Bild: Maria Lofjärd

Marie Hermanson: »Jag laddar rummet«

Jag tror på att ladda upp platser. För flera år sedan skrev jag hemma, i samma rum som jag sov. Men det var inte alls bra, sovrummet är en plats för sömn och ska bara vara det. Det är inte bra att fylla det rummet med arbete eller andra saker.
Sedan jag skaffade det här kontoret har det varit min arbetsplats. Hit går jag varje morgon klockan åtta och det är här jag skriver. Därför har jag laddat upp det här rummet med fantasi och kreativitet, jag får kreativa vibrationer av att vara här.
När jag öppnar dörren kliver jag in i min egen fiktiva värld. Här börjar romanfigurerna leva, här kan jag nästan höra deras röster och se dem. Berättelsen finns härinne, den finns inte hemma. När jag stänger dörren efter mig lämnar jag allt här. Då börjar mitt andra liv.

Det är väldigt ombonat härinne och så vill jag ha det. Det ska vara lite mysigt. För det mesta drar jag ner persiennen och tänder de små lamporna. Då blir rummet som min hemliga koja.

Att skriva är en farlig verksamhet, varje gång är jag lika rädd att det inte ska bli någonting. Eller att det jag skriver ska bli dåligt. Då behöver jag vara på en plats där jag känner att jag kan slappna av. Om detta var ett sterilt kontorsrum skulle jag känna mer press, att jag var tvungen att leva upp till något.

Vid datorn skriver jag och där kommer den lekfulla Marie fram, den kreativa. Hon vågar vara djärv och skriver för att det är kul. Fåtöljen är till för läsande och när jag sitter där är jag min egen hårdaste kritiker.

Det jag skrivit vid datorn och tyckt varit bra en dag, kan jag såga en annan dag i fåtöljen. Det blir sällan bra med en gång. Men samtidigt är det viktigt att inte vara för sträng, för då dödar jag det lekfulla i mig själv och vågar plötsligt inte skriva någonting. Man måste hålla sig mittemellan, låta båda personerna samsas i rummet.

Det är inte alltid roligt att vara här, ofta är det kämpigt och tungt. När jag höll på med min senaste bok Himmelsdalen kände jag mig ofta vanmäktig, jag grävde ner mig och visste inte hur jag skulle ta mig ur. Men när det är kul, då är det så roligt att det väger upp allt det andra.

Annons

Ibland kan man sitta här i åtta timmar och tiden flyger iväg. Det känns som man har varit med om enormt mycket. Träffat massor av spännande personer, varit på intressanta platser och blivit oerhört stimulerad. Då går jag hem omtumlad och trött och fattar inte att jag suttit instängd i ett litet rum hela dagen, helt ensam.