John Ajvide Lindqvist om ondskans närvaro

I sin stora romantrilogi har John Ajvide Lindqvist utforskat vår existentiella nollpunkt och låtit sig slukas av ett stort mörker. Men vad tror han egentligen själv på?

En gång försvann John Ajvide Lindqvists son.

Det var en vinter­dag, pojken var fyra år. Familjen befann sig i Karlshamn på besök hos släktingar och när de vuxna gick in för att hämta kaffe, fick sonen bli kvar i trädgården mot löfte om att inte lämna tomten. Men när de kom tillbaka var han borta. De små fotspåren i snön ledde till ett skogsparti, John och de andra rusade efter, men bland träden tunnades snötäcket ut och spåren upphörde.

De började leta, ropa, och medan de irrade omkring i skogen drabbades John av en känsla: han har försvunnit. Inte sprungit iväg eller rövats bort, utan försvunnit på riktigt. Bara upplösts.

– Jag visste att det var fullständigt absurt men känslan var att mitt barn, som jag älskade så mycket, han hade upphört att existera. Jag hade aldrig rätt att ha honom, det var inte på riktigt. Och nu var han borta.

John Ajvide Lindqvist 

FÖDD: 2 december 1968 i Blackeberg, Stockholm.

Bor: I Roslagen, Norrtälje kommun.

Familj: Hustrun Mia Ajvide och sonen Fritiof.

Aktuell: Med X – den sista platsen, sista boken i en trilogi. De två första böckerna är Himmelstrand (2014) och Rörelsen, den andra platsen (2015).

Utgivning i urval: Lilla stjärna (2010), Människohamn (2008), Hanteringen av odöda (2005), Låt den rätte komma in (2004).

Annons

Sexton år senare, ett annat liv och en annan årstid. Försommar i Roslagen och en stor trävilla vid vattnet. John Ajvide Lindqvist möter oss vid gräsmattan som utgör parkeringsplats både åt bilar och en ärvd träbåt. Båten håller John på att svälla enligt gammalt förfarande, när vi kommer står han och inspekterar trasmattorna i durken och vattnet som droppar från skrovet. Han är klädd i en stor stickad tröja, svart och nopprig, och vävda grå byxor som böljar kring smalbenen på honom. Lång som en stolpe och yvig i gesterna när han stegar upp mot huset för att hugga med sig en termos kaffe till gäststugan, där han vill göra intervjun.

Fast först får vi titta in i hans röda skrivarstuga. Där är skrivbordet placerat vid fönstret och det luktar bokdamm och cigarettrök. När John skriver röker han för fullt men nu, framme i gäststugan, placerar han istället en liten elektronisk cigarett intill sin kaffekopp. Med vaping har han kunnat minska rökningen rejält. Fast han har som en klåda i armarna, överkroppen är i ständig rörelse.

– Café, por favor!

Han tömmer upp i kopparna, aktiverar e-cigarettens förbrännare och placerar armbågarna på bordsskivan. Det har gått några månader sedan han och hans fru Mia Ajvide – också hon författare – kom hem från Kuba. Det var där han skrev klart X: Den sista platsen, romanen som släpps i september och som kommer att avsluta hans stora romantrilogi.

– Vet ni vad böckerna heter på engelska?

På fönsterrutan kravlar en dåsig humla omkring, dunsar mot glaset utan energi.

– Den första: I am behind you. Och andra: I always find you. Och då heter den tredje …?

Varken fotografen eller jag kan svara, John är ivrig att få berätta:

I am the tiger. Som ABBA-låten!

Det är en spretig trippel böcker John nu fullbordat. I den första delen Himmelstrand vaknar fyra familjer upp i varsin husvagn på ett vidsträckt fält där ingenting annat än gräs och himmel syns. Handlingen är en brokig väv av komplexa relationer och prövningar av det mänskliga psyket, plus en rad övernaturligheter. Syraregn och blod som sipprar upp ur gräsmattan, onda barn och vita ansiktslösa varelser, mörka tunnlar och passager till parallella universum och en svart tiger (därav den engelska titeln).

När John började skriva Himmelstrand hade han inga planer på en trilogi, men halvvägs in i processen insåg han att det behövde bli en bok till.

