Jan Guillou

I en exklusiv intervju talar Jan Guillou ut om oväntade känslor, vikten av rätt mängd alkohol under skrivprocessen och varför han och Liza Marklund är så bra på att ta kritik.

Möjligen kunde man tro att det spelar roll om det är en frusen vinterdag då rådjuren hoppar över fälten, en ovanligt sur vår när stanken stiger från åkrarna eller en stilla sommardag när allt är så där outgrundligt vackert att man bara vill ta ledigt en stund.

Men för honom ser verkligheten likadan ut, tio och en halv månad om året.

Det handlar om disciplin.

Han kliver upp vid tiotiden, gör sig i ordning och lämnar lantstället för en tur till närmaste samhälle – Östhammar, mellan Norrtälje och Gävle. Medan han plöjer igenom en hög av tidningar äter han brunch. Kör sedan tillbaka till huset, fortsätter läsa tidningar, svarar på mail och ringer.

Klockan två på eftermiddagen träffar hans fingrar tangenterna för första gången på tretton timmar. Ett mekaniskt ljud uppstår, ty tangenterna är inte kopplade till en dator utan sitter väl förankrade i en tysk skrivmaskin av märket Adler, från sextiotalet.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou kommer aldrig att skriva sina romaner på något annat.

Annons

Jag träffar Jan under en av de få perioder han lämnat huset på landet för att vistas i hans och hustrun Ann-Marie Skarps  lägenhet på Östermalm i Stockholm. Den senaste romanen Brobyggarna – en gripande historia om hur tre bröder upplever nittonhundratalets början och övervinner dess hinder – ska lanseras. TV-soffor och reportrar väntar. En stor del av hösten består av intervjuer, bokmässor och andra framträdanden.

Det är just därför Jan vistas i Östhammar större delen av året.

För att få vara ifred.

För att kunna skriva.

För att hantverket kräver koncentration och disciplin.

 

Relegerad för utpressning

Historien om en av Sveriges största författare börjar i Södertälje 1944. Fadern Charles hade kommit till Sverige sedan hans far fått en tjänst på Frankrikes legation i Stockholm. Modern Marianne kom från en välbärgad norsk familj. Sonens alla förnamn fick bli en symbol för den fransk-norska sammanslagningen.

När Jans föräldrar skilde sig, gifte Marianne om sig med en man som Jan senare skulle komma att skildra som sadist. Den blivande författaren blev systematiskt misshandlad av sin styvfar men utåt sett var allt en idyll. Jan växte upp i fashionabla Saltsjöbaden och Näsby Park utanför Stockholm under priviligierade förhållanden, men i en vardag där slag ersatte kärlek.

Annons

Ungefär samtidigt som han lämnade folkskolan för Vasa Real tog Jans läsande fart på allvar.

– Jag läste Ivar Lo, Strindberg och Söderberg innan jag blev djupsinnig frankofil och ägnade mig åt Claude Simon och Sartre. Mina författardrömmar föddes, jag var övertygad om min talang eftersom jag skrev bäst uppsatser i klassen. Kanske borde jag förstått att jämförelsematerialet från mina klasskamrater var tämligen magert.

Efter att Jan blivit relegerad från Vasa Real på grund av stöld, misshandel och utpressning(!) såg hans mormor till att han skickades till Solbacka, en internatskola i Södermanland. Pennalismen han utsattes för resulterade så småningom i romanen Ondskan. Såren efter de onda åren har aldrig läkt helt.

 

”Jag läser inte sånt där”

Nu, tillbakalutad i en bekväm soffa i en Östermalmsvåning kan Jan se tillbaka på femtio års professionellt skrivande, Stora Journalistpriset, ett fängelsestraff för att ha avslöjat den svenska underrättelseorganisationen IB, ett stort antal reportage, artiklar och krönikor.

Och fyrtiotre romaner. Thrillersviten om officeren Hamilton. Arnböckerna. Och nu Brobyggarna, början på en svit som inte ens han själv har en aning om storleken på.

Det är dagen då det tillkännagivits att den svenske poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset. Tidningarna ringer för en kommentar. Som vanligt har Jan Guillou en egen åsikt klar:

– Pinsamt.

Det blir tyst i några sekunder innan följdfrågan kommer. Tycker Guillou inte om Tranströmer? Jan säger:

– Jag är övertygad om att han är väldigt duktig på det han gör. Men jag vet inte, för jag läser inte sånt där. Anledningen till att utmärkelsen är pinsam är att antalet svenska Nobelpristagare, i förhållande till populationen, antyder att vi skulle vara ett av de mest litterära folken i världen. Och det har jag svårt att tro.

Få svenska författare berör och upprör som Guillou. Och han har svårt att dölja sin förtjusning över det.

Vi fortsätter att prata om det hantverk som varit hans liv i femtio år. Hade han nu suttit i Östhammar, så hade han inte haft den minsta svårighet att fortsätta det skrivande han avslutade natten innan.

