Kerstin Bergman om deckarvågen

Hon är docent i litteraturvetenskap och livnär sig som frilansande deckarexpert. Kerstin Bergman förklarar varför den svenska ­deckarfloden aldrig kommer att sina.

I boken Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv slår du fast att två debutromaner utgjorde startpunkten för den svenska deckarvågen – Henning Mankells Mördare utan ansikte som gavs ut 1991, och Håkan Nessers Det grovmaskiga nätet som kom två år senare. Det är tre decennier sedan. Är deckarvågen verkligen en »trend«?

– Sedan 2005 ungefär har det pratats om att »nu är det nog slut på den här vågen« men det har aldrig synts några som helst tecken på att intresset håller på att mattas av. Så nej, det är snarare ett konstant tillstånd. Det har hela tiden publi­cerats fler och fler deckare, och de ligger alltjämt på topplistorna.

Och det ska vara svenska deckare. Varför?

– Kriminalromaner har blivit den genre i Sverige där man talar om samhället. Viljan att berätta något om samhället är stark bland många svenska författare och de som läser deckare tycker att de lär sig mycket av böckerna, och förstår samhället bättre. Nyhetsartiklar blir ofta kortfattade och distanserade. En deckare som avhandlar samma fenomen ger en bredare bild. Ta Joakim Zanders Orten, där läsarna får följa en ung kille som ansluter sig till is. Genom boken känner man hans utanförskap, och får en annan sorts förståelse än den som förmedlas i nyheterna. Deckaren gestaltar samhällsskeenden så att människor kan ta dem till sig.

Ger deckarna verkligen en rättvisande bild av det ­svenska samhället?

– Brottsligheten är av naturliga skäl inte helt rättvisande, det finns till exempel inte så många seriemördare i verkligheten som i böckerna. Det blir helt enkelt mer spännande att skriva om en seriemördare – tidspressen, »tar vi honom inte så slår han snart till igen« – än att skildra våld i nära relationer, som ju är långt vanligare. Men hela kringverket är ofta väldigt realistiskt.

Annons

Vad utmärker svensk kriminal­litteratur?

– Starka kvinnor, en relativt jämställd miljö, påfallande mycket natur- och miljö­skildringar, och realistiska samhällsskildringar. Sedan finns det olika spår inom genren. Storstadsdeckarna som gärna handlar om organiserad brottslighet, landsbygdspolisromaner à la Läckberg, mysdeckare, polis­thrillers, och så den psykologiska thrillern där handlingen ofta utspelar sig i familjemiljö.

Efter många år som deckar­expert har du nu själv skrivit kriminalromanen Oskuld och oleander. Var du självsäker eller fick du prestations­ångest?

– Både och. Min ångest handlade framförallt om att jag tog en risk. Skrev jag en bok som blev sågad skulle jag sabba mitt varumärke helt, för jag försörjer mig ju på att vara expert på deckare … Jag kände en dubbel lättnad när de fina recensionerna började trilla in.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2020 (07 december 2020) och är skriven av .