Jan Guillou lyfter fram kvinnorna

Den stenhårde reportern, den tvärsäkra debattören, den storsäljande författaren och den grabbiga jägaren. Det finns minst fyra nyanser av Jan Guillou som riskerar att skymma sikten i mötet med hans text eller person. Men med sin senaste bok lägger han kanske ännu en färg till paletten – har han skrivit en feministisk roman?

Skrivplatsen är placerad mittemellan ett uppstoppat lejon och en vilande leopard, och under ett antal buffelhuvuden. Det låter nästan ingenting när Jan Guillous bruna loafers rör sig över stengolvet, desto mer när det snabba smattrandet från skrivmaskinen startar. Härifrån ser han tomtens gärdsgård och ängen bortanför, och en fågelmatare modell rejäl säkrar underhållningen. Vi är i Jans jakt- och skrivstuga utanför Östhammar i Roslagen. Vid det här skrivbordet gör han två fyratimmarspass varje dag under arbetet med en ny bok, och en ny bok gör han varje år mellan januari och juni.

Det låter väldigt schemalagt?

– Ja.

Du gör aldrig avsteg?

– Nej.

Vi ska återkomma till det där med disciplinen.

Annons

 

JAN GUILLOU

Ålder: 71

Bor: I lägenhet på Östermalm och i hus utanför Östhammar

Aktuell: Med Blå stjärnan, femte delen i romanserien Det stora århundradet.

Utgivning i urval: Om kriget kommer (1971), Det stora avslöjandet (1974), Ondskan (1981), Coq Rouge (1986), Vendetta (1991), En medborgare höjd över varje misstanke (1995), Vägen till Jerusalem (1998), Tempelriddaren (1999), Vägen vid rikets slut (2000), Häxornas försvarare (2002), Tjuvarnas marknad (2004), Madame Terror (2006), Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv (2009), Brobyggarna (2011), Dandy (2012), Mellan rött och svart (2013), Att inte vilja se (2014).

Jan Guillou är aktuell med nya romanen Blå stjärnan, del fem i serien Det stora århundradet som inleddes med Brobyggarna 2011. Romanserien är tänkt att omfatta hela nittonhundratalet och kretsar kring familjen Lauritzen. I de första böckerna lär vi känna bröderna Lauritz, Oscar och Sverre, tre fiskarsöner på det norska Vestlandet som stegar ut i konflikternas och de tekniska landvinningarnas sekel. I Blå stjärnan har vi hunnit till andra världskriget och fokus ligger på andra generationen Lauritzen – Johanne är dotter till Lauritz och trespråkig, spiontränad och med doktorsgrad i litteraturhistoria. Hon har arbetat som kurir åt norska motståndsrörelsen Hjemmefronten och är nu rekryterad av den brittiska spionorganisationen SOE.

En kvinna i huvudrollen alltså, faktiskt två stycken eftersom lillasyster Rosa också är central. Det har hänt förr i Jan Guillous produktion, ändå är det annorlunda den här gången, i alla fall om man får tro responsen. Dagens Nyheter gastar om ”Bechdeltestet”* redan i rubriken till sin recension, och i Lundströms Bokradio i P1 stämplar en förtjust Ebba Witt Brattström boken som feministisk och berömmer Jan för att se på världen med en kvinnlig blick, till och med i sexscenerna. Vad är det här, uppochnervända världen?

– Nej, jag har haft en enkel utgångspunkt och det är att kvinnor är människor, och med den utgångspunkten behöver man inte bekymra sig så mycket om kvinnors tankeverksamhet, säger Jan.

– Sedan upptäckte jag vid närmare inläsning ett mönster när det kom till kvinnors insatser i krigssituationer genom historien. I många fall har de utfört fantastiska uppdrag, men när kriget är slut kastas de ut i kylan igen medan männen delar ut medaljer till varandra. Så skillnaden är väl att här är deras upplevelser en del av grundberättelsen.

Annons

*Bechdeltestet skapades av den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel och används för att bedöma hur man skildrar kvinnor i populärkulturen. För att klara Bechdeltestet ska verket ha 1) minst två centrala kvinnliga rollkaraktärer 2) som pratar med varandra 3) om någonting annat än en man.