– Jag skriver inte klart ett kapitel utan slutar mitt i en mening eller mitt i ett ord. Då kan jag sedan direkt se min egen tankegång och fortsätta skriva utan att behöva titta tillbaka.

Jan arbetar oavbrutet fram till sex då han kör ett träningspass i sitt eget gym och äter innan han ser nyheterna på Rapport. Därefter är det dags för ett nytt skrivpass som varar fram till tolv eller ett på natten.

– Det beror lite på mitt pensum. När jag skrev Hamiltonböckerna använde jag ett enklare språk och kunde producera tio sidor om dagen. I Arn-serien använde jag ett mer komplicerat språk och klarade kanske fem sidor per dag. Nu skriver jag ungefär åtta sidor.

 

Guillou blev vansinnig

Nitton år gammal skickade Jan sin första, djupsinniga diktsamling till flera förlag. En av refuseringarna blev värre än alla andra tillsammans och Jan kallar den satanisk. Istället för att få manuset i retur blev han uppkallad till Bonnierförläggaren Erik Rundqvist i tron att han skulle bli utgiven. När Jan pratat sig varm för sitt epos och frågade efter ett kontrakt svarade förläggaren:

– Nej, det hade vi inte tänkt oss, men manuset var tillräckligt bra för att jag skulle vilja titta på dig.

Guillou blev vansinnig och skrek:

– En sak ska du ha klart för dig, gubbjävel, jag kommer aldrig att ge ut några böcker på Bonniers!

Och så har det blivit.

För att sammanfatta en lång historia: Jan läste juridik i två år. Förutom sin diktsamling hade han två färdiga, experimentella romaner i fransk stil, som ”nästan” blev antagna av förlagen. Så kom sextiotalet med stora förändringar. Folk stod på barrikaderna och Jan Guillou fick ompröva sitt synsätt på skrivande. Han insåg att det franska, romantiska författandet knappast låg i tiden och att journalistiken var ett på många sätt vassare vapen än juridiken.

Han blev journalist, kontaktade FIB-aktuellts chefredaktör och meddelade att han hade ett scoop på gång. Efter det fick han göra sitt drömjobb – skriva en artikel om förhållandena på Solbacka, vilket så småningom ledde till att internatskolan fick stängas.

Om skillnaden mellan journalistiskt och skönlitterärt skrivande säger han:

– Den franska nya romanen passar ett ungt litterärt geni med begränsad livserfarenhet och stora författardrömmar utmärkt, för att man då vill skriva vackert om absolut ingenting. Man vill skriva djupsinnigt, svårbegripligt med hög grad av icke konkret berättande. Den amerikanska, mer journalistiska stilen däremot, handlar om något verkligt och in i minsta detalj mycket konkret.

 

Google inte alltid bäst

Vi pratar Östhammar igen. Skrivande. Hantverk.

Guillou är noga med sin research, delvis ett arv från 1968 när det varken fanns Internet eller satellit-tv. Jan var ung, arg och ville framföra fakta i Palestinsk Front och Vietnambulletinen:

– Vi använde oss av amerikanska källor. Om New York Times och Washington Post hade skrivit om USA:s napalmbombande så kunde det knappast ifrågasättas. Visst var deras artiklar friserade men de var ändå USA-kritiska. När det gällde konflikten mellan Israel och Palestina använde vi Jerusalem Post som huvudkälla.

Innan han börjar skriva en roman har Jan utarbetat en synopsis som beskriver varje kapitel med tre enkla rader.

– På det stora hela har jag researchat klart innan jag skriver. Det kan finnas småsaker kvar, som jag faktiskt kan googla fram. Men det skulle bli rörigt att kombinera skrivande med research och jag skulle förlora mycket tid.

Jan påpekar att nätet kan vara av godo, men att det långt ifrån alltid är tillräcklig hjälp.

– När jag sökte på Bergensbanen på Google fick jag bara värdelös turistinformation som svar. När jag istället tog tåget till Finse och gick in på rallarmuseet där så hittade jag böcker om tågsträckan mellan Oslo och Bergen. Jag köpte ett exemplar av varje och ägnade mig åt gammal hederlig research tills jag funnit det jag sökte.

 

Färgbanden – ingen myt

Jan Guillous sju bästa tips

Fråga dig varför du vill bli författare. Svaret ska vara att du har något viktigt att säga, inte för att det är kul eller för att du hoppas bli miljonär på det.

Det finns inga genvägar. Skrivande är hårt arbete. Ju mer du läser och skriver, desto bättre blir du.

Det finns alldeles för många författare i världen. Är din idé unik? Och hur är det med idéerna till bok tre, fyra och fem? Har du dem?

Bolla idéer. När jag planerar en roman så diskuterar jag idén med alla jag kan komma åt. Ju fler kockar, desto bättre!

Ge inte upp! PC Jersild skrev uppåt tio romaner
innan han blev utgiven första gången.

Ställ in dig på att det är just detta du ska göra för resten av ditt liv. På heltid. Det finns fritidsförfattare som lyckas, men det tillhör undantagen.

Försök planera det du ska skriva. Några använder en metod som är baserad på en ungefärlig idé. Sedan skriver de och ser vartåt det barkar. Oftast går det åt helvete.

Det är inte svårt att prata skrivande i timmar med Jan Guillou. Men vissa frågor framstår som viktigare än andra.

Varför skrivmaskin?

– Jag har skrivit på maskin i femtio år. Den är så inkörd i mitt nervsystem att jag varken kan eller vill byta ut den.

Jan hävdar att den som arbetar med skrivmaskin planerar sitt skrivande bättre.

– Med datorn är det så lätt att stryka och ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar. Jag skriver en manusversion, går igenom den på papper med pennan i högsta hugg och rättar, och skriver sedan alltihop en gång till. Jag tänker efter mycket mer noga än om jag hade jobbat med dator.

Jan har upplevt tre skiften i skrivteknik. När han började som reporter på FIB-aktuellt skrev han på en Halda medan de äldre reportrarna skrev för hand. När Jan påpekade att det gick snabbare på maskin log de äldre förstående och sa:

– Men du måste förstå att vi har skrivit för hand med Mont Blanc-pennor hela livet. Pennan är en förlängning av våra tankar.

Jan: – Det är likadant för mig. Det skulle inte funka att byta till dator. Det var illa nog att gå över till elektrisk maskin under en period.

Det är alltså ingen myt att Jan Guillou har ansträngt sig för att fylla frysen med färgband?

– Inte alls. Nu har Pelikan av någon anledning återupptagit tillverkningen av färgband, men långt innan dess hade jag sjuttio stycken i frysen. Det motsvarar trettiofem romaner och så många lär jag knappast åstadkomma.

Adlerskrivmaskinen går då och då sönder. Jan har två reservdelsmaskiner och en firma i Stockholm hjälper honom att flytta delar mellan maskinerna.

 

Elva miljoner sålda

Resten av Jan Guillous karriär kan sammanfattas med ett ord:

Framgång.

IB-affären, uppmärksammade reportage, ilskna krönikor, kontroversiella inlägg i debatter, inte minst om Israel-Palestinakonflikten, och dyra böter för felparkeringar vid saluhallen på Östermalm när han köpt delikatesser – allt har hjälpt till att elda på intresset för och debatten om journalisten och författaren som tjänar miljoner och med stolthet betalar skatt.

Men hade Guillou inte skrivit sånt som folk ville läsa, hade inte ens den uppmärksamheten varit bra nog. När Jan summerar kan han se att han sålt över elva miljoner böcker enbart i Sverige.

– Utlandsförsäljningen bryr jag mig inte ens om att räkna eftersom den är synnerligen svår att kontrollera.

Huset på landet igen. Tystnaden. Skrivandet. Kanske det mest intressanta i diskussionen om en författares framgång.

Till skillnad från många kända författare odlar Jan ingen myt om sig själv. What you see is what you get. Han har också otaliga gånger citerats när det gäller författares inspiration:

– Jag står för vad jag sagt. Författande är hårt arbete och ingen lek. De som påstår sig söka inspiration letar bara efter undanflykter för att slippa skriva. Vad det handlar om är att sätta sig och får ner skiten på papper. Sedan kan man alltid korrigera.

I slutet av veckan när Jan skrivit ett kapitel, gått igenom det med penna och skrivit om det, kommer hustrun Ann-Marie – chef för Piratförlaget – till Östhammar. Under helgen läser hon det han skrivit, kritiserar, kommer med förslag till ändringar.

– Ann-Marie har gjort en intressant iakttagelse. Jag och Liza Marklund, som båda har journalistisk bakgrund, har inga problem med att ta kritik för våra manus. Andra författare är betydligt känsligare för förslag till ändringar.

Jan ler:

– Många författare odlar en föreställning om att deras manus är byggt av gudomlig inspiration och talang. Men för oss från den journalistiska världen är redigering och strykning något helt naturligt.

När Ann-Marie på måndagsmorgonen återvänder till Stockholm fortsätter Jan arbetet enligt sin egen disciplin.

Inga konstigheter. Inga myter. Inte ens alkohol eller droger?

– Visst dricker jag när jag skriver, men med måtta. Kroppen och alkoholen är ju så logiskt samordnade att motoriken upphör att fungera om man dricker för mycket – det är ingen större idé att fortsätta när man inte hittar tangenterna längre. Så jag dricker alltså lagom mycket, irländsk eller skotsk whisky.

Jan berättar att även ett proffs som han drabbas av oväntade känslor under skrivandet:

– Plötsligt hittar jag en lösning på hur jag ska gestalta något och det blir extra bra. När nya idéer tillkommer blir det ju jättekul och jag får en stark känsla av tillfredsställelse.

Spontan lycka för en av Sveriges största författare.

Bara sådär.

Skrivandets magi har – åtminstone delvis – sin hand även om Jan Guillou efter femtio år.