Camilla Läckberg har skrivit 24 böcker och har en skrivprocess som bygger på rutin. Här berättar hon bland annat om hur hon väljer perspektiv, om hur hon formar karaktärerna och om varför hennes deckare alltid utgår ifrån offret.
1. Starten
»När jag börjar med en bok vet jag väldigt, väldigt lite. Ofta dyker en titel eller en bild upp i huvudet på mig. Vad gäller deckarna handlar det nästan alltid om mitt första möte med offret. Med min debutbok Isprinsessan kom just den titeln till mig, och samtidigt såg jag en bild: en kvinna som låg i ett badkar där vattnet hade frusit på ytan, och där bålen och knäna stack upp. När jag fick syn på henne visste jag inte vem hon var, eller varför hon låg där. Så jag fick börja med att fundera över det, och sedan vem mördaren och vad motivet var.«
2. Första utkastet
»När jag vet ungefär så mycket – och det är ganska lite information – sätter jag mig och skriver. I deckarna börjar det i regel med att någon hittar liket, det är logiskt att ta avstamp där. Jag har ofta utgått ifrån offret, det är offret som är kärnan, inte mördaren. Så en viktig sak är att jag behöver lära känna offret, och sedan söka mig utåt. Jag följer i regel polisutredningen steg för steg. Ett sådant utkast brukar landa på 50–70 sidor och tar lika lång tid att skriva som resten av boken, för det är där jag sätter karaktärsgalleriet och själva spelplanen.«
3. Kronologin
»Jag skriver i princip hela berättelsen kronologiskt. Jag har aldrig kunnat arbeta med ett synopsis där man skriver scener i olika ordning. Jag skriver från A till B och brukar kunna berätta något för förlaget om boken först när jag kommit ungefär halvvägs. Men jag vet nästan alltid berättelsens slutmål. Vem mördaren är, till exempel. Det är lite som att köra bil: jag ska till Oslo, jag vet bara inte vilken väg jag ska ta. Med det sättet att skriva upptäcker jag boken medan jag skriver, på samma sätt som läsaren.«
4. Perspektivvalet
»Valet av perspektiv påverkar förstås hela berättelsen. I vissa romaner har läsarna gudsperspektivet, de tittar ner och ser hela spelplanen. Men böckerna om Faye är inte skrivna ur ett allvetande perspektiv. De är helt baserade på Fayes perspektiv, hennes syn på världen. Det som berättas är inte nödvändigtvis sanningen om de övriga personerna i boken, utan hur Faye ser på dem. Och hon gör saker svartvita, det gör vi människor, eftersom livet blir svårhanterligt annars. Vi söker ofta enkla svar på komplexa frågor. Det är väl därför Sverigedemokraterna går så starkt …«
5. Karaktärerna
»Jag tycker att det är okej att skildra karaktärer med olika djup. Faye är en komplex huvudperson, varken ond eller god, men karaktärerna omkring henne är mer svartvita. De representerar någonting, har en funktion. Ta hennes man Jack – jag är inte intresserad av honom som person, han har bara ett syfte: han är mannen som trampar på henne.«
6. Trovärdigheten
»Ibland invänder någon mot mina deckare: ›Så där går inte en polisutredning till.‹ Och herregud, nej, det gör den verkligen inte! Ett DNA-prov tar sällan tre veckor att få svar på. Men skulle man skriva en deckare som i allt väsentligt skildrar en polisutredning som den är, skulle det bli en fruktansvärt tråkig deckare. Jag plockar bitar ur verkligheten som blandas med hittepå, en upphöjd verklighet. Det här är ju böcker! Författaren är gud! Författaren är fri att hitta på vad hon vill och skapa en helt alternativ verklighet.«
7. Andras läsning
»Jag låter aldrig någon läsa innan jag är klar. Jag kan ofta prata högt om mitt manus och lufta funderingar eller bryderier, men det betyder inte att jag vill ha input. Jag vill bara höra en enda sak då: att alltihop låter fantastiskt och att alla problem säkert löser sig. Jag blir skitirriterad om någon kommer med förslag på hur jag ska skriva. Jag hatar det. När jag är färdig vill jag att min man ska läsa så fort som möjligt, för att det är kul att få visa honom vad det är jag har gått och muttrat om så länge. Men inte heller då får han säga något annat än att det är jävligt bra. Han är min hejaklack och ingenting annat. Annars blir det snabbt konstig stämning hemma. Men framför allt får min agent och förläggare läsa. Och när manuset väl är klart har jag inga problem med kritik från förlaget. Jag ser det som en möjlighet att göra boken ännu bättre. I det läget är jag bara tacksam. Det där är två helt olika saker.«
8. Redigering
»Jag redigerar väldigt lite. Jag putsar såklart, och redaktören också, men jag gör sällan större förändringar, som att flytta scener fram och tillbaka. En vanlig kritik är att jag behöver slakta darlings. Jag har vissa uttryck som jag överanvänder. Ett av dem är att jag, av någon anledning, absurt ofta beskriver någon som ›smal på gränsen till mager‹. Min tidigare förläggare brukade ge mig en statusrapport varje gång hon hade läst ett nytt manus: ›Den här gången var det bara 23 stycken smal på gränsen till mager, jag strök 21.‹ Det var ett stående skämt mellan oss. I övrigt hade vi ett gemensamt motto: ›When in doubt, delete.‹«