 

Andra världskriget kan vara ett av litteraturens mest omskrivna ämnen, och det har skildrats ur otaliga perspektiv. Ändå vet vi väldigt lite om de kvinnor som var aktiva i kriget. I Blå stjärnan får vi bland annat stifta närmare bekantskap med det ”horkompani” som den svenska försvarsstaben satte upp. Det var en grupp kvinnor som ledda av en manlig major skulle arbeta som prostituerade i nationens intresse. Deras uppdrag var att få fram information ur betydelsefulla personer genom att komma dem inpå bara skinnet rent bokstavligt.

– De var värdefulla i underrättelsearbetet, de införskaffade i alla fall tillräckligt med material för att deras chef, överste hallicken, skulle få skriva memoarer och bli en legend i den svenska underrättelsehistorien. Men själva försågs de med tystnadsplikt och kunde sedan inte redogöra för vad de hade för sig under kriget. Det är ohyggligt för alla européer att 1945 inte kunna svara på den frågan, säger Jan.

Han skakar på huvudet åt hur enkelt det hade varit för försvarsstaben att ge de här kvinnorna upprättelse, eller åtminstone en frisedel bort från folks undran och förakt. Ett papper hade räckt.

– Klippans linnepapper, vattenstämplar, tre kronor i relief och så: ”Fröken Elisabeth Karlsson har under åren 1940-45 uträttat utomordentliga tjänster i försvarsstabens hemliga sektion C-byrån. Den närmare naturen av underrättelsearbetet kan naturligtvis av säkerhetsskäl inte beskrivas, ehuru vi från försvarsstabens sida varmt rekommenderar fröken Elisabeth Karlsson till vilken som helst anställning.” Stämpel, stämpel, undertecknat general si och så. Det hade inte kostat någonting! Men nej, de ska ensamma få stå för att de var horor.

 

Den underskattade position som kvinnan automatiskt hade i den manliga militära världen bäddar också för en hel del komiska poänger, något som Jan Guillou haft mycket roligt åt under skrivandet.

– När två hårdingar står hos chefen för den norska militära motståndsrörelsen och han redogör för ett jättefarligt specialuppdrag de ska ut på och har en tjej bredvid sig så tror de att hon är en sekreterare. När han sedan är klar och säger ”låt mig presentera er för er commanding officer” och hon reser sig, då…

Jan skrattar gott, märkbart road av tanken på tuffingarnas tappade hakor.

– Men den typen av effekter har jag använt mig av tidigare, inte så mycket av feministisk nit som för att det är kul.

Men du har en hel del syrligheter mot män i den här boken?

– Ja, o ja. Mäns dumhet är ju rolig. Jag har varit man rätt länge själv så jag känner till en del om manliga svagheter. Men män är mer överseende med andra mäns tillkortakommanden. Om iakttagaren är kvinna och hon är mindre förlåtande uppstår de här kvinnliga glasögonen som Ebba Witt Brattström pratar om. Men egentligen är boken skriven med en manlig blick på männens löjligheter, ler Jan.

Han skrattar ganska mycket under sin skrivprocess, men pendeln svänger ännu oftare åt andra hållet.

– Jag kan hålla mig mera cool inför komiken än för patetiken, så jag gapskrattar inte i samma utsträckning som jag kan falla i gråt.

Han redogör för en scen i Blå stjärnan där Ingeborg, Lauritz fru och Johannes mamma, har fått reda på att hon har bröstcancer och ska opereras.

JAN GUILLOU OM DEN KLASSISKA HJÄLTEN VS ANTIHJÄLTEN

– Det var en fråga jag ställde mig för länge sedan, när jag skulle göra Hamilton: ska det här bli en le Carré-typ som sitter vid ett skrivbord och har ont i magen och är skild? Jag gjorde två bedömningar, den ena får vi väl säga felaktig eftersom det här är 30 år sen, och det var att den där antihjälten de håller på med är förbi alltså, det är en tillfällig modefluga. Det andra var att om man gör en klassisk hjälte, en D’Artagnan, så blir han eller hon mycket mer rörlig och därmed mera användbar. Hamilton har varit i Moskva och San Diego och i Saharas öknar, i Syrien, i Libanon, i Israel. Han går att flytta runt i världspolitiken på ett helt annat sätt. Så då gjorde jag inte en analytiker utan en operatör för att tala spionspråk.

