Evin Ahmad skrev i ett rasande tempo

I ren vrede skrev skådespelare Evin Ahmad ner intryck från en resa från förorten till kulturens finrum. Först kom bilderna, sedan berättelsen, och resultatet blev en hyllad debutroman – En dag ska jag bygga ett slott av pengar.

För många som skriver kommer bokidén först, och därefter börjar de skriva. Din bok känns mer som ett spontant flöde, stämmer det?
– Ja. Jag ville inte tvinga fram någonting, utan skrev när jag kunde och ville och när jag fick inspiration. Jag ville skriva när jag hade någonting att säga, inte skriva någonting som var onödigt. Därför blev det mest på mobiltelefonen, eftersom jag är en produkt av min samtid, antar jag. Att skriva ner en tanke eller en bild på mobilen kändes inte lika allvarligt som att sätta sig framför datorn. Jag har väl heller aldrig riktigt tänkt på mig själv som en person som skriver. Men ganska nyligen hittade jag ett anteckningsblock från när jag gick i sjuan och insåg att jag skrivit ganska mycket, dagböcker och korta noveller. Och jag vet att jag vid flera tillfällen skickat sms till mina vänner, dikter, eller små texter om livet, och de har inte trott på att det är jag som har skrivit det. Så det var kanske inte någon som trodde att just jag skulle skriva en bok, men när jag kom in på scenskolan kände jag behovet av att skriva igen.
Din bok består av många korta scener, nästan som ögonblicksbilder. Varifrån kom de?
– Som skådespelare blir det väldigt naturligt för mig att se situationer, att se scener och sedan bygga vidare på dem. Som det där att elever på scensckolan micrar gammalt kaffe för att de är »fattiga«, den bilden blir så konkret. Boken handlar mycket om pengar, om att ha eller inte ha pengar, och pengar – det är väldigt konkret. De här unga konstnärerna kan känna sig hur fattiga som helst och vara hur vänster som helst, men sedan har de en bostadsrätt på Södermalm och ett sparkonto på några hundratusen och en mamma och pappa som kan komma in och hjälpa till om det skiter sig. Det där är krassa, konkreta saker som blir väldigt tydliga bilder i en bok. Och bokjaget, hon vill hela tiden upprätthålla den här bilden av att ha pengar, hon blir nästan besatt, fast hemma hos hennes mamma och pappa är det kronofogden, skulder och ångest. Där uppstår krocken. Det är en mer ärlig bild av att göra en klassresa, tycker jag. Hur hon efterhand tycker att hon börjar bli bättre än de människor och den plats hon kommer ifrån, att hon har finare kläder, förstår mer.
Texten bygger mycket på referenser till klädmärken, adresser och så vidare. Tror du att läsarna hänger med på dem?
– Ja, förhoppningsvis, för jag ville inte vara för förklarande i boken. De som fattar, de fattar. Jag har märkt att vissa läsare snappat upp vissa saker, som det här med scenskolestudenter från medelklassen som kan cykla hem på Valhallavägen, till sin centrala bostadsrätt. Läsarna har kunnat relatera till den bilden. Och när de kommenterat de referenserna, liksom förstått dem, har jag ändå känt att bilderna i boken varit rimliga observationer. Att jag satt fingret på någonting i min samtid.
Hur mycket är självupplevt?
– Jag fick ju själv uppleva en klassresa, den här inre resan, i dialog med andra vänner som gjorde liknande erfarenheter. Jag tror att jag var arg när jag skrev och ville få ur mig det på något sätt, och så blev det i form av den här boken. Texterna har kommit till under ganska lång tid men när jag väl skrev hade jag ett rasande tempo. Vrede kan vara en bra energikälla. Sedan hade jag en paus i skrivandet och då kunde jag skämmas lite när jag läste det jag hade skrivit tidigare. Det var den största konflikten, att jag hade skrivit under en så lång period att jag själv hann växa och mogna och utveckla mina egna tankar under skrivandets gång. Vissa partier tyckte jag lät fåniga i efterhand, men samtidigt – texten gestaltar ju en persons resa. Sedan handlar boken inte om mig, bokjaget är inte jag.
Hur gjorde du för att sedan skapa en sammanhängande dramaturgi av alla de här bilderna?
– Det var det största arbetet, att foga samman texterna. Jag ville inte att det skulle vara sentimentalt utan ganska direkt och snabbt. För att lyckas med det krävdes många strykningar. Jag är ju inte skolad författare, jag kunde inte metoder och regler i förväg, men jag visste samtidigt hur jag ville att texten skulle vara. En del av jobbet var att se till att varje kort text inte hade ett eget slut, för så hade jag skrivit dem från början. Istället behövde jag låta beatet gå vidare, rytmen eller ljudet kan man säga, och se till att det hela tiden fanns en rörelse framåt. Jag fick en hel del hjälp av min förläggare för till sist var det så mycket text att jag hade svårt att hitta i historien, det kändes som att jag vadade runt i ord, kunde inte se vad som var viktigt. Det hjälpte hon till med.
Hade du någon nytta av din skådespelarbakgrund?
– Jo, när jag läste texten om och om igen såg jag det lite som en film: okej, vad är nästa klipp? Det är så i de där sista vändorna, då gäller det att känna efter och hitta vad som är överflödigt, vad som inte behövs. Konst, skrivande, skådespeleri – oavsett krävs det att man inte gör för mycket. Samtidigt är det läskigaste av allt att inte förklara, för då blir det upp till läsaren att tolka.
Hur gjorde du för att hitta din ton, din röst?
– Det jobbade jag mycket med. Jag är ju van att syssla med dialog och ofta tycker jag att just samtal, framförallt i svensk film, blir alldeles för mycket. Det är för pretentiöst, folk pratar inte så. Jag ville att tonen skulle kännas trovärdig, vad det nu än är, någon sorts känsla av … att det måste vara rent. Oavsett om jag gestaltar Hamlet eller en pundare. Där utgår jag bara ifrån intuition och magkänsla. Jag läste texten högt många gånger och kände, nej så här ska det inte låta, men så här ska det låta!

Evin Ahmad
FÖDD: 1990 i Akalla, Stockholm.
BOR: Lindholmen i Göte­ borg.
BAKGRUND: Slog igenom som skådespelare då hon 16 år gammal fick en roll i filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Har sedan dess med­ verkar i ett antal pjäser och långfilmer och föreställnin­ gar. Debuterade 2017 med En dag ska jag bygga ett slott av pengar.