Agnes Lidbeck: »Jag ville isolera min huvudperson«

Agnes Lidbecks hyllade debutroman Finna sig är en klaustrofobisk historia om Anna, som fastnat i en hårt mallad bild av sig själv som kvinna, mamma och hustru. Berättarrösten är rationellt ­distanserad och ger texten drag av fallstudie.

Vem är det egentligen som berättar?

– Det är många som tolkat det som min egen röst, men så är det inte. Det är en fiktiv berättarröst, med en uppsättning åsikter och ett tonfall och språk som inte är mitt eget språk eller mina egna värderingar. Jag själv har ganska starka åsikter om huvudpersonen och de beslut hon fattar, men jag ville att berättarrösten skulle förhålla sig mer objektivt till henne. Som en observatör, eller kanske antropolog. Som varken fördömer eller tycker synd om. Det fick jag jobba mycket med, att inte låta mina värderingar färga berättar­rösten.

Agnes Lidbeck 

FÖDD: 1981 i Forsberg

BOR: I Stockholm med tre barn.

BAKGRUND: Är i grunden litteraturvetare och har tidigare publicerat lyrik i Lyrik­vännen. Jobbar sedan 2010 s­om analytiker på Svenska Institutet och skriver på nätterna, på tunnelbanan och i kön på Ica. Finna sig utkom i våras och är hennes debutroman.

Vad skulle det ha gjort med rösten?

– Det skulle ha gett den ett mer emotionellt förhållningssätt, och då hade det blivit en helt annan bok. Vad jag ville var att skriva fram den där klaustrofobiska känslan, och om jag hade fört in känslor och medkännande så hade jag gett läsaren en utväg. Då hade man kanske hittat någon att tycka om i boken, och det ville jag inte att man skulle göra. Jag ville skriva en bok där det inte är tydligt att man ska identifiera sig med och sympatisera med någon.

Det är ju annars ett av de vanligaste råden, att man ska få läsaren att identifiera sig med karaktärerna.

– Jo, men det finns en poäng med böcker som gör tvärtom. För vad händer med litteraturen och läsarna om vi ständigt söker oss till böcker där vi känner igen oss eller blir bekräftade? Det blir som en ekokammare där vi aldrig behöver ompröva oss själva. Jag tycker att litteraturen ibland ska hjälpa en att ifrågasätta sig själv, och för att komma dit måste man kanske gå in i en gestalt som faktiskt inte är som en själv. Eller som skildras av någon med andra värderingar än ens egna. Det var så jag resonerade med den här boken. Jag ville inte skriva en bok där man ska känna: »Åh, vad synd det är om den här förtryckta kvinnan som inte kan ta sig ur sin livs­situation!« Och inte heller: »Åh, vilken hopplös person som fattar så dåliga beslut i livet och inte gör något åt sin situation!« Man skulle få dra egna slut­satser. För det är egentligen mer intressant vad man själv tycker än vad en författare säger åt en att tycka.

Annons

Agnes Lidbecks tips om perspektiv

Välj perspektiv och håll dig till det.

Begränsa dig och våga renodla perspektivet. Du behöver inte ha en 360-graders vinkel på allting hela tiden. I Finna sig fanns till exempel en skildring av Annas barndom och ungdom som jag strök. För att förtydliga det nu hon befinner sig i, och för att inte gripa efter för mycket som författare.

Känner du att det finns mycket mer att berätta? Bra, men det kan du väl göra i din nästa bok!

Du använder ett tydligt utifrånperspektiv men kliver också in i huvudpersonens ­huvud. Hur mycket speglar berättar­röstens slutsatser Annas egna tankar?

– Jag har låtit den här berättar­rösten kunna se saker i Anna. Ibland ser Anna dem själv, och ibland gör hon det inte. För om man bara ska utgå ifrån det människor vet om sig själva så hamnar man ganska långt ifrån vad de verkligen tänker och känner. De flesta har spärrar som hindrar oss från att se vad vi egentligen håller på med. Jag tror också att det man kan se utifrån på människor, det de visar upp, handlar ganska lite om hur det är på insidan. Därför tror jag inte så mycket på begreppet show don´t tell. Det jag försöker göra är att gå tillbaka till ett äldre litteraturideal, där det finns en berättare som är till stöd för läsaren, så att man inte behöver vara helt utlämnad till vad gestalterna faktiskt gör.

Det där är ju i själva verket ett huvudtema i din roman, hur Anna spelar upp en roll både för sig själv och omvärlden. Hur hon gestaltar och imiterar den kvinnoroll hon bestämt sig för att följa. Till och med när hon sitter hos sin terapeut.

– Precis, hon imiterar en roll. Om jag bara hade beskrivit hur Anna uppfyller den rollen, då hade ju läsaren gått på samma lögn som hennes terapeut. Därför behövde jag kunna röra mig fram och tillbaka och in och ut ur hennes huvud. Det är sådant man kan använda en berättarröst till i en bok. Jag menar, romangestalter är ju låsta vid någon sorts regler. De måste agera konsekvent och trovärdigt inom det universum man har skapat åt dem. Men en berättarröst har inte de kraven på sig. Den kan vara en kamera som kan se från nästan vilken vinkel som helst. Och lyfta fram det som gestalterna inte vill visa upp för varandra, men som läsarna behöver se.

Apropå berättarrösten som en allseende ­kamera, funderade du på att ta med fler perspektiv än ­Annas?

– Jag skrev faktiskt ett utkast där jag klev in i både hennes mans och hennes barns perspektiv. Men jag märkte att när jag växlade mellan olika perspektiv och tonlägen så släppte jag också in luft i berättelsen. Den klaustrofobiska låsningen i Anna började luckras upp. Det var som att säga till läsaren: Titta, det finns andra sätt att agera än Anna gör, alla människor är inte som hon, det finns en tröst och ett hopp någonstans i berättelsen. Och jag ville inte skriva om tröst och hopp, så därför strök jag alla andras perspektiv utom hennes och berättarröstens.

Läsarna måste dela den där kvävande känslan med huvud­personen?

– Ja, och ska man känna det hon känner så kan man ju inte samtidigt få andas fritt. Hon har ju ingen luft i sitt liv. Hon ser inte att det finns andra perspektiv, till exempel att hennes man också är en person som kanske ser saker på ett annat sätt, utan hon ser bara det han ser av henne. Därför valde jag den här berättarrösten. För att kunna isolera henne, men ändå sätta henne i relation till någon­ting. Det kunde inte vara en annan karaktär, som till exempel en vän, då hade hennes isolering brutits. Så jag var tvungen att lägga det på ett annat plan. En objektiv betraktare som är mer konstaterande än värderande. Vad man sedan tycker om Anna får man avgöra själv.

Ur Agnes Lidbecks Finna sig:

Anna badar Harry i ljummet vatten och doppar sina armbågar i det för att veta att det har rätt temperatur. När ljuset faller på ett särskilt sätt genom fönstret och hon lyfter honom högt över huvudet eller gör något annat graciöst, tänker hon sig att någon ser henne. Ofta är det någon av männen innan Jens. Hon tänker sig att de står längs väggarna och att de ser henne i denna intimitet med barnet och att de avundas barnet.
Hon sänker armarna i vattnet med honom vilande i händerna, hon tänker att det blir en särskild glans i hennes hår när hon lägger Harry på sin axel och går runt över den varma solfläckade parketten. Hon tänker att männen följer henne från rum till rum.