– Den scenen knäckte mig. Hon är ju läkare och vet att cancer betyder döden, och när hon ska in på operation vänder hon sig om och vinkar såhär.

Jan demonstrerar vinken med ena handen samtidigt som han drar efter andan och torkar tårvätska där skrattrynkorna möts.

– ”Vi ses i morgon”, citerar han med tjock röst och tittar ut mot skogen.

Vad är det i den scenen som…?

– Det är slutet på ett helt liv tillsammans, och hon vet men han vet det inte. Och vi anar men hoppas att hon ska klara sig mirakulöst. Men det kan hon ju inte vid den här tidpunkten.

Hur många sådana scener har du i en bok?

– Två-tre stycken i bästa fall. Där sitter en sparvhök!

Ögonen fästa vid skogen utanför, den svullna rösten harklas bort.

– Högst upp på den där kala aspen, på toppen på den sitter en sparvhök. Den är ute efter de småfåglar som jag matar.

 

Förr fanns det gott om rådjur och harar här men det bor en lodjursfamilj i närheten så nu är området så gott som rent på småvilt. Ett elstängsel håller vildsvinen borta och längre bort har Jan Guillou ett hjorthägn. Inne i det timrade huset är det svårt att hitta ett utrymme på någon av väggarna där det skulle gå att nita fast ytterligare någon djurtrofé. Han uppskattar rådjursskallarna till ”runt 250” och på golvet ligger fällar av björn och zebra. Somliga skulle kalla det makabert, andra imponerande. Intryck gör det hur som helst.

Det var under en svampplockartur i skogarna runt huset som Ann-Marie Skarp, Piratförlagets chef och Jans hustru, ställde frågan som blev starten på hela den romanserie han nu skriver: Varför använder sig ingen modern samtida författare av greppet att skriva en familjesaga i tre generationer?

– Eftersom det första man kommer att tänka på är Buddenbrooks av Thomas Mann så ska vi ha klart för oss att Mann hade det ganska enkelt. Han hade under sitt 1800-tal ett litet skitkrig mot Danmark, sen ett snabbt och kul krig mot Frankrike 1870-71, och sen är det lugnt och han kan syssla med behaglig inrikespolitik, Tysklands enande och ägna resten åt familjens utveckling. Piece of cake, jämfört med 1900-talet, säger Jan.

Han räknar upp oundvikliga ingredienser i en berättelse om vårt förra sekel – ryska revolutionen, demokratins genombrott, kampen för kvinnlig rösträtt, första världskriget, andra världskriget, kalla kriget, Vietnamkriget, atombomben, fascismens framväxt i Europa, både koloniseringen och avkoloniseringen av till exempel Afrika.

– Det blir gigantiskt, det kan ingen klara av och därför är det ingen som gör det, konstaterar han.

 

När frågan ställdes i svampskogen hade Jan Guillou två år kvar på sin serie om kampen mot terrorismen, och under den tiden ägnade han sina lediga stunder åt att leka med ”1900-talsproblemet” för att identifiera svårigheterna och hitta möjliga vägar runt dem. Efter att ha konstaterat det omöjliga i att ducka för den odiskutabla huvudpersonen Tyskland, och det redan ganska uttömda första världskriget, insåg han att han måste vända på perspektiven. Berätta en historia som läsarna inte redan kände till.

– Det slog mig att om jag flyttar första världskriget till Afrika så händer en hel del. Huvudmotståndarna är de samma – England och Tyskland, men good guys och bad guys byter sida. Engelsmännen blir skurkar och tyskarna the good guys. Kul! Sånt piggar upp, skrattar han.

