrum, och vars scenframträdanden – just genom sin upprepande karaktär – gör saker i böckerna synliga. Författarkavajen har absolut sina plus.

Men minuset går inte att snacka bort: Frånvaron från barnen.

– Mina barn pratar ofta om att jag är borta mycket, de är fem och sex år och kan vara väldigt skuldbeläggande kring arbetet. I helgen åkte familjen iväg tillsammans. Jag hade glömt att packa vissa grejer på grund av att jag varit bortrest i jobbet dagarna innan. Min dotter sa: »Det är för att du jobbar så mycket som du inte packade ner mina strumpbyxor«. Hennes analys var givetvis helt korrekt. Det är lätt att glömma vad författarskapet är. Ett arbete.