Skildrar våldet

Två pojkar sparkar en tredje till döds. När de är klara ligger en livlös kropp kvar vid strandkanten och långt fler liv har ödelagts. Med När hundarna kommer ville Jessica Schiefauer berätta om våld, slump och följdverkningar. Genom att beskriva intensiv upptrappning i stället för klimax lyckas hon berätta om när det värsta händer – utan klyschor.

Jessica Schiefauer trycker prövande ena kängan mot isen. Den bär. Åtminstone här, längst in vid strandkanten vid en övergiven badplats söder om Göteborg. Längre ut håller isen på att lägga sig, metodiskt, tålmodigt. Jessica Schiefauer drar in huvudet i huvans krage, skickar en blick bortom isen där vattnet är öppet, kallt och grått.

Djupet är ett öga, en mörk blick som lyser genom dimmorna.

Vattnet. Det som fick spela en viktig roll i hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. En pojke sparkas till döds vid en stilla insjö. Vems fel är det?

– Inte minst media är alltid intresserade av det: finns det missförhållanden, var har det brustit, vem kan vi skylla på? Vi tror att allting blir lättare bara vi är säkra på vems fel det var. Men det är bara ett sätt att fokusera sin energi på någonting annat än det som verkligen gör ont.

Jessica Schiefauer växte upp i Kungälv, inte långt ifrån Ingetorpssjön, vid vars strand det uppmärksammade mordet på John Hron skedde 1995. Fyra nynazister sparkade ihjäl den fjortonårige John under en flera timmar lång och utdragen misshandel. En händelse som påverkade Jessica Schiefauer, då 17 år gammal, och ett minne som fanns med henne när hon många år senare skrev När hundarna kommer.

Men boken bär också spår av andra, liknande brottsfall. Efter att ha rest Sverige runt, suttit på tingsrätter och plöjt förundersökningar och förhör och artiklar om unga män som misshandlar och mördar, hade Jessica Schiefauer drabbats av en obehaglig insikt. Påfallande ofta skedde brotten vid vatten. Så hon fattade ett dramaturgiskt beslut:

Annons

– Låt mig som författare tänka att vattnet bär skulden.

Jessica Schiefauer

Ålder: 37 år

Bor: i Göteborg med partner och barn.

Bakgrund: Är utbildad lärare men debuterade samma år som hon tog sin examen och har sedan dess försörjt sig som författare och skrivlärare.

UtgivningOm du var jag (2009), Pojkarna (2011), novellen Pose i antologin Het (2012), När hundarna kommer (2015) och novellen Vomb i antologin Andra vägar (2015).

På så vis skapade hon utrymme för en bok som berättar om någonting annat än offer och förövare. Boken handlar om konsekvenser. Om de som dras med ner i djupet när någon annan faller.

En av dem är Isak som förälskar sig i Ester. Han blir uppslukad och nonchalerar sin lillebror Anton. De två syskonen glider isär och Isak märker inte att hans lillebror långsamt sugs in i en virvel av främlingsfientlighet, farlig vänskap och våld. Någon med en blixt tatuerad på handen och svarta skärvor i blicken dyker upp i Antons liv, ställer krav och villkorar deras vänskap.

Det är en förtätad och hotfull berättelse om alkoholdimmor och artonhålskängor. Om en tung hand på Antons axel som driver honom till ett brott han aldrig trodde sig vara kapabel till. Efteråt ska Anton beskriva dödsmisshandeln som en dans: han med blixten på handen för, och Anton följer.

Om mordet berättar Jessica Schiefauer ingenting. Just det är själva nyckeln till att kunna beskriva våldet utan klyschor och vi ska återkomma till precis hur hon gör det.

Annons

Men hon beskriver upptrappningen och hon beskriver ett efteråt, ett lamslaget tillstånd då det oåterkalleliga skett:

Anton smyger in genom dörren till sitt hus.

Med honom följer en fuktig, unken lukt. Det är lukten av gyttja, av sjöbotten, av avgrund. Den sitter i honom nu, som om blodet i hans kropp blivit brunt och grumligt av det som skett. Av det han gjort. Det blir blöta spår där han går, vattnet droppar från hans skosulor. Det tränger in i mattorna, det sipprar ner mellan golvspringorna, det kommer aldrig att gå bort.

– Det här är en händelse som förstör väldigt många liv. När hundarna kommer handlar inte om en kille som blir ihjälslagen. I verkligheten är det givetvis det största traumat men den här bokens trauma är ringarna på vattnet.

 

Jessica Schiefauers författarskap är något av en framgångssaga. Hennes första manus ledde till en debut på ansedda Bonnier Carlsen. Hon har skrivit tre böcker och två av dem har belönats med Augustpriset – När hundarna kommer och Pojkarna, varav den sistnämnda nyligen filmatiserats. När vi ses är det bara ett par veckor kvar till smygpremiären på Göteborgs Filmfestival.

Nu sitter hon vid ett bord på Latterian i Antikhallarna, ett av de caféer dit hon då och då går för att skriva. Hon är invirad i lager av sjalar, koftor och handledsvärmare. På högerhanden sitter en ring med rund, purpurfärgad sten. Den måste sitta där – inte alltid, men alltid då hon skriver.

– Det känns viktigt bara. Jag kan inte förklara varför. När jag skriver vill jag kunna se ner på min hand och se att ringen sitter där.

Klockan är strax efter lunchrusning. Jessica Schiefauer hävdar att hon är trött men blicken är intensiv bakom glasögonens rundlar. Om det finns ett mått på hur mycket ögonkontakt som kan anses vara brukligt, vill Jessica Schiefauer ha mer än så. Säkert beror det på att hon uppfattar andra människor genom deras ögon. Det är så hon beskriver känslor, säger hon.

– Om jag har sett någons ögon behöver jag inte veta mer och då tänker jag att läsaren inte behöver det heller.

Jessica om BAKGRUNDEN TILL NÄR HUNDARNA KOMMER

Under tiden jag skrev läste jag väldigt mycket rättegångsmaterial, väldigt många förhör med våldsutövande unga killar som detaljerat ombads förklara vad de gjort. Många gånger är berättelserna väldigt lika varandra. Det är sorgligt. Ofta beskriver de en sorts virvel. Det är någonting de börjar prata om och sedan är det plötsligt inte bara någonting de pratar om utan någonting som de har bestämt att de ska göra. Hur en person dras med utan att veta att det händer och att de efteråt säger: jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte. Det tycker jag är väldigt otäckt. För det var ju de som slog, det var ingen annan där.
John Hron bar jag med mig, förstås, och jag läste på om den händelsen. Men jag läste också mycket om ett fall som inte blev särskilt känt. Det var en dödsmisshandel på judiska kyrkogården i Stockholm där två unga killar hade fått för sig att en tredje kille var gay. Den äldre av de två killarna hade nynazistiska sympatier och den yngre av dem drogs liksom bara med. Just dynamiken mellan dem tog jag fasta på.

När domen meddelats förs de ut ur salen, Anton före och han efter. Hans blick bränner i Antons nacke, ett ljus så skarpt att det sticker i huden.

Anton döms för mord, femton år gammal. Som läsare hade det varit lättare att uthärda det öde som drabbar Anton om där funnits en mildrande syskonkärlek, men Jessica Schiefauer är modig nog att stå för hur Isak beter sig: hon låter honom svika sin lillebror.

– Vissa passager är jag hemskt nöjd med, ställen där jag tycker att det här nya läget mellan bröderna bara glimtar fram. Det finns ett stycke som jag tycker är så jävla hemskt. Vänta…

Hon plockar upp boken som ligger på bordet, börjar bläddra.

– Just det. Precis innan mordet är det…  Anton är vid sjön på kvällen och den här äldre killen är borta och kissar och så kommer Simon. Han som ska dö.

Pekfingret löper vant längs raderna.

– ”Han nickar en kort hälsning, sedan går han längs trädgränsen runt badplatsen. Han ska till sänkan på andra sidan strandremsan, där finns en sten där man kan få både gädda och gös efter mörkrets inbrott. Anton vet det, han och Isak fiskade där flera gånger förra sommaren.”

Hon sänker boken.

– Den är jag så jävla nöjd med. För att… för mig betyder det att Anton har förlorat Isak. Förra sommaren var de och fiskade tillsammans. Nu finns inte Isak där längre.

 

När hundarna kommer är en våldsam bok. Men det allra värsta, dödsmisshandeln, beskrivs alltså inte med ett enda ord. Istället ägnar sig Jessica Schiefauer åt lågmäld men ändå suggestiv uppbyggnad.

– Våld är ofta som mest otäckt innan det börjar. Skräcken inför att drabbas kan vara värre än då det faktiskt sker.

Så istället för att dramaturgin når sin kulmen samtidigt som handlingen, sker det strax innan.

– När man jobbar med starka känslolägen som jag gör så är klyschorna alltid nära. Så jag har tränat på att vända precis innan den där klyschan dyker upp.

Och när hon ändå skildrar våld, gör hon det med stor medvetenhet och aktar sig noga för att använda de enklaste eller mest självklara formuleringarna och förklaringarna. Det finns en scen i slutet av boken där Anton attackeras på fängelset, som hämnd för att han vittnat. Jessica tar den som ett exempel på hur hon ansträngde sig för att föreställa sig hur det faktiskt skulle kunna kännas att misshandlas.

Det första slaget tar i huvudet, vikterna faller i golvet med dova dunsar. Synen blir dimmig, ansiktena flyter ihop med varandra. Och under den följande minuten är Anton i sin egen kropp och i deras. Han sluter ögonen och öppnar dem igen, förvånansvärt klara tankar rör sig genom hjärnan. De är bra på det, tänker han. De gör ett noggrant arbete, de är skickliga, det kommer att gå bra.

Slagen krasar i kroppen. Synfältet delas upp i fläckar och glimtar, han ser tänder, strupar, ögon, huvuden. När sista slaget fallit försvinner de bort. Anton ligger på rygg, han känner inte sin kropp och hörseln har slutat att fungera. Men han öppnar munnen, han rör på läpparna. Det är något han vill säga, men orden når inte ut.

Gör färdigt, vill han säga.

Gör färdigt.

För Simon. Och för mig.

– När du blir slagen, vad händer i ditt huvud då? Antagligen inte det som vi föreställer oss. Jag tänkte mig att när man bär på så mycket skuld och blir utsatt för våld, börjar frukta för sitt liv, då kanske det finns en lättnad. Det kändes mer äkta än att Anton inom sig skulle skrika ”hjälp, jag vill inte dö”.

Hon funderar.

– Det hade varit klyschvarianten av samma scen. Jag vill ha mycket känslor men har en hyfsat bra radar för klyschor. Medan jag skriver tänker jag väldigt lite på det här men om jag ska analysera i efterhand är det så jag arbetar.

 

Och det arbetssättet har fungerat, både för läsare och kritiker. För När hundarna kommer belönades Jessica Schiefauer alltså med sitt andra Augustpris. Den 23 november fick hon ta emot priset under en gala i Stockholms Konserthus och hon väckte en del uppmärksamhet med sitt tacktal, i vilket hon påpekade hur barn- och ungdomsförfattarna ofta negligeras i media. Hon kritiserade också öppet att barn- och ungdomsböckerna tvingas samsas i en gemensam kategori och skickade ett förslag till de ansvariga: ge dem varsin kategori.

– Vi behöver människor i framtiden som är kritiska, som kan tänka själva. Hur skapar vi de människorna? Jo, vi satsar på barn- och ungdomslitteraturen, sade hon då och fick rungande applåder.

Nu återkommer hon till det där. De diffusa men tydligen så viktiga gränserna mellan ungdoms- och vuxenlitteratur. Hur det ena upphöjs och det andra förringas. Själv säger hon att hon är ”så jävla ointresserad” av var linjerna ska dras.

– Jag får ofta frågan och det skulle kännas bildat om jag kunde svara. Men jag vill inte gå på myten om att den som är tonåring är mindre kvalificerad att läsa litterär litteratur. Sedan är det så klart en träningssak men jag anser inte att det måste vara enklare bara för att jag skriver för de som är yngre.

Jessica om moralpanik och panik

Jag är rädd att föräldrar har lite moralpanik nuförtiden. Ta Mårten Melins böcker om det presexuella, till exempel. De har gjort föräldrar så upprörda att bibliotekarierna på vissa håll blivit nervösa och plockat undan böckerna. Även Pojkarna har blivit föremål för debattartiklar från arga föräldrar. Bland annat upprördes de över att pojkarna i boken meckar en haschcigarett, att det står hur man gör.
Den här moralpaniken skrämmer mig lite, för om bibliotekarierna plockar bort en viss typ av böcker för att de skrämmer föräldrarna, vad kommer förlagen då att göra om några år? Kommer de att sluta publicera en viss typ av litteratur för barn och unga för att de är rädda för att få kritik från föräldrar? En bok idag måste ha så stor säljpotential, det har fått ett sådant grepp om bokbranschen att det är viktigare än det mesta andra. Men jag vill ju fortsätta att skriva modigt. Jag kan inte tro att litteratur kan vara direkt skadlig, om man till exempel läser den lite för tidigt. Den kan ge obehagliga känslor men den är inte skadlig. Det du kan föreställa dig när du läser en text har du redan svävande i din begreppsvärld, något annat kommer du heller inte att se framför dig. Därför är bokmediet rätt ställe att vara lite djärv på.

Hon konstaterar att det finns många, både vuxna och ungdomar, som inte alls begriper hennes böcker. Och att lika många, vuxna och ungdomar, läser dem med behållning. Kanske finns det inga egentliga gränser utan helt enkelt bara detta: Antingen är du mogen att läsa en bok eller också är du det inte.

– Jag tror att du kan vara elva år eller hundra år och känna att Pojkarna talar till dig.

Själv läste hon aldrig ungdomslitteratur – hon gick direkt från barnböcker till vuxenböcker. Läste som tonåring sådant som hennes mamma läste: Sylvia Plath, Inger Alfvén, Knut Faldbakken.

Ingen av de böcker hon gett ut var egentligen menade att bli ungdomsböcker – det blev så av en slump, ungdomsförlagen var mer intresserade och respekterade böckernas integritet i större utsträckning.

Särskilt de två senaste är tydliga exempel på en blandform av ung- och vuxenlitteratur, avancerade såväl språkligt som innehållsmässigt. Kanske särskilt Pojkarna, en snårig och okonventionell historia om könstillhörighet, sexualitet och makt där tre tonårsflickor får möjlighet att förvandlas till pojkar. Liksom När hundarna kommer är den en berättelse om farlig vänskap som tvingar den svagare parten mot avgrunden. Om skapandet om en manlig, våldsam norm och om kärlek som tangerar beroende.

– Anton och hans destruktiva vän är en sorts skugga till Pojkarnas huvudkaraktär och hennes destruktiva vän. De är samma sorts par med samma sorts dynamik. Och de testas på samma sätt: hur långt är du beredd att gå? Du är värdig min vänskap och min lojalitet på villkor att du… Den sortens relationer är jag väldigt intresserad av.