Han anser att hans styrka som författare ligger i att kunna klargöra politiskt komplicerade sammanhang utan att hålla alltför mycket föredrag, och det är ofta utmaningen för litteratur som bygger på mycket research. Eftersom han jagat mycket i Tanzania, dåvarande Tyska Östafrika, hade han mycket gratis i beskrivningarna av miljön där – av de långa och korta regnen, av tsetseflugorna och lejonen. Placerade i den nya miljön kunde huvudkaraktärerna få motta krigsrapporter, händelser som läsaren med sin förförståelse förstår vidden av, men som ännu är ord utan innebörd för romanens figurer.

– De stridande får då och då fyra månader försenade underliga meddelanden om vad som händer uppe i Europa, med ortsnamn som inte säger dem någonting, platser de aldrig har hört talas om: ”Somme”, ”Marne”, ”Verdun”. Och för oss européer så blir det liksom… titta, titta här!

Jan visar hur håren rest sig på armarna av namnen på de blodiga slagen.

JAN GUILLOUS SKRIVDAG

10:00 Uppstigning. ”Jag åker in till Östhammar för frukost och lunch i ett, läser tidningar och sköter korrespondens”

14:00-18:00 Skriver

18:00-19:00 Gymmar

19:00-20:00 ”Äter tonfisk ur burk och kollar på Rapport”

20:00-00:00 Skriver

00:00-02:00 ”Tv igen i två timmar för att annars kan jag inte somna, och så sover jag vid två och går upp igen vid tio”

– När jag var yngre och starkare skrev jag alltid tio sidor om dagen, varenda Hamiltonroman är skriven i tiosidorsportioner och med avslut mitt i en mening så att det är lätt att starta igen nästa dag. Det kunde gå olika fort men jag skulle alltid skriva det antalet. Nu har jag inte fysik för det längre så jag skriver kanske 6,5-7 sidor, men då går det på tid istället. Jag ska alltid skriva de där två fyratimmarspassen.

– Med enstaka signalord kan man påminna läsaren om det de redan känner till. Det är fantastiskt alltså. Förstavärldskrigsproblemet gick att lösa!

Jan Guillou har också använt sig av den norska grenen av sin egen familj och låtit morfar och dennes bröder stå modell för bröderna Lauritzen, även om han flyttat dem från ”Norges osexigaste landskap Östfold” till Vestlandet där scenografin är snyggare med fjordar, stormar, snöklädda fjäll och 200 meter höga vattenfall. ”Mycket häftigare”.

Morfar med bröder avlade ingenjörsexamen vid en av världens främsta tekniska utbildningsanstalter i Dresden, och Jan minns hur han fick berättat för sig hur rektorn hållit tal till de uppklädda ynglingarna om vad de hade att vänta av det nya seklet. Om hur 1900-talet skulle överträffa allt annat i mänsklighetens historia vad gällde tekniska framsteg. Om flygpassagerartrafik och havsdjupens utforskande, om medicinska genombrott och månlandningar. Och framförallt: Om hur tekniken skulle sätta stopp för krigets barbari och betyda att de nu klev in i fredens århundrade. Med Tyskland i spetsen.

– Och man tänker: Wow! Vilken början på en story är inte detta! Faan alltså, om man kunde börja där, säger Jan.

Så det gjorde han.

Minns du vad som var det första du skrev?

– ”Männen blev borta på havet”. Punkt. Jag har det kvar handskrivet till och med, för jag skrev det för hand när jag funderade. Det är första raden i Brobyggarna.

Hur mycket av din plan var klar när du skrev de orden?

– Bara första boken. Jag visste att det här ska omfatta första världskriget och det kommer jag att fixa, och sen får vi se. Det är tillräckligt svårt avsnitt för avsnitt. Och efter en tids skrivande insåg jag att jag hade en bror för mycket också.

Hur upplevde du att de var för många?

– Det blev för mycket text, för långt. En av dem skulle jag få iväg till Afrika eftersom jag skulle ha det perspektivet, och då var det olycklig kärlek och ”jag kommer aldrig att älska en kvinna mer” och så, men jag kan ju inte ha två bröder som gör samma sak. Jag kunde ju låta en spårvagn köra över den andre på nästa sida om jag velