»Jag fokuserade på en karaktär i taget«

I Mattias Edvardssons nya roman misstänks 19-åriga Stella för mord. Men istället för att skriva en klassisk deckare valde han ett ovanligt berättarperspektiv: tre skilda jagberättelser.

Att växla berättarperspektiv är vanligt i kriminal­romaner, men du har tagit det ett steg längre. Din bok består av tre separata jagberättelser som skildrar ett och samma händelse­förlopp. Varför?

– Jag visste redan från början att jag skulle skifta berättarperspektiv, men då var min tanke att ha två stycken, inte tre. Jag hade bestämt mig för att inleda med Adam, pappan som upptäcker att hans dotter kan vara inblandad i ett mord. Halvvägs skulle jag sedan skifta till dotterns perspektiv när hon sitter i häktet. Men någonstans i processen, när jag närmade mig den punkt då Stella hade berättat färdigt sin del av historien, insåg jag att något fattades. Plötsligt föll det sig helt naturligt att låta mamman Ulrikas perspektiv avsluta. När väl det beslutet var fattat, fick hon en mycket större roll i förhållande till vad jag hade planerat från början. Berättelsen krävde att hon skulle träda fram.

Ulrika är jurist, och när hennes berättarjag tar vid inser läsaren att hon haft en nyckel­roll. Men så var det alltså inte tänkt från början?

– Nej, det där är en lite märklig omständighet. Jag bestämde mig väldigt tidigt för att Adam skulle vara präst – det ger ju en viss dimension till hans karaktär – och att Ulrika skulle vara jurist. Men jag tänkte över­huvud­­­taget inte att det skulle spela någon roll för berättelsen att hon arbetade med juridik. Kanske fanns idén ändå under­medvetet någonstans. Ibland förstår jag inte riktigt hur min författar­hjärna fungerar.

Läsaren hålls också helt ovet­ande om hur Ulrika agerat, ända fram till dess att hennes berättelse tar vid.

– Precis, och det skedde väldigt naturligt, för när jag skrev de två första delarna var hon fortfarande en biperson i mitt huvud. Hon hamnade i skym­undan och det var lyckosamt, för just den omständigheten krävs för själva överraskningseffekten.

Mattias Edvardsson

FÖDD: 1977 i Trelleborg.

BOR: I Lund.

BAKGRUND: Debuterade 2012 och har sedan dess skrivit sex romaner, varav två ungdomsromaner. Den nu aktuella En helt vanlig familj beskrivs som »en psykologisk spänningsroman om en familj i sönderfall« och har sålts till över 15 länder. Utöver författar­skapet arbetar Mattias Edvardsson som gymnasielärare i svenska och psykologi.

Annons

Din skrivprocess måste ha varit litegrann som att skriva tre böcker. Skrev du varje berättelse för sig?

– Ja. Först pappans, sedan dotterns och sist mammans. Jag skriver alltid boken så som läsaren läser den, det passar mig bäst. I det här fallet innebar det en väldigt varierad skrivprocess eftersom de tre berättelserna skiljer sig så mycket åt. Var och en av dem har sin ton, och var och en av karaktärerna vet saker som de andra två inte vet. När jag till exempel hade skrivit klart Ulrikas del och skulle gå tillbaka och redigera Adams, blev jag tvungen att kliva in i hans huvud efter att helt ha varit ifrån honom under en lång tid. Jag hade tre parallella berätt­elser att träda in i och ut ur och jag fokuserade helt på en
karaktär i taget.

Alla tre delarna har ett tydligt inifrånperspektiv. Blev det inte svårt att växla mellan dem – lite som att spela schack mot sig själv?

– Jo, det är en rätt bra bild. Med det här perspektivet blev överblicken lidande, för är man som författare helt inne i ett perspektiv och en karaktär blir det dominerande. Redigeringen innebar mycket pusslande och korrigerande. När jag till exempel befann mig inuti Stellas huvud hade jag en tydlig syn på de övriga karaktärerna, Stellas syn. Den fick jag förstås inte ta med mig in i nästa del. Alla tre berättelserna skulle beskriva huvudkaraktärens syn på sig själv, och rymma deras självbild och blick på omvärlden. 

Det blir extra tydligt med Adam, tycker jag. I sin egen jagberättelse framstår han som en hederlig och omtänksam präst som bara vill det bästa för sin familj. Men när perspektivet skiftar till Stellas förstår man som läsare att hon har en helt annan bild av sin pappa.

– Ja, det var en av de roliga sakerna i att leka med det här berättarperspektivet. Jag hade redan från början tanken att etablera en viss bild av en karaktär och sedan gå vidare och nyansera eller problem­atisera den, genom att nästa karaktär skulle få ge sin version av samma händelse. Det vanliga är annars att per­spek­tivet skiftar för varje kapitel, och att det är skrivet i tredje person. Det skapar en sorts effekt: läsaren vet inte riktigt vem hon kan lita på. Med min bok blir effekten istället att läsaren skapar en tydlig bild av en karaktär under en lång period, och en relation till den karaktären. Sedan förbyts allt när man kommit en god bit in i boken. Det framkallar en annan sorts osäkerhet.

Såg du någon risk att läsarna skulle tröttna på att läsa om samma händelseförlopp, tre gånger om?

– Jo, den risken fanns. Därför var min ambition att inte återberätta samma händelser ur tre olika perspektiv, utan att skildra så olika händelser i kedjan att konkreta saker sällan upp­repades. Varje gång jag åter­berättade någonting som tidigare hade nämnts, skulle det ge läsaren något helt nytt.

Vart och ett av de tre jagen har sin egen språkdräkt i ­dialog och inre monolog. Hur har du lyckats med det?

– Det var en av de svåraste sakerna. Jag skrev alla tre i första person, för mig var det en nyckel till att bli karaktärerna. En annan var språket. Vissa ord stavas till exempel annorlunda i de olika delarna, Stella säger »dom« och inte »de« eller»dem« och det är medvetet. Min redaktör anmärkte också på att ordet »schysst« i Stellas berättelse egentligen borde stavas med ett s, och på att hennes del är full av anglicismer. Redaktören tyckte först att jag skulle ta bort dem men jag ville behålla dem, för så skulle Stella uttryckt sig. Kanske var det också tacksamt att hantera tre ganska olika karaktärer.

Paradoxalt nog tycker jag att du lyckats bäst med Stella, som ju rimligen är mest olik dig. Är det för att du är gymnasielärare och vet hur kidsen snackar?

– Haha, ja, kanske. Jag träffar många ungdomar, hör hur de pratar och läser texter som de skrivit. Sedan tyckte jag att Stella var kul, den absolut roligaste karaktären att skriva.

Mattias Edvardssons tips – så hanterar du flera berättarjag:

Våga befinna dig helt och hållet inuti en karaktär i taget.

Låt gärna språk och ton skifta mellan de olika jagen.

Undvik upprepningar. Om du skildrar ett händelseförlopp utifrån flera olika perspektiv, låt de olika jagen berätta olika saker.