Helena Thorfinn om hur man laddar dialogen

Fattiga utsatta flickor i Bangladesh ställs mot privilegierad ­västerländsk medelklass i Helena Thorfinns kommande roman Den som går på tigerstigar. Nyckeln till
romanpersonerna hittar hon i deras sätt att tala.

Hur kom de här karaktärerna till dig?

– De har vuxit fram ur min verklighet. Karaktärerna Mina och Nazrin, till exempel, är unga kvinnor som jag tycker att jag träffat många, många gånger. När jag bodde i Bangladesh levde jag under långa perioder i byarna på landsbygden och där lärde jag känna de här flickorna. Jag hade förmånen att kunna sitta ner och prata med dem i flera timmar: om mens, kärlek, våld i hemmet, deras pappor. På det viset har jag gjort en väldigt noggrann research och ställt många frågor. Även svåra frågor. »Hur känns det när någon spottar på dig? Vad gör du då? Och vad tänker du?« Jag vet hur de här flickorna talar, hur de agerar, vilken sorts miljö de lever i. Eftersom jag är antropolog och har ett antropologiskt förhållningssätt till det jag skriver, skannar jag verkligheten på ett sätt som andra författare kanske inte gör.

Helena Thorfinn 

Född: 27 december 1964 i Lund.

Bor: I Burma, där hon arbetar på Unicef och med att träna journalister.

Bakgrund: Jobbade i många år som journalist innan hon sadlade om och började arbeta på Sida och Rädda Barnen. Debuterade som författare 2012 med Innan floden tar oss som sålde i över 140 000 exemplar. I maj kommer uppföljaren Den som går på tigerstigar.

Hur gör du för att sedan fånga detta i själva gestaltningen?

– Mycket handlar om karaktärernas språk. Jag försöker hitta en röst, det sker väldigt konkret. För mig är det här skedet nästan som teater, som om jag själv spelar och utforskar en roll. Jag försöker att vara i deras språk och hitta de rätta uttrycken, ofta talar jag högt för mig själv, smakar på orden och känner om de passar karaktären ifråga. Som Mina, hon både tänker och talar och rör sig på ett visst sätt. Hon är ryckig i sina rörelser, talar i korta meningar, liksom huggigt. Och hon tänker huggigt. Hon är klipsk, väldigt intuitiv, men hon är också outbildad och har inte alltid tillgång till de rätta verktygen eller orden. Jag känner jättetydligt i kroppen hur hennes sätt att tala ska vara.  Om jag upptäcker en dissonans i textens dialog låter jag det aldrig passera. Det kan handla om att någon inte låter tillräckligt intelligent. Då går jag tillbaka och förändrar språkbruket, lägger till fler komplicerade ord, gör personen skarpare.

Hur avgörande är dialogen för en bok, tycker du?

– Det är väl det som är litteratur, dialog? Litteratur är i mina ögon hur folk kommunicerar med varandra. Jag blir alltid lika förvånad när jag läser en bok och känner: så där pratar inte människor. Det är därför jag anstränger mig så mycket för att hitta en exakt ton när mina karaktärer pratar. Det är genom dialogen jag lär känna dem. Sen är jag väldigt intresserad av missförstånd och konflikt, att det blir fel, att det blir spänt. Dialog måste vara laddad på något sätt och det är ju ofta samtal människor emellan, så det är inte så svårt att skapa. Är det någonting jag lärt mig i mitt liv är det att människor är komplexa och det är den komplexiteten som intresserar mig. Jag är bara intresserad av konflikt – inom människor och mellan människor. Detta har jag renodlat mer i Den som går på tigerstigar. Den är råare än min första bok.

Annons

Hur arbetar du konkret med det här?

– Jag skriver mycket med kroppen. Jag känner när det blir bra, när jag hittar en ton som stämmer. Inför den här boken hade jag stora problem med en av karaktärerna. Jag fick inte något grepp om henne. Hon gled undan, sa fel saker, det var nånting som bara inte fungerade med henne. Hon spökade länge, innan jag till slut lyckades sätta hennes ton och sätt att tala.

HELENA THORFINNS TIPS FÖR en bättre dialog

Placera samtalet i en miljö där det händer någonting annat. Låt karaktärerna åka buss, laga mat, ha ett möte. Det skapar liv.

I all bra dialog finns en konflikt. Skärp konflikten! Låt det gärna bli jobbigt.

Tänk inte bara på vad karaktärerna säger utan hur de säger det. Sänker de rösten? Avslutar de inte sina meningar? Har de en viss sorts uttryck de använder återkommande?

Och hur vet du när det väl sitter?

– Då är det som att jag blir lite, lite hög. Det snurrar i huvudet och jag blir varm och svettig. Jag känner nån sorts upphöjdhet. Inte lycka kanske, men iver. Det är en känsla som sitter i magen. Och i armarna, jag kan känna att det tillrar lite, så där. Det sker inte särskilt ofta, men när det väl händer vet jag att det jag skrivit fungerar.

Vari bottnar ditt stora intresse för just dialog?

– Det kommer sig nog av att jag är så intresserad av människor. Även privat kan jag sitta i timmar och älta verkliga människor, fundera och undra över deras sätt att vara. Som journalist och antropolog har jag ett genuint intresse för folk. För spänningar mellan människor, hierarkier, friktion. Jag har gått i terapi och ältat en hel del och vid det här laget har jag ganska bra koll på mellanmänskliga relationer. Jag förstår inte hur man orkar skriva en roman utan att vara intresserad av människor. Mina böcker är inte särskilt litterära, de är inte precis skönskrivna, språket är bara mitt verktyg för att berätta om de här människorna. Däremot är jag väldigt intresserad av mina romanpersoner: av deras relationer, konflikter, rädslor.

Hur skulle du beskriva dina känslor för karaktärerna?

– Beskyddande. Väldigt starkt. Och kärlek, på något sätt. De är så fina och rörande. De har precis som alla andra så många tillkortakommanden och är så mänskliga i det. Jag känner en sådan ömhet för dem, för det är inte så lätt alla gånger att vara människa. Vi försöker, vi snubblar oss fram. Som Dipita i Den som går på tigerstigar, en fattig bangladeshisk flicka född i en miljö full av prostitution. Hur skulle hon kunna ta sig ur de strukturerna, komma bort ifrån ett sådant tungt arv?

– Det händer att någon missuppfattar mina romanpersoner. Då blir jag lite irriterad och tar alltid karaktärerna i försvar. Särskilt om de begår misstag och blir ifrågasatta av läsarna. Jag vill inte skriva fram endimensionella idealmänniskor som klarar allting. Så om någon då säger »varför gjorde huvudpersonen så, vilket dumt val«, kan jag nästan bli arg. Då har de inte förstått att det här faktiskt är levande, riktiga människor.

Ur Helena Thorfinns Den som går på tigerstigar

”Jag dansar bara. Vill någon att vi dansar?«
Mannen mumlade något och gick mot baksidan av en lång, låg byggnad som låg på insidan av det höga staket som omgav hela förläggningsområdet. Högst upp på staketet löpte fyra rader rullad taggtråd. Dipita och flickorna följde efter på rad. De gick tysta, som skuggor i skuggan, och höll sina ansikten täckta.
Dipita försökte igen, talade till mannens rygg medan de gick.
»Vi dansar gärna. Jag kan dansa själv, eller vi kan få ihop fler danserskor. Fråga löjtnant Amin, fråga … vi dansade för dem … alla var nöjda. Och sedan kommer de andra flickorna.«
Mannen kastade en blick på henne över axeln och viftade avvärjande med handen. Ingen dans. Han skrattade kort och gjorde en obscen rörelse med händerna som slog mot varandra.
»Det är detta de vill ha. Bara detta. Ingen dans.«