Johanna Thydell: »Jag är för gammal för att skämmas«

15 år efter debuten skriver Johanna Thydell sin första vuxenroman. Men det krävdes en livskris och ett avgörande beslut för att hon skulle våga ge sig på den.

Det var strax efter jul, precis i början av 2017, som Johanna Thydell till slut fick nog. 

Trots att hon var en av landets mest hyllade barn- och ungdomsförfattare – bästsäljande, älskad av sina läsare och rosad av kritikerna – hade hon ett halvår tidigare tröttnat på frilanslivet och den ekonomiska stressen, och börjat jobba deltid på ett kontor. Men det var svårt för henne att hålla balansen, jobba lagom mycket. Extrajobbet hade successivt förvandlats till ett krävande heltidsjobb där hon nu höll ett alldeles för högt tempo. Hon var genomstressad och hade inte skrivit en enda rad sedan hon började där.

Det gick inte längre.

En dag bröt hon ihop på jobbet. Bestämde sig för att vara hemma några dagar, ta lite ledigt. Men hon kom aldrig tillbaka. Någonstans visste hon: det var inte värt att bränna ut sig på ett jobb som ändå inte betydde någonting för henne. Istället sa hon upp sig, och blev sjukskriven på halvtid.

Det skulle bli starten på ett helt nytt kapitel.

 

Över Sergels torg jagar en iskall vind. En kvinna i lång svart bomberjacka stegar över torget, rakryggad i blåsten, den röda mössan som ett utropstecken i ett annars monokromt Stockholm. 

Sedan hon var i tjugoårsåldern har Johanna Thydell levt med en psykisk diagnos. Men det vet nästan ingen. Tids nog ska hon prata om det, fast inte just i dag, inte ännu. Först måste hon skriva klart boken. Nu kliver hon genom Kulturhusets snurrdörrar, vinkar energiskt. Skalar av sig jackan, mössan, sjunker ner i en fåtölj och upptäcker glatt chokladbollen som väntar på ett fat.

Att prata om sin nya bok är lite känsligt, förklarar hon. Den känns långt ifrån färdig ännu. Och det är ett skrivprojekt som betyder oerhört mycket för henne. Både som författare och människa.

– Det är farligt när något är så här viktigt. Det skapar höga krav. Men å andra sidan, det har jag alltid på mig själv!

Annons

Hon sitter bredbent, vinterbleka kinder men pigg och vaken blick. Det har gått ett år sedan det där sammanbrottet, sedan sjukskrivningen och idén som plötsligt dök upp i skallen på henne.

– Jag var ju bara sjukskriven fyra timmar varje dag och insåg att jag behövde göra något av de återstående fyra timmarna. Så jag började rota i slasken, säger hon och klyver chokladbollen med en tesked.

Slasken, det är Johannas digitala sophög där oavslutade skrivprojekt, hastiga utkast och vaga idéer hamnar. När skrivlusten plötsligt infann sig färdigställde hon först ett par bilderboksmanus och fick ny energi av det, började rycka i andra lösa trådar. Plockade fram ett gammalt manus­utkast och såg innehållet veckla ut sig till en stor berättelse. Plötsligt fanns där en bokidé tydlig för henne, eller snarare: en hel trilogi. Det ofärdiga manuset var – insåg hon – sista delen av tre. Och första delen, ja, plötsligt fanns den bara i huvudet på henne, väntade på att bli skriven.

I ren eufori hamrade hon ner ett första utkast.

– Jag skrev ihop grovmanuset på sex veckor och det är extremt snabbt, säger Johanna.

– Jag har aldrig gjort något liknande, men den här gången visste jag exakt vad jag ville skriva om. Även om jag förstås fiktiviserade och lade till så fanns materialet, själva linjen, redan inom mig. Och när jag insåg att fan, jag har skrivit en bok på sex veckor, då visste jag att jag bara måste satsa på det här. 

Där och då fattade hon ett viktigt beslut: Att börja leva enbart på sina sparpengar för att kunna skriva på heltid, hur tight ekonomiskt det än skulle bli.

– Jag kände att nu tänker jag använda de här pengarna. För min egen hälsas skull, men mest för att jag verkligen ville satsa på den här idén. Istället för att börja spreta med en massa extrajobb ville jag investera i mitt författarskap.

Johanna Thydell 

FÖDD: 14 november 1980.

Bor: I Liljeholmen i Stockholm.

