Det sitter en författare på Grand Hotel. Jag upprepar: En författare. Alltså inte den som skriver, utan den som möter publiken. De ryms båda i samma person men är två olika identiteter.

En självklarhet, kan man tycka. Det gjorde i alla fall Karolina Ramqvist när hon efter förra boken Den vita staden skrev ett anförande om saken. Men det var det inte. Påfallande många hade trots år av hängivet läsande av romaner samt lyssnande till författarsamtal aldrig tänkt på detta och fascinerades djupt.

Därför fortsatte hon att hålla sitt anförande.