Martin Engberg: »Jag fastnar för udda karaktärer«

I Martin Engbergs två senaste romaner är huvud­personerna missanpassade, misslyckade unga män. Den ena rör sig på landsbygden, den andra inom akademin. Båda har antihjältens skimmer.

I En enastående karriär får doktoranden Jonas sin avhandling underkänd och i Ta skada driver Marcus omkring på sina föräldrars gård utan att göra någon ­nytta. Varför skriver du om dessa knepiga och halvt misslyckade figurer?

– Jag ser mer att karaktärerna är uppskruvade versioner av vanliga personer och tycker inte att de är så konstiga, men jag förstår att andra tycker det. En tanke jag hade när jag skrev den senaste boken var att vi alla har blinda fläckar i vårt beteende, punkter där vi beter oss märkligt. Sen blir det ju dramaturgiskt tacksamt att skriva om karaktärer som är lite udda. Det skapar möjligheter att skriva roliga situationer. Till exempel när känslomässiga reaktioner hamnar på fel plats. Handledarna har ett möte med Jonas och försöker egentligen hjälpa honom efter det katastrofala seminariet och han blir arg för han tycker inte att de förstår honom. Ofta skriver jag någon scen där det blir tydligt för mig hur personerna är. Det är utifrån sådana textpartier som jag bygger upp romanen.

Finns det någon annan röd tråd mellan dina karaktärer?

– Jonas är en reaktion på Marcus om man tittar på hur processen bakom ser ut, men jag tänker också att de är en sorts kusiner. Marcus är inte så bra på att formulera sig och göra sig förstådd så jag ville skriva om någon som är mer verbal. Och det är Jonas. Men det går inte så mycket bättre för honom … De är båda personer som försöker förstå sig på sin tillvaro, men som inte lyckas läsa av koderna som finns i samhället runt omkring. Båda de här berättelserna utgår från personerna väldigt mycket, hur de beter sig är centralt för handlingen.

Martin Engbergs tips på hur du skapar antihjältar:

Ta din absolut sämsta egenskap och utforska den.

Placera karaktären i en situation där maktförhållandena blir ojämna. Ta VD:n du skriver om och placera hen i fikarummet med personalen som jobbar på lagret.

Med antihjältar är det lätt att hamna i stereotyper. Då får man tänka på att balansera upp det och ge ytterligare en  bild av personen. 

Typiskt för Jonas är hans kostymer. Vad hade du för tanke med det?

– Det var ett hyfsat enkelt grepp, men det blir förstås en metafor för hur han förhåller sig till hela universitetsvärlden. Att han inte riktigt förstår hur han kommer in i den. Han skaffar en kostym som han tycker är ett skämt, »så här borde väl en litteraturvetare se ut«. Och så är det ingen som reagerar och då tar han en slags privat hämnd som ingen vet om. Att skaffa kostymen var en central scen, en av de första jag skrev. En slags under­ifrånreaktion som består av en mix av hans egna fördomar och fantasier om vad han vill och inte vill vara.

Annons

Även Marcus gör en grej av att ta på sig sin brors skjorta och gör sken av att han ska på jobbintervju.

– Just det! Det är klart att båda de här sakerna handlar om en dröm om förvandling. Kläder säger något om vilka vi vill framställa oss som. Marcus både vill vara sin omgivning till lags och göra på sitt sätt. En viktig sak i Ta Skada var att det skulle vara en öppen fråga vad i handlingen som beror på ­Marcus beteende och vad som beror på omgivningen. Han befinner sig i en slags våldsam familjesituation där han ibland utför ett våld som speglar vad han själv utsatts för. Han är nog väldigt kluven, man kan undra vart han är på väg egentligen. 

Det är väl genomgående för båda karaktärerna, att de inte har en tydlig riktning?

– Det är ju en tanke som har att göra med hur mycket eller lite vi förändras. Om det är karaktären som driver berättelsen så är det viktigt att den inte blir för stel. Det är bättre att den beter sig okaraktäristiskt ibland än att vara fastlåst i bilden man skapat från början. Fast frågan är om Jonas och Marcus når så mycket mer självinsikt … I en klassisk dramaturgi borde personen nå självinsikt i slutet på resan, men jag tycker om att lämna frågan öppen. Det andra känns för orealistiskt på något sätt. Att plötsligt är man förändrad och allt är bra. Men det finns en ljusning, man slutar på en stabil punkt och det är lite lugnt för tillfället. Därifrån skulle det kunna bli väldigt bra eller så börjar allt om igen. Någon tyckte att slutet på En ena­stående karriär var för glatt. Det blev jag väldigt förvånad över.

Ur Martin Engbergs En enastående karriär:

»Och medan jag gick skalade jag av mig vad jag kunde av kostymen. Kavajen tryckte jag ned i en pappers­korg vid Valand. Folket som stod på håll­platsen stirrade uttryckslöst på mig. Över axeln såg jag hur en man, som bar på en symfoni av plastkassar, halade upp den igen. Jag gick tillbaka, krängde av mig västen och gav också den till honom.«

Var tycker du att gränsen går för trovärdighet, hur många missöden kan en karaktär hamna i ?

– Det beror på berättelsens form. En enastående karriär har ett drag av satir. En del av de saker som Jonas utför är sånt som många fantiserar om men sällan gör i verkligheten. Det kändes roligare att skriva att han stängde in sin handledare än att han bara tänkte det. Min ambition var att skriva fram ett yttre förlopp som skulle gestalta en inre upplevelse. I en del romaner är huvudpersonen passiv och går bara omkring och reflekterar, men här kändes det intressantare med en person som faktiskt gör saker.

Hur medvetet skapar du dina karaktärer?

– Jag konstruerar väldigt lite aktivt överhuvudtaget när jag skriver. Från början fanns det två spår i En enastående karriär, men en kompis sa »Det här är bra, men det är två olika romaner«. Det andra spåret handlade om en helt annan person, så jag valde att fokusera på Jonas karaktär. Jag skrev om från tredje till första person och då kunde jag färga språket med hans sätt att prata, det här lite lillgamla. Det är det klassiska greppet med den opålitliga berättaren, vi ser ju bara världen genom hur Jonas uppfattar den. Då kan man komma undan med scener som inte är fullt realistiska. Vi har ju bara hans ord för vad som händer.

Hur känner du själv för ­karaktärerna?

– Jag har ju umgåtts med dem i flera år, så jag har en stark relation till dem på det sättet. Men det är inga personer jag skulle vilja hänga särskilt mycket med i verkligheten. Sen har de lite olika funktioner. När det gäller Marcus har jag ändå fått en del reaktioner som »jag känner den här personen, jag vet hur han är«. Med Jonas är det mer att han blottar en makt­ordning och det pågår en klassresa där han vill ta revansch på de som är mer belästa än honom. Men nu hoppas jag på att skriva om personer som framstår som lite mer normala i någon mening, jag ser en utmaning i det. 

MARTIN ENGBERG

FÖDD: 1974 i Arboga.

BOR: I Göteborg.

BAKGRUND: Debuterade 2006 med novellsamlingen Tecknen runt huset som hade övernaturliga inslag. De två senaste romanerna Ta Skada (2013) och En enastående karriär (2017) går i socialrealismens och satirens tecken. Har även varit redaktör för Ord&Bild, driver GBG Romanfestival tillsammans med Mattias Hagberg och undervisar på Skrivarakademin.