Utgivning: I taket lyser stjärnorna (2003), Det fattas en tärning (2006), Ursäkta att man vill bli lite älskad (2010), Det är en gris på dagis (2012), (M)ornitologen (2016), Dumma teckning (2017).

Aktuell: Skriver just nu på sin första vuxenroman, tänkt som första delen i en trilogi.

Den nya boken är hennes första vuxen­roman. Den, och den planerade uppföljaren i hennes tilltänkta trilogi, blev i ett ­tidigt skede kontrakterade hos Ordfront, som är ett systerförlag till Alfabeta där Johanna Thydells barn- och ungdomsböcker ges ut. Dels kändes det symboliskt att markera genrebytet med en ny förlagslogga, men där fanns också en förläggare hon gärna ville arbeta med.

– Jag ville ha en ny blick, hur läskigt det än är, och någon som ser till att det här verkligen blir en skön­litterär vuxenroman. För jag är väldigt förknippad med mina ungdomsböcker och barnböcker. 

Att hon nu vill skriva för vuxna har däremot ingenting att göra med att det anses vara en finare genre, eller att det är en genre som uppmärksammas mer. 37 år gammal har hon helt enkelt börjat uppleva ungdomarnas värld som lite avlägsen och intresserar sig mer för andra sorters historier.

– Jag har alltid vetat att jag skulle hamna här någon gång men inte velat forcera fram det. Sedan kom den här historien, bara så här!

Hon knäpper med fingrarna, en hög smäll.

– … och då var det bara att våga testa det.

Romantrilogins första del kommer att handla om en huvudkaraktär som karriärmässigt når en topp, samtidigt som privatlivet går »helt åt helvete«. 

– Jag ville skriva en roman där en psykisk diagnos är en del av huvud­karaktärens liv, för jag tycker inte att vi är riktigt framme än i hur samhället betraktar psykiska diagnoser. Vissa är okej, som utmattningssyndrom eller depression, men är du schizofren, bipolär, har borderline – då stämplas du som en galning.

Hon har funderat länge på om hon ska orka skriva om något som ligger så nära henne själv. Men kommit fram till att det gör hon. Det är inte första gången hon utgår ifrån egna upplevelser – tvärtom.

– Och den här gången har jag kommit till en viktig slutsats: Nu pallar jag inte mer, nu tänker jag berätta om det här. Jag är för gammal för att skämmas!

Skrivprocessen har varit ovanligt effektiv och fokuserad. Johanna Thydell tycker annars inte att hon är en särskilt produktiv författare. Sedan debuten 2003 har hon gett ut fyra romaner och två bilderböcker. Att hon bara några månader efter sitt föregående boksläpp befann sig i redigeringsfas, det var sällsynt snabbt. Efter varje bok har hon annars behövt pauser från skrivandet. Så har det varit ända sedan debutromanen, som också blev hennes stora genombrott. 

Ung – blott 23 år gammal – brakdebuterade Johanna Thydell med I taket lyser stjärnorna. En knivskarp och nästan märkligt mogen skildring av 13-åriga Jenna, vars mamma är sjuk i cancer. Boken såldes i över 200 000 exemplar, belönades med både Slangbellan och Augustpriset och film­atiserades.

Att det gick så bra kan bero på två saker. Dels var Johanna redan när hon debuterade en med­veten stilist och skribent, tack vare att hon som sjutton­åring fick jobb som krönikör och sommarreporter på lokaltidningen Värnamo Nyheter. 

– Det var viktigt för mig. Jag jobbade som journalist utan att ha den minsta utbildning eller erfarenhet och nu i efterhand fattar jag inte hur jag vågade. Men jag är glad att jag gjorde det, för det fick mig att förstå att jag hade talang. Och det lärde mig att skriva på många olika sätt.

Den andra framgångsfaktorn: att hon, då hon som 22-åring läste en skrivarkurs, helt oväntat fick en mentor och redaktör. Författaren Magnus Utvik besökte hennes folkhögskola och fick tips av en lärare om att Johanna arbetade med ett romanmanus som var »väldigt lovande«.

– Så Magnus sökte upp mig vid fikat och sa ›jag hörde att du håller på med en bok‹. Jag tyckte att det var helt otroligt. En riktig författare! Jag hade aldrig träffat någon förut, det var … som att se en giraff. Väldigt exotiskt.

Magnus Utvik erbjöd sig att läsa hennes text, fann den intressant, och blev Johannas mentor. 

– Eller, egentligen blev han min första redaktör. När manuset väl skickades in till förlagen var det rätt färdigt, för jag hade redan gått igenom det flera vändor med Magnus.

Hon var både tacksam och smart nog att fatta att den hjälp hon fick innebar fantastiska förutsättningar för att manuset skulle bli bra. Att hon givetvis inte kunde ge upp då. Samtidigt var det en tålig och envis 22-åring som tog emot Magnus många synpunkter och röda markeringar.

– Han har själv sagt att han inte fattar hur jag hämtade mig från den feedbacken, för han var jäkligt tuff. Men jag satt som en robot och noterade allt han sa, och skrev om och skrev om. Så det får jag ge mig själv, att jag orkade ta emot all kritik. Det kräver envishet.

Samtidigt hade givetvis varken redaktör, bakgrund eller någonting annat spelat någon roll, om inte själva berättelsen varit så stark. Skildringen var drabbande, men samtidigt skriven på rapp och ungdomlig prosa, dialogdriven och full av konkret gestaltning. Bilderna av en 13-årig flicka som ena dagen kurar ihop sig i mammans knä, och nästa dag måste ta ansvar för tvätthögar och mathandling när mamman inte orkar, samtidigt som hon kämpar för att få leva ett normalt tonårsliv. Tabletterna, kryckorna, cellgifterna. Skammen inför de jämnåriga över att inte ha en »vanlig« familj.

Detta, säger Johanna Thydell, hade hon aldrig kunnat beskriva, om hon inte så väl hade vetat vad hon pratade om.

 

För att förlora en mamma i cancer, det har hon själv varit med om. Och liksom för romanens Jenna fanns ingen pappa i Johannas liv, ingen annan förälder som kunde avlasta, bära ansvaret. När mamman väl dog, blev Johanna föräldralös, fick växa upp med sin mormor och morfar. Vad gör det med ett barn? En bild som karvat sig fast i Johannas minne är då hennes morfar hade kört henne någonstans, och hon som vanligt tackade så hemskt mycket för skjutsen innan hon skulle kliva ur bilen.

Hennes morfar sneglade på henne, och sa:

– Johanna, du behöver inte tacka.

I dag, tjugo år senare, säger hon att det nog betydde att morfadern såg hennes vilsenhet.

– Jag hade aldrig något tonårsuppror. Jag ville visa mig duktig och inte vara en belastning för mormor och morfar. För jag har aldrig känt att det var givet att de skulle ta hand om mig.

Hon konstaterar detta helt odramatiskt, utan floskler. Blicken stadig.

– Jag har aldrig känt mig oönskad, men … själva familjekonstellationen var inte självklar. Jag sörjde inte bara min mamma, jag förlorade min plats i livet. Jag har jättefina morföräldrar men de var inte mina föräldrar. Och den där känslan av att inte riktigt ha någon plats, att vara lite över­given, den gör saker med en människa. 

Nyligen fick hon i en intervju frågan om I taket lyser stjärnorna var en bearbetning av hennes sorg. På det svarade hon bestämt nej. Tvärtom tror hon att sorgen bara sköts upp, för när hon väl beslutade sig för att skriva behövde hon förhålla sig professionellt till sina upplevelser. Distansera sig.

– Så fort jag skriver om någonting, lägger jag det ifrån mig själv. Vissa skriver för att komma åt sig själva men jag funkar tvärtom. Jobbar man med text ligger fokus på att meningen ska bli snygg, att kommatecknet ska hamna på rätt plats, att gestaltningen ska sitta. Det är någonting med det där som gör att själva terapin för mig uteblir.

Samtidigt, säger hon, var berättelsen för bra för att inte skrivas.

– Det kanske är konstigt att tala om mitt livs stora sorg som en bra story, men det var så. Det fanns inte så många ungdomsböcker om att bli föräldralös, om att växa upp med sina morföräldrar, och det kändes viktigt att skildra.

I taket lyser stjärnorna är dock ingen själv­biografisk roman. Omständigheterna är de­samma, men av dem har Johanna skapat fiktion. Så byggs alltid hennes böcker.

– Jag gräver där jag står och vill skriva om sådant jag har koll på. Jag skulle aldrig kunna skriva om, säg, någon som kommer till Sverige som flykting. Och när jag säger det brukar folk tycka: men gör research, intervjua! Men jag tror inte att det räcker för att fånga det jag vill fånga.

Hon konstaterar att om hon någon gång får helt slut på ämnen måste hon kanske röra sig längre bort från sig själv. Men tillägger med ett skratt att hon som tur är ger ut så sällan att hon hinner åldras och få nya erfarenheter inför varje bok.