Mellan böckerna finns ett släktskap också hantverksmässigt. De är båda uppbyggda genom scener, filmiskt berättade på ett poetiskt, stringent och återhållet sätt, utan ordrika beskrivningar eller redovisningsplikt.

– Jag är allergiskt mot långrandiga, allvetande, redovisande berättare. Jag tycker att handlingen ska klara sig utan det. Det är ett sätt att skriva som har slipats fram hos mig, som jag gillar.

Varför?

– Om jag själv läser böcker som är skrivna på det sättet får det mig som läsare att känna mig smart. Men det kräver ju ett jävla hantverk för att det inte ska bli luckor där läsaren i stället känner sig dum.

Rent konkret innebär det att Jessica Schiefauer stryker väldigt mycket. Hon skriver först in det redovisande men ju mer berättelsen får liv, desto mindre behövs det.

Jessica om manlighet och våld

Jag har, liksom varenda flicka och varenda tjej och varenda kvinna som har vuxit upp, mött sexism och machosnubbar. Jag har inte blivit illa utsatt. Men jag har haft en väldigt stark radar för det, alltid. Det gjorde det problematiskt för mig när jag var tonåring, delvis, för jag vägrade gå med på reglerna. Det bar mig emot. Nu låter det hjältemodigt, det var det inte, det var skitjobbigt. Men det satt i magen på mig: det ska inte vara så här. Det här är inte rätt.
Men jag är också fullt övertygad om att sexuella övergrepp eller andra typer av sexistiskt beteende inte sitter i könet. Jag har fantastiska erfarenheter av manlig kärlek, manlig vänskap, av en mans kärlek till sina barn. Det är ingen skillnad på förmågan att bygga relationer, på förmågan till empati. Och jag tror inte heller att det är någon skillnad på behovet av att slå. Det handlar bara om att man gör det som anses vara ett accepterat beteende inom sin könsnorm.

– Det finns där från början men sedan tycker jag att det är rester, att jag mer behövt berätta det för mig själv, för att hålla ordning på historien. Det är som kryckor som ska gå att ta bort när det som är berättelsens kött faktiskt har blivit levande.

Det är ett omständligt arbetssätt. Hennes första bok Om jag var du landade på 237 sidor och då hade hon strukit ungefär 1 000 sidor. När hon skrev Pojkarna strök hon också, fast inte närapå lika mycket. Och någonstans i och med När hundarna kommer började hon lära sig att uppfatta när någonting hon skriver är just kryckor.

– Numera sitter det i magkänslan, en väldigt stark erfarenhet av när det är på väg åt fel håll och dags att stoppa.

 

Hon ursäktar sig, tar med sin take away-mugg med kallnad cappucino och ska höra efter om hon får fylla den med bryggkaffe. Kommer tillbaka och säger upprymt att hon faktiskt börjar piggna till nu. Det syns. I hennes ögon finns en ny sorts blänk, någonting klart och lyhört i blicken.

Hon slår sig ned, klurar lite. Ja, hon har lärt sig att stoppa i tid och samtidigt… Så lär hon sig aldrig.

– Varje gång jag påbörjar en ny skrivprocess känns det som att jag aldrig har gjort det förut. Jag kan cykla men cykeln har förvandlats, pedalerna sitter på andra sätt, styret är bakochfram. Vad är det här för manick? Och så måste jag lära mig att bemästra just den cykeln. Och ramla en massa gånger innan jag har koll på läget.

Hon skrattar. Berättar att hon just nu skriver på en sorts framtidssaga, någonting som drar åt science fiction-hållet. En helt ny genre för henne. En vuxenbok.

– När jag började på När hundarna kommer skulle det inte bli en ungdomsbok. Sedan tänkte jag att ”vad fan, det ska bli min sista ungdomsbok och sedan ska jag byta bana”. Nu sitter jag och skriver på det här och det ska naturligtvis inte bli en ungdomsbok det heller. Vem vet?