Jessica Schiefauer trycker prövande ena kängan mot isen. Den bär. Åtminstone här, längst in vid strandkanten vid en övergiven badplats söder om Göteborg. Längre ut håller isen på att lägga sig, metodiskt, tålmodigt. Jessica Schiefauer drar in huvudet i huvans krage, skickar en blick bortom isen där vattnet är öppet, kallt och grått.

Djupet är ett öga, en mörk blick som lyser genom dimmorna.

Vattnet. Det som fick spela en viktig roll i hennes Augustprisade roman När hundarna kommer. En pojke sparkas till döds vid en stilla insjö. Vems fel är det?