Märta Fohlin är född 1992 på Gotland och bor numera i Stockholm där hon studerar juridik. Foto: Sara Moritz

Varför är din berättelse så avskalad?

Märta Fohlin är aktuell med debutromanen Jag duger inte åt lycka, på Norstedts. Det är en roman om skrivande, om kärlek och rädslor. I romanen har författaren valt att utesluta såväl detaljer som kronologi till förmån för känslorna och upplevelserna.

»Jag har väldigt medvetet försökt skala bort yttre detaljer. Ibland är karaktärerna namngivna men inte alltid. Det har jag gjort för att ingenting ska stå i vägen för kärnan i romanen.

Berättelsen kretsar kring kvinnor, deras relationer och allra främst om de känslor och rädslor som uppstår kring relationerna. Den handlar också om att bestämma sig för hur man vill leva och att sedan försöka leva upp till det i praktiken. Den enda röda tråd som finns i boken är just en relations utveckling, och även den är ganska diffus. I övrigt finns ingen kronologi.

Trots, eller snarare tack vare, avsaknaden av detaljer kommer läsaren karaktärerna väldigt nära. Skulle det stå var personerna bor, vad de arbetar med, vilka klubbar de går på, var de äter lunch och sådant så tror jag att fokus skulle försvinna från känslorna. Det var viktigt för mig att inte sätta någon stämpel på karaktärerna. Jag tycker också att det är hemskt tråkigt att skriva om vissa detaljer, inte heller i mina privata dagböcker står några praktiska omständigheter med. En del detaljer i romanen har redigerats bort efter hand, i början när jag inte visste var historien och berättandet skulle ta vägen kunde jag ta med fler upplysningar.

Jag har alltid skrivit och det tog lång tid innan tanken fanns att det kanske skulle kunna bli en bok. Men då kom osäkerheten på om min avskalade stil verkligen fungerade. Jag har väl någon slags normativ syn på hur en bok ska vara. Att fundera över vad som är normalt kan göra mig kreativ i och med att jag vill bryta mot reglerna, men det kan också vara hämmande att tänka för mycket på formen – det är det som händer de dagar det går trögt att skriva.

Till slut fick min mamma som första person läsa manuset. Hon övertalade mig att skicka in det. På det första mötet med förlaget, efter att manuset blivit antaget, kallade de min berättelse för prosalyrik. Själv har jag inte alls tänkt i termer av någon genre, men det var lite skönt att få ett ord att använda för att beskriva boken. Förlaget har aldrig försökt påverka mitt sätt att skriva, tvärtom har de uppmuntrat mig att skala bort ännu mer. Tidigare hade jag aldrig diskuterat en text med någon, men jag tyckte mycket om att samarbeta med redaktören. Nu vill jag upptäcka nya former för mitt skrivande, att experimentera med språket är det allra roligaste.«

Annons