Jessica Schiefauer trycker prövande ena kängan mot isen. Den bär. Åtminstone här, längst in vid strandkanten vid en övergiven badplats söder om Göteborg. Längre ut håller isen på att lägga sig, metodiskt, tålmodigt. Jessica Schiefauer drar in huvudet i huvans krage, skickar en blick bortom isen där vattnet är öppet, kallt och grått.
Djupet är ett öga, en mörk blick som lyser genom dimmorna.
Vattnet. Det som fick spela en viktig roll i hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. En pojke sparkas till döds vid en stilla insjö. Vems fel är det?
– Inte minst media är alltid intresserade av det: finns det missförhållanden, var har det brustit, vem kan vi skylla på? Vi tror att allting blir lättare bara vi är säkra på vems fel det var. Men det är bara ett sätt att fokusera sin energi på någonting annat än det som verkligen gör ont.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.
