Bild: Maria Lofjärd

Birgitta Stenberg: ”Jag lever ett dubbelliv”

Det finns inget speciellt här som gör detta till min skrivplats. Jag kan sitta här, eller någon annanstans. Ibland har jag rest till platser där jag aldrig varit, långt ifrån alla jag känner. Det har varit tråkigt, men så ska det vara. Då har jag kunnat fokusera.

Det enda jag söker är avskildhet, en plats där jag är ensam med mig själv. När jag börjar skriva vill jag inte ha några yttre intryck. Då hämtar jag all inspiration inifrån. Det kan vara erfarenheter, människor jag träffat, platser jag besökt.
Jag har en skrivarstuga uppe i Tiveden där jag sitter ibland, där finns ingenting. Det är helt kalt på väggarna och det finns inte ens internet. Där finns bara jag och skrivandet.

Här är det inte helt avskalat, här sitter flera bilder på väggarna, jag målar ju också. Bland annat är det en rad teckningar på min man som dog. Det känns viktigt att ha honom där.

Men det får inte vara något som stör. Om jag inte kommer igång med skrivandet kanske jag tittar på en tavla och börjar fundera på den. Då förlorar jag arbetstid och det är inte meningen. Däremot är det inga problem när det är ostädat. Jag brukar tänka att jag ska plocka i ordning innan jag börjar, men så sätter jag igång och då glömmer jag oordningen. Den stör mig bara när jag ska leta fram några anteckningar som drunknat i villervallan.

Jag försöker sitta här från tio till fyra varje dag. Rutinerna är viktiga, men tuffa om det inte kommer någonting. Det händer att jag stirrar på en tom dataskärm en hel dag. Kommer det en idé skriver jag ner den för hand. Det kommer mer naturligt. Det känns som om det finns en speciell koppling mellan huvudet och armen när man författar, människor har ju skrivit för hand i tusentals år.

När jag väl kommer igång har jag å andra sidan problem att hålla tiderna, då kan jag sitta här hur länge som helst, långt in på nätterna. Är jag mitt i ett projekt har jag svårt att lämna det, det är det jag är koncentrerad på. Ögonblicket jag lämnar datorn vill jag tillbaka.

Det är därför avskildheten är så viktig. För jag går upp i det jag gör. Det går inte att lämna boken jag håller på med. Den finns hela tiden kvar i mina tankar. Jag kan sitta i ett samtal, lyssna, nicka och säga ”hmmm” på ställena det verkar passa. Men hela tiden är jag någon annanstans än hos den jag pratar med. Man lever ett dubbelliv med sitt författarskap och det tar hårt på dem som står närmast.

Annons