– Och den skulle handla om Palmemordet. Fast jag visste inte hur. Det är ofta så: jag får ett infall, och sen blir jag alltmer övertygad om att infallet är korrekt, fast jag inte har en aning om hur jag ska genomföra det. Så på vinst och förlust kastade jag in Palmevapnet i mörkret i Himmelstrand.

»Att skriva skräck har ett terapeutiskt värde. Jag är en rätt lycklig människa och det beror nog på att jag ägnar min arbetstid åt att hitta på hemskheter.« Foto: Sara Mac Key

Han drar ett bloss på e-cigaretten.

– När Majvor hamnar i shootouten med James Stewart, du vet.

Bok nummer två, Rörelsen: Den andra platsen, är skriven i en annan stil. Den är till viss del en självbiografisk Stockholmsskildring, nästan Östergrenskt vacker och lågmäld, fast samtidigt helt tydligt en skräckbok.

Rörelsen skulle bli en tät, klaustrofobisk grej. Och när jag var nästan färdig med den insåg jag att det fortfarande hängde så många lösa trådar kvar, att jag ville skriva en tredje bok.

I X: Den sista platsen som nu släpps har John bytt stil ännu en gång. Den kommande romanen är en hårdkokt kriminalhistoria med en handling förlagd till Stockholms undre värld. En ny aktör dyker plötsligt upp på marknaden med kokain av osannolik kvalitet och en förmåga att manipulera langare högt upp i näringskedjan till att begå makabra självmord. Ju längre in i boken läsaren kommer, desto mer övernaturlig blir berättelsen.

– De här tre böckerna är väldigt olika och det är medvetet. För varje bok jag skriver vill jag faktiskt pröva att göra på ett annat sätt.

I X: Den sista platsen har han till exempel uppfunnit ett helt eget slangspråk till sitt fiktiva ­bostadsområde Gårdsstugan.

– Mina karaktärer är ungdomar som rör sig i den kriminella världen och för att beskriva hur de snackar hade jag behövt försöka skriva som Jens Lapidus, eller någon som är ännu mer nere med kidsen. Det hade bara blivit löjligt.

Med ett eget område kunde han istället uppfinna sin egen drogslang.  Som verbet »putta«, Gårdsstugans motsvarighet till att langa. Och »lätta«, att köpa droger av någon.

– »Lättar du Chivo nåt?« Det låter fett tycker jag. Och ­»markos« som betyder pengar. Mycket är en sorts modifierad finska. Jag läste om A clockwork orange innan jag satte igång med det här. Den är också smäckfull med egen slang, baserad på det ryska språket.

Det är inte bara stilen som spretar. Också den röda tråden böckerna emellan är diffus. Innehållet drar åt olika håll och berättelsen väcker fler frågor än vad den besvarar.

– Även när jag skrivit klart den tredje boken finns det fortfarande ett gigantiskt plothole. Många trådar knyts ihop men om det här skulle bli så omtyckt att det ges ut som en enda stor pocket skulle jag nog skriva om första boken lite, för det saknas så många grejer.

Det har hänt – bland annat i en recension i The Guardian – att John kallats för »the Swedish Stephen King«. Det torde smickra honom, för den amerikanska skräckförfattaren är en förebild. Och precis som King, skriver John fort. Speciellt när Mia och han är på Kuba. Då har de inget internet och ingen ringer dem »för det kostar typ 40 spänn i minuten«. Dag efter dag på Kuba kan John skriva sex, sju, åtta sidor om dagen.

– Det är nästan Stephen King-tempo men då är jag i ett driv, ett jätteflöde. Massor av de lösningar som jag måste tänka ut bara ger sig av sig själva när det bolmar så i skallen. Det är skithärligt, svetten rinner och flugorna surrar och jag blir inte ens helt utmattad i huvudet.

När han har skrivit tjugo sidor läser han dem högt för Mia. Det är en viktig del i hans arbetsprocess.

– Stilistiskt kanske texten inte håller men jag får en känsla för om själva storyn är bra.

Sedan kommer förstås en redigeringsprocess då mycket måste strykas. När John har skrivit i ­Kuba-tempo handlar det ofta om att stryka hela stycken, ibland hela sidor och framförallt mängder av onödiga ord och meningar. Till skillnad från många anser han skrivandet som roligast i början. I takt med att det glider över i redigering, finlir, måste han istället koppla på sin plikttrogenhet.