Och det finns förstås teman och smärtpunkter hon tror att hon ständigt kommer att återkomma till.

– För mig är övergivenhet en sådan smärtpunkt. Det är ju en av mina stora erfarenheter i livet, att bli övergiven. Jag vet vad det har gjort med mig och hur det kan påverka mina relationer. Då blir det svårt att inte gräva i ett sådant ämne. Jag tror att man ska använda sig av sådant som författare. 

Sedan skrattar hon lite, säger att hon absolut inte vill bli någon »övergivenhetsfabrik« som bara skriver om samma sak. Hon sneglar ut genom fönstret, vinden över Sergels torg, de många människorna som hukande skyndar förbi varandra.

– Fast jag tror också att just det ämnet är universellt. Det är det vi är rädda för. Att bli ensamma. 

 

När den nya romanen kommer att ges ut vågar hon inte spekulera i. Kanske till hösten, om hennes förläggare får som han vill. Men om hon får gissa, snarare nästa vår.

– Alltså grejen är: även om jag jobbar snabbt, jobbar jag så inihelvete! Jag skriver om tusentals gånger, därför tar det ändå tid.

Just nu befinner hon sig i en »grovredigeringsfas«. Har hela storyn på plats, alla huvudpersoner klara framför sig, men måste skruva till vissa ­bitar. Fördjupa, ta bort.

– Det första skrivandet, det kallar jag rasselskrivande, och då måste jag vara okritisk och bara få ur mig ett material att jobba med. Men redigering tar alltid lång tid för mig. Flera år. Jag måste skriva för att komma fram till bra scener, det är därför det tar sån tid. 

Går det alltid till så?

– Ja, faktiskt. Jag har inte lärt mig något annat sätt. Jag håller aldrig på med postit-lappar och tidslinjer. Nej, jag måste vara i texten för att kunna komma på någonting. 

Och varje gång hon skriver en bok tänker hon: »jag måste bli lite mer effektiv«. 

– Men den här gången är nog ändå den mest effektiva, för att storyn var så tydlig.

Troligtvis också för att hon kunnat ägna sig åt skrivandet på heltid. Det har varit skönt, säger hon, eller snarare helt nödvändigt med ett år av totalt skrivlugn. Men det har kostat.

Under hösten sökte hon ett arbetsstipendium från Författarfonden, lite som en sista utväg, en vag förhoppning om att kunna fortsätta skriva på heltid. Vid det laget hade hon skrivit i över ett halvår utan att göra en enda dags extrajobb, och såg varje månad hur pengarna på hennes sparkonto stadigt minskade.

– Jag hade ju ingen plan B. Att jag skulle få boken utgiven visste jag ju inte när jag började skriva den. Det var en jävla risk jag tog. Även om jag var etablerad var det en risk, för det finns aldrig några garantier för att en bok säljer.

Allt eftersom tiden gick, började hon inse att hon inte skulle kunna fortsätta att bara leva på sparade pengar. De räckte helt enkelt inte.

Ångrade du dig någonsin?

– Jag gillade förstås inte att se bufferten ryka. Det var en personlig investering som jag inte visste vad den skulle ge. Och jag har alltid varit en lite oroligt lagd person. Men nej, jag ångrade mig aldrig.

Dagen före lucia kom så brevet, beskedet. Tretton svenska författare tilldelades ett femårigt arbetsstipendium. En av dem var Johanna Thydell.

På Instagram skrev hon: »Jag tror jag DÖR av glädje! TAAAACK FÖRFATTARFONDEN! Jag sliter som ett djur och ännu mer kan jag slita från och med nu. Lycka!«

Hon kan inte låta bli att le när hon förklarar hur stipendiet fungerar: under de närmsta fem åren kommer 98 000 kronor varje januari att sättas in på hennes konto. Ihop med de krönikor hon nu skriver och de föreläsningar hon gör, utgör det en grundplåt och en garanti för att hon inte kommer att behöva börja jobba igen. Åtminstone inte än på ett tag.

– Hade jag inte fått stipendiet hade jag befunnit mig i en helt annan situation nu. Då hade jag varit superstressad över alla pengar jag bränt och säkert jagat nya jobb i ren panik. Men nu! Jag har lugn att skriva, och vet samtidigt att jag har råd att göra det.

Nästan, säger hon, som att universum belönade henne för att ha fattat rätt beslut.

– Ja, jag kände så! Jag valde den här boken, och jag valde rätt.

Läs också: 3 konkreta exempel – så utgår Johanna Thydell ifrån sina egna erfarenheter.