»Det är roligt att skriva i en bok att det är dåligt att läsa böcker«, säger Jenny Jägerfeld. För att få inspiration till karaktären Sasha, som vill bli ståupp-komiker, intervjuade hon bland annat Henrik Schyffert.

»Listan skapar en ­riktning framåt«

I Jenny Jägerfelds senaste roman för barn och unga försöker tolvåriga Sasha att hantera sin mammas självmord genom att inte bli som henne. Intrigen är ­upp­byggd kring en lista.

Sashas lista med ­»saker jag måste göra för att över­leva« presenteras tidigt i boken. Blev den startskottet även för dig?

– Nä, det började med att jag ville skriva om sorg på ett eller annat sätt. Människor omkring mig hade dött, både genom självmord och sjukdom. Då kom jag på tanken att skriva om ett barns sorg efter att en förälder tagit sitt liv. Men jag visste inte hur jag skulle orka göra det, så jag tänkte att det måste bli en rolig bok. Fast hur roligt får det vara när man skriver om ett så tungt ämne? Kunde det bli respektlöst? Det löste sig när jag kom på Sasha som karaktär. Om man vill få kontroll på tillvaron kan listor vara ett sätt att hantera den. Listan passar bra med hennes personlighet, hur hon vill hålla koll på sorgen. Så först kom sorgidén, därefter humoridén, sedan Sasha och till sist listan.

På listan finns både saker som Sasha vill utföra (»klipp av allt hår«) och undvika (»läs inga böcker«). Hur kom de här punkterna till?

– Det blir ett listigt sätt att prata om mamman och få in henne i handlingen även om hon inte är där rent fysiskt. Sasha vill inte prata om henne, men genom listan får hon indirekt en plats. Punkterna rela­terar till hur mamman var och till saker hon gjorde. Sasha vill inte bli som sin mamma och måste därför undvika saker eller göra tvärtom. Det finns en massa grejer som mamman gjorde som Sasha kopplar ihop med depressionen. Att gå i skogen, att tänka för mycket, att ta hand om något som lever, det vill säga Sasha själv. För alla män­n­iskor som har en problematisk relation till en förälder är det jobbigt att höra att man är lik den personen. Hon kan ju inte ta bort sina känslor men hon kan ändra sitt yttre – genom att klippa av sig håret. Att läsa böcker förknippar hon med att vara onåbar. Mamman hade andra egenskaper och intressen också, men Sasha har bara tagit med det hon upplever som komplicerat.

Jenny ­Jägerfeld

FÖDD: 1974 i Skärblacka.

BOR: I Stockholm.

Annons

BAKGRUND: Är författare och psykolog. Debuterade 2006 med Hål i huvudet och har skrivit sex böcker för barn och unga vuxna. Hennes karaktärer är ofta normbrytande i någon mening. Har vunnit både Augustpriset och Astrid Lindgren-priset. I år är hon aktuell med Comedy queen för åldersgruppen 9-12 år och vuxenromanen Blixtra, spraka, blända!

På vilket sätt påverkar listan händelseförloppet?

– I början är listan allt för Sasha, hon klamrar sig fast vid den för att överleva. När hon får panik rabblar hon punkt­erna som ett mantra. Det blir så uttalat vad hon vill uppnå, efter­som det är nedskrivet, och då undrar läsaren om hon kommer att lyckas med det. Och de saker hon undviker får konsekvenser. Att inte läsa böcker, till exempel. Det var en tolvåring som läste manuset och hon sade: »Vad är det för konstigt med att inte läsa böcker?« Då fick jag förtydliga att det även handlade om skolböcker. Mot slutet måste Sasha ifrågasätta listan. För hon är inte glad trots att hon prickat av punkterna.

Blev listan en grundstomme för dig också, som ett slags synopsis?

– Det var rätt skönt att ha ett antal punkter att följa, det blev en rytm att hänga upp skriv­andet på. Alla punkter var med från början, de utgjorde en slags byggnadskonstruktion. Att bli »comedy queen« och få folk att skratta är det stora, det ligger sist så att det blir en final. Och jag visste att klippa av sitt hår var ett bra startskott. Där emellan kunde jag snickra upp de andra pinnarna. Men att klippa av sig håret gör man en gång, att bli »comedy queen« är en process, så den punkten måste vara mer uppdelad. ­Sasha kollar på Youtube, skämtar inför klassen, testar sin ståupp-rutin på kaniner och får hjälp av sin farbror att fixa kontakter. Jag funderade på om jag skulle ha med fler utseende­grejer, men håret fick representera likheten med mamman rent fysiskt.

Det finns även andra listor i boken, till exempel »idiot­iska saker folk säger«. Vad var tanken med den?

– Vad man än har för problem som människa finns det saker man irriterar sig på att folk säger. Till exempel när jag gick med kryckor, eftersom jag är reumatiker, var det folk som frågade: »Har du åkt skidor?« flera gånger om dagen. Likadant om du har ett barn med funktionsned­sättning eller om ­någon frågar var du kommer ifrån. Det var svårt att få in de här frågorna eller kommen­tar­erna om självmordet på natu­r­liga ställen i boken. Genom att samla dem i en lista behövde jag inte ge­stalta de tillfällena.

Flera författare har använt sig av listor, till exempel Nick Hornby i High Fidelity. Vad är det för speciellt med listor egentligen?

– Det kanske är ett billigt trick, haha! Jag tänkte att det inte var den första boken som byggdes kring en lista, men att jag inte behövde vara unik med just den grejen. Det unika var att skriva om en förälders självmord för barn. Jag tycker inte att det är så svårt att tillverka karaktärer, skriva dialog eller beskriva miljöer. Min största utmaning är alltid det dramaturgiska, hur jag ska lägga upp bågarna … Jag vet hur jag ska få saker att hända, men det kan inte hända tio saker i rad, det måste finnas vila emellan. ­Listan skapar en tydlig riktning framåt.

Annons

Jenny Jägerfelds tips på hur du kan använda ­listor:

Tänk på vad listan ska ha för roll och om det ska finnas ett tydligt mål. Dela i så fall upp i delmål.

Fundera över vem som konstruerat listan, om det är huvudpersonen eller en annan karaktär. Passa på att gestalta hur den personen tänker!

Följ upp! Checka av mot listan ifall en karaktär gjort det den ska.

Kändes formen någonsin ­begränsande?

– Faktiskt inte, för Sasha lämnar ju listan. Det skulle bli antiklimax om hon bockade av de sju punkterna och så var allt bra. När hon har genomfört den sista punkten och gjort stå­upp-grejen är det 40–50 sidor kvar. Från början hade jag ett upp­görelsekapitel, där hon går ­igenom alla punkter och utvär­derar dem. Fast det blev tradigt. Det fick komma in på ­andra  sätt … Linn, psykologen, säger åt Sasha att göra det hon känner för istället för att hela tiden förhålla sig till vad mamman skulle ha gjort eller inte gjort.

Så hur bra fungerar Sashas lista som sorgebearbetning i slutändan?

– Jag tror att den funkar som ett sätt att ta sig vidare, något att hålla i när allt annat svajar. Om hon skulle ha listat bra ­saker med mamman hade hon gått sönder. I övrigt är listan destruktiv eftersom hon för­dömer saker mamman gjort. Hon gör det för att sorgen inte ska bli för stark. Men senare tar hon till sig bra saker med ­mamman, till exempel det hon lärde Sasha om snäckor och fossiler. Plus att hon hade ­»funny bones« och var rolig mitt i det svarta.

Ur Jenny Jägerfelds Comedy queen:

» 7. Bli comedy queen!

Mamma var deprimerad och grät typ oavbrutet. Hon fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig. Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission! «