John upptäckte sent att skräck var hans hemmaplan, men när han väl började skriva sin första skräcknovell var det ett helt motståndslöst och mycket lustfyllt skrivande. Säkert för att han var en van läsare av skräck: redan som tolvåring slukade han skräck­berättelser som Kalla kårar. Trots att de var otäcka och orealistiska upplevde han dem som en mer korrekt beskrivning av verkligheten än andra böcker. Kanske, eller förmodligen, för att han hade det rätt svårt i skolan. Var mobbad.

– Hur absurda skräckhistorierna än var tyckte jag ändå att de beskrev hur det kändes att leva. På något sätt fångade de min känsla, av en vardag där det finns ett ständigt närvarande hot och där grunden man står på är skör. Allt kan plötsligt ryckas bort. Den känslan har jag haft väldigt länge.

Är du fortfarande rädd?

– Nej, inte rädd. Men jag är medveten om att mitt liv är en bräcklig konstruktion. Det kan alltid ske någonting oförberett som gör att allt rasar, det liv man trodde att man hade rätt att leva.

Den existentiella skörheten tvingas de flesta människor då och då erfara, om än bara i ögonblick eller korta perioder. I Johns fall utgör den en klangbotten som funnits i alla hans böcker, från debuten med Låt den rätte komma in 2004 och genom hela hans utgivning. I det verkliga livet har han sedan länge gjort upp med sina plågoandar, men också vuxenlivet har rymt skräckfyllda ögonblick som gjort honom medveten om livets förgänglighet. Vissa sådana händelser har inte bara lett till reflektion, utan också inspiration. Som den där vinterdagen för sexton år sedan när sonen försvann i skogen.

»Min blick är inställd på skräck. Det är mitt jobb nu och i vardagen funderar jag mycket över vad jag skulle kunna använda för att skrämmas​.​« Foto: Sara Mac Key

För han återfanns ganska snabbt. En granne hittade pojken och kom bärandes på honom bara en stund senare. Livet rasade inte. Allt gick bra. Men en känsla fanns kvar hos John, en tanke som inte ville släppa taget. Om man hade haft ett barn som bara försvann, upplöstes? Det där låg och malde i bakhuvudet på honom, fick långsamt formen av en idé.

Och så var det bilden han hade gått och burit på i flera år, den som dök upp när han stod på en skärgårdsö och fick syn på en gigantisk fågelflock.

– Den var så stor att den blev som en levande varelse som hela tiden omformades till nya skepnader. Jag stod och tittade på den och kände plötsligt att det här är havet självt, som försöker berätta någonting på ett uråldrigt språk som jag inte förstår. Den tanken bet sig också fast.

Så småningom började John känna att idéerna hörde till samma berättelse, utan att egentligen veta varför. Hans skrivprocess börjar nästan alltid så.

– Alla mina böcker, alla mina noveller, allt jag skriver utgår från att jag får en stark bild. En känsla, en stämning, en person, ett element i handlingen där jag känner att det här är spännande, det här vill jag veta mer om. Oftast ligger det där bara och skramlar runt i skallen ihop med en massa andra bilder, tills jag börjar ana vissa samband.

Skrivprocessen inleds med att han försöker samla bilderna i ett kluster, som får forma en vag kontur av en dramaturgi. I just det här fallet började en berättelse om ett försvunnet barn, och om havet som en tänkande varelse, att ta form. Resultatet blev så småningom Människohamn, Johns tredje roman som gavs ut 2008, och som skildrar en fars sökande efter sin försvunna dotter. Han beskriver sitt idéarbete som att han formar en stig, tar ut en kompass­riktning.

– Och sedan prövar jag bara att skriva och ser om jag kan få ihop alla bilder och infall och tankar. Förvånansvärt ofta löser det sig av sig självt, som om jag har en annan hjärna som löser alla problem parallellt med att jag skriver. Det dyker upp nya förutsättningar eller egenskaper eller handlingar under skrivandet som jag inte alls hade planerat men som klistrar ihop storyn.

Trilogin han nu är aktuell med är på ett sätt hans stora epos och den rymmer flera tunga teman. Det politiska projektet folkhemmet, barnens utsatthet, Palmemordet, gäng­kriminaliteten, kroppen och åldrandet. Och så kärleken, samhörigheten. Hur stor kan kärleken bli, hur icke-ensam kan man bli genom att komma en annan människa så nära som möjligt?

Ändå säger John att han inte har något egentligt budskap med sina böcker. Om han stöter på personer eller teman eller motiv som har någon större relevans försöker han göra det så bra han kan, men det är inte det som är syftet med böckerna.

– När det uppstår någon form av mening är det olycksfall i arbetet. Jag vill bara dra en bra story! Jag vill skriva en historia på ett visst sätt och infogar vissa element för att jag känner att det här är rätt, det här resonerar kring eller studsar mot någonting, det här har … någon slags tyngd. Som den här trilogin. Den handlar om att våga närma sig mörkret. Och om att förvandlas till det man egentligen ska vara.

I de två sista böckerna återkommer gräsfältet från inledningsboken Himmelstrand. Dit kan roman­personerna färdas och förvandlas till andra gestalter med hjälp av en svart, kletig organism – ett mörker i fysisk form. Någon visar sig vara en björn, någon annan ett monster. En av karaktärerna i Rörelsen blir på gräsfältet till en kvinna med massor av små barn kravlandes innan­för huden. Mörkret erbjuder dem en chans att bli ett annat, sannare jag.

John Ajvide Lindqvist. Foto: Sara Mac Key

– Med tiden har jag blivit alltmer upptagen av någon slags existentiell nollpunkt. Av vad människan är när hon ingenting har. Det finns så mycket som normalt distraherar oss: hämta på förskolan eller laga middag eller titta på den där serien, eller vad det nu är som hänger över oss. Men om allt det där tas bort, vad är kvar då? Jag kretsar alltmer kring det.

Ondskan förekommer ofta i dina böcker. Är den ett tema?

– Nej, jag kan inte säga att jag är väldigt intresserad av onda människor eller ondskan som sådan. Men jag är intresserad av hur människor reagerar på den.

John berättar att han skrev en pjäs en gång, om fem gamla dansbandsmusiker som sitter i en loge på SVT och snart ska in och spela live. Han lyckades inte få till någon dynamik eller framåtrörelse i replikerna och hade sådana problem med texten att han var nära att ge upp.

– Till slut tänkte jag att nä, nu tar jag den simplaste lösningen. Okej, det finns … en bomb i rummet. Som har, som har … en timer! Ja … Jag prövar det. En av dem fick ha bomben i en väska som stod under bordet. Och pjäsen blev ganska okej. Eller den blev schysst, faktiskt, en stark trea. Men vänta, varför pratar jag om detta? Jag är så lös i skallen i dag.

Ondskan…?

– Ondska, ja! Ondskan är bomben. Ondskan driver handlingen vidare. Det är den som driver människorna, tvingar dem att agera, finns där som ett svart bultande hjärta under mina historier, hela tiden. Inte för att jag är så värst intresserad av att utforska den utan för att mina karaktärer tvingas förhålla sig till den.

Utanför fönstret skriker måsarna, vinden sliter i vågtopparna. Havet som vältrar sig mellan klipporna och skären – det är lätt att föreställa sig vattnet som en tänkande varelse. Fast de flesta hade snabbt avfärdat tanken som befängd.

Men inte John. Han valde istället att omfamna idén, utveckla den. Sådana tankeexperiment kräver ofta ett sinne som är öppet för sådant som går bortom realismens lagar och regler. Tror han själv på någonting annat, något mer?

– Nej. Ingenting. Eller, ibland tror jag på Gud, ibland gör jag det inte … just nu har Gud blivit så otroligt abstrakt på grund av denna levandets problematik som jag kretsar så kring. Hur vi ska kunna upprätta en identitet, en tunn fernissa av liv över det här stora mörkret som ligger bakom allting.

Däremot tror han på sina egna principer om hur han vill leva. Vara snäll mot andra. Hålla fast vid det han beslutat sig för, inte avvika eller ge upp.

–  Påbörjar jag någonting vill jag avsluta det. Det är väldigt viktigt men inte helt självklart i dag. Det finns ju så många valmöjligheter, det drar och sliter i oss från så många håll. Det verkar alltid finnas något bättre runt hörnet.

Han möblerar om överkroppen, vecklar ut armarna mot taket och låter dem sedan falla.

– Men det gör det ju inte alls. Det är mycket bättre att hålla sig till det man har bestämt sig för. Det tror jag är en möjlighet att bli … typ lycklig. Att inte tro att det finns grönare gräs någon annanstans. Lojalitet, helt enkelt. Det tror jag på.