Därför vill Johannes Anyuru oroa sina läsare

Johannes Anyuru ville skriva om nuet. Det kunde inte bli någonting annat än en allvarlig och sorglig bok: om terror, ­fascism och om hur svårt det faktiskt
är att leva tillsammans.

Det är fyra dagar kvar till julafton, men ingen snö. Trångt på Göteborgs centralstation. De många väntande resenärerna scrollar likgiltigt på sina mobiltelefoner där nyhetsflasharna berättar om ännu ett terrorattentat. En ung man, som medierna senare ska beskriva som en radikal islamist, körde i går kväll en lastbil rakt in i en julmarknad i Berlin och dödade tolv personer.

Johannes Anyuru har läst om det. Förfärats, förstås. Men för första gången känner han inte att det som skett skakat om hans text, att han måste skriva om den ännu en gång till.

– Det är nog för att den äntligen har hittat sin form. Och den formen är mitt svar, som författare och som muslim, på att leva i den här tiden. Det är fasansfullt varje gång jag vaknar och ser att det har skett ännu ett terrorattentat i mitt namn. Att någon tänker: Det är det här som är Johannes religion. Boken är mitt försök att säga någonting om detta. Det har varit svårt men nödvändigt och den kommer ju kusligt rätt. Även om »rätt« är ett märkligt ord i sammanhanget, säger han.

Göteborgs centralstation är en plats där flyktingvågen under förra vintern märktes tydligt. Nu syns den inte alls, sedan asylreglerna skärpts. Här syns inte heller längre de stora grupperna av fattiga EU-migranter som tidigare brukade vara här, eftersom statliga Jernhusen som äger stationshuset monterat bort en stor del av bänkarna i vänthallen. Numera är det säkraste sättet att få en sittplats att köpa någonting att äta eller dricka. Till exempel på Ritazza, ett kedjecafé på vilket Johannes Anyuru brukar sitta och skriva. Där har han nu slagit sig ner, med en kopp Earl Grey och en flottig chokladcroissant på plastbrickan framför sig.

Fast i dag skriver han ingenting. Han har nyss skickat sista versionen av sin nya bok till förlaget och känner sig nöjd, säger han. Färdig.

– Jag har varit nervös inför den här releasen, jag vet aldrig riktigt hur en bok faktiskt blev förrän den landar hos läsarna. Men ångesten har släppt lite under de senaste dagarna.

Johannes Anyuru

FÖDD: 23 mars 1979 i Borås.

Bor: I Göteborg.

Familj: Sambon Isra, hennes tre barn och deras gemensamma dotter.

Annons

Aktuell: Med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Utgivning: En storm kom från paradiset (2012), Skulle jag dö under andra himlar (2010), Städerna inuti Hall (2009), Omega (2005) Det är bara gudarna som är nya (2003).

Johannes Anyuru debuterade för 14 år sedan med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. I dag är han en etablerad författare, ansedd som litterär, belönad med fina priser och inom kort aktuell med sin tredje roman hos Norstedts. Han är också en nybliven pappa som sover rätt dåligt, eftersom hans fyra månader gamla dotter är »glad men vaken om nätterna«. Född i Borås, uppvuxen i Växjö, numera bosatt i en trivsam förort till Göteborg.

Och: en mycket politisk afrosvensk kille från förorten, som gått från rap till spoken word till lyrik till prosa (bilden av »farlig hiphopkille« var den som flitigast reproducerades i media i början och tveklöst den Johannes varit mest trött på).

Och: en praktiserande muslim med rötter i Uganda.

Och: själva sinnebilden av en svensk man. Lugn, introvert, lågmäld. Tystlåten på gränsen till blyg.

– Det har tagit mig tid att inse att jag faktiskt är en riktig svenne. En sån som sneglar irriterat på turister som snackar för högt vid frukostbuffén. »Hallå, jag försöker faktiskt läsa DN här. Det här är en frukostbuffé, då är man tyst.«

Johannes Anyuru flinar med höjda ögonbryn. Han måste skratta åt sig själv.

»Jag gillar när böcker landar i en sorts magisk realism och har längtat efter att experimentera med det, utan att det blir för mycket science fiction. Jag ville skriva en samtidsrealism med det där magiska, fast subtilt.«

 

För en människa kan rymma många dimensioner, vara många saker. Ändå finns i dag starka krafter som kämpar för att övertyga om motsatsen. Fundamentalister, terrorister och fascister vill alla uppnå en polarisering som ska omöjliggöra ett mångkulturellt samhälle, som ska förhindra att människor hittar ett sätt att leva tillsammans.

Om detta berättar Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Om de muslimska terrorister som begår fruktansvärda handlingar i hans religions namn. Om fascismen som tornar upp sig vid horisonten. Om en framtidsvision av Sverige som framstår som skräckinjagande, men som kanske inte är så avlägsen som vi vill tro.

Bokens inledningsscen skildrar tre terrorister som stiger in i en svensk serietidningsbutik, där ett samtal om yttrandefrihet ska hållas med en frispråkig konstnär som ritat karikatyrer av islams profet Muhammed. Med sig har terroristerna en väska med k-pistar, buntband och svarta huvor. Innanför ytterkläderna bär de bombvästar. Kaos utbryter. Ändå är det hela långsamt skildrat och språkligt återhållet. Läsaren befinner sig framförallt inuti huvudet på en av terroristerna. En förvirrad ung kvinna som kallas Nour men som egentligen inte minns sitt riktiga namn och som inte helt förstår vad som pågår, eller varför. Det är sedan Nours historia läsaren får berättad för sig, genom författarjagets möten med henne. Berättelsen utgör en drabbande samtidsrealism, med en twist av science fiction.

Det är en mörk bok, illavarslande i tonen.

– Vissa böcker jag skrivit har ett annat tilltal. Som En storm kom från paradiset, den var väldigt tydligt en bok som tillät alla som läste att känna sig goda. Läsarna kunde se sig själva i den unge pilotens öde eller i den svenska kvinnan som piloten träffar. Eller i deras son, som skriver boken. Där låg perspektivet och där fann läsaren sig själv. Men i den här boken finns det väldigt få såna behagliga platser, tror jag. Det finns ingen sympatisk romanperson som läsaren kan identifiera sig med.

Är det medvetet?

– Ja, det är medvetet.

Som läsare ska man inte få vila?

– Nej. Det ska man inte få. Det ska finnas något som oroar. Om jag skriver en bok om samtiden, om fascismens återkomst, om den religiösa terrorn, då kan det inte vara en bok där läsarna får vila i att identifiera sig med en uppenbart god sida. Jag ville inte skriva en sådan bok, inte när jag skulle säga någonting om nuet. Han funderar lite.

– En sån bok skulle heller inte vara lika estetiskt intressant.

Johannes började skriva boken för ett antal år sedan, redan innan attacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris. Men texten har förändrats många gånger, och började också skrivas i en tid som var helt annorlunda mot den tid boken nu lanseras i.

– Jag vill se den som en kommentar till samtiden. Och som en kommentar till muslimers plats i Sverige. Jag hade aldrig kunnat drömma om att fascismen och terrorismen skulle kunna gå så här långt på så kort tid, säger Johannes Anyuru.

En sak som behövt förändras under resans gång är tonen. I början hade texten ett stråk av satir, berättar han.

– Men det fick försvinna, det fungerade inte. Ju fler terrorattentat som skedde, desto mer insåg jag att det här behövde vara en väldigt allvarlig och sorglig bok.

Varje gång det skett ett nytt attentat har Johannes ifrågasatt sin text. Efter attacken mot Bataclanteatern i Paris lade han till exempel till ett författarjag, någon som skrev boken.

– Det behövde komma in ett jag som kunde föra en sorts moraliska reflektioner kring det som hade hänt. Det har varit en rätt jobbig arbetsprocess. Många gånger har jag tänkt: »jag kan inte skriva den här boken, inte i skuggan av de här händelserna«. Men nu tycker jag att jag hittat ett sätt där den fungerar.

Under sin senaste skrivprocess upptäckte Johannes Anyuru hur intressant det var att skriva om någon som skriver – ett författarjag. »Det är ett gammalt grepp, förstås, men för mig var det nytt.« Foto: Ola Kjelbye

Johannes Anyuru började som poet och gav ut tre diktsamlingar innan han 2010 romandebuterade med Skulle jag dö under andra himlar. Den var – tycker han själv – en poetisk, lite fåfäng och inte helt genomförd roman som han framförallt skrev för att imponera på en tjej han var förälskad i. För att hon kanske skulle läsa den nån gång, och förstå att Johannes var en väldigt speciell kille.

– Boken led av en massa barnsjukdomar. Till exempel var den varken självbiografisk eller fiktiv, på ett väldigt ogenomtänkt sätt.

– Min inställning var: »Det ska vara just det här konstverket med sin inneboende integritet.« Ibland blir det där jättebra men ibland kan det också bli väldigt inkrökt och självupptaget. Det är lite som med beatförfattarna som jag läste och älskade som ung. De kändes så banbrytande och spännande men i dag, långt senare, tycker jag att det finns någonting självmytologiserande som gör dem lite ointressanta. Men ibland krävs det femtio år innan det syns att det faktiskt var väldigt självupptaget.

Johannes ler lite.

– Med min egen debutroman räckte det med 50 minuter efter att den hade kommit så kände jag att, näe …

Samtidigt: den var ett viktigt experiment, för den lärde honom att skriva romaner. I en DN-intervju från 2010 är reporterns sista fråga till Johannes: Har du några drömprojekt? Och Johannes svarar: »Någon gång vill jag skriva en roman om min pappas liv«.

Den boken gavs ut 2012 och blev i hans ögon helt färdig. Liksom fulländad. Även i andras ögon, förresten. En storm kom från paradiset, som handlar om en ung ugandisk stridspilot – Johannes pappa – nominerades till Augustpriset och belönades med Sveriges Radios romanpris. I en annan gammal intervju beskrivs hur Johannes blev »kultursveriges nya kelgris«. Rapparen som blev poet som blev författare. Den historien är inte felaktig, egentligen, fast hans fascination för berättelser väcktes långt tidigare.

– Jag har berättat massor av gånger för journalister om hur tidigt jag kände lust att skriva. Som barn skrev jag långa science fictionberättelser i skolan. Läste serietidningar, tecknade, lekte fantasilekar, spelade rollspel. Men när jag kommit till det där med hiphopen har det varit som att reportrarna lyst upp och tyckt att de hittat vinkeln. I början upplevde jag att journalister gjorde rätt reduktiva läsningar av mina böcker och deras porträtt av mig stämde inte alls överens med min egen bild av mig själv.

– Samtidigt var ju hiphoptexterna mitt första medvetna skrivande. Det var första gången jag uttryckte mig bortom lekens ramar. Men det som saknades i hiphopen var det tillåtande, fantasifulla. De hiphopförebilder som jag imiterade var inte alls såna, så det försvann.

Kanske var det därför han som tonåring fastnade för poesin. Den var friare, öppen på ett annat sätt.

– Som poet var det möjligt att skriva: »Här sitter jag på en parkbänk och gråter och lite papperstussar blåser omkring i luften«.

– Det gick inte att skriva så i hiphoptexter, tyckte jag. Därför var det underbart att upptäcka att det fanns ett sånt språk. För jag satt ju ibland på en parkbänk och grät över saker. »Jag gråter för att min kompis ska åka in på ungdomsfängelse och mitt hjärta är krossat«.

– Skulle jag skriva om det där i hiphopen kunde jag bara skriva på ett sätt som skulle låta coolt. Inte att jag grät och så. Inte: »Jag känner en sån djup sorg över vad som hände med oss«. Sånt kunde jag inte formulera i hiphop, men det gick i poesin.

Länge var han känd som just poet. Att han till slut skrev en roman berodde, förutom på att han var olyckligt förälskad, på att det dök upp någonting i hans medvetande som var en berättelse, inte bara enstaka ögonblick.

– Det här handlade om ett skeende. Det var det som var fantastiskt med att skriva en roman, att det fanns en rad saker som hängde samman och ledde till varandra.

Debutboken lärde honom mycket, säger han, inte minst att ha klar idé om vad han ville med det han skrev.

– Tack vare det kunde jag få mycket bättre hjälp av min förläggare med min andra bok, för jag kom till honom och visste vad jag ville att boken skulle vara. Då förstod han vad han kunde bidra med. Till exempel ville jag att den skulle vara spännande, där kunde han hjälpa mig att få fram spänning.

Också Johannes nya bok är spännande, lågmält men tätt berättad och med ett budskap som kryper under huden på läsaren på ett sätt som inte går att värja sig emot. Och där märks en ilska, mellan raderna. Mannen som just nu sitter på Ritazza är inte arg, han tycks harmonisk och har nära till skratt. Men när han skrivit har han stundtals känt vrede över den ändlösa cirkeln av hämnd som terrorister och fascister föder.

– Jag känner ingen egentlig ilska gentemot serietecknarnas verkliga förlagor, som Charlie Hebdo eller Lars Vilks. Möjligen frustration över en viss cynism. Men ilska, det känner jag över de muslimska terroristerna. Varje gång ett nytt terrordåd sker känner jag: fattar de inte vad de gör? Fattar de inte att de gör det omöjligt för mig som muslim att leva här?

– Men under skrivandet insåg jag att det är en del av deras mål. Det ska vara omöjligt för mig att leva i Sverige med min familj. Vi muslimer ska inte kunna leva här, vi ska antingen åka till Syrien och strida eller leva i deras kalifat. Om vi stannar i Sverige och lever sida vid sida med sekulära svenskar är det också ett val. Då har vi valt sida i ett krig.

Just detta har Johannes Anyuru funderat mycket över. Hur extremister från båda sidor talar om att det är krig, fast vi ju otvivelaktigt lever i fred. Hur vanliga handlingar, som att bära slöja eller gå till en nattklubb eller besöka en julmarknad, ses som ställningstaganden. Som krigshandlingar.

– I ett sådant krig är det din hudfärg eller dina värderingar eller ditt sätt att leva som utgör vapnen. Det är därför en bild på en svart pojke som lucia ses som ett vapen, för i fascisternas ögon handlar kriget om att en annan ras vill tränga in i och utplåna svenskarnas sätt att leva.

Sådant, säger Johannes, kan han känna en passionerad ilska emot.

– Det här är människor som vill förstöra möjligheterna för oss alla att leva tillsammans. Ibland känns det som att de är på ganska god väg.

Ändå vill han att hans bok ska läsas på ett hoppfullt sätt, säger han. För även om boken är mörk och hoppet släcks i den parallella verklighet som den beskriver, så tänds ett annat, och lämnar läsaren med en känsla av att det går att påverka, att de val människor gör faktiskt har betydelse.

Däremot har han varit noga med att inte skriva en roman som beskriver mångkultur som någonting enbart positivt, för det tror han är att försköna.

– Det går inte ihop med hur jag tänker om litteratur.

Hur tänker du då?

– Att litteratur är ett ansvar. Att jag som författare har ett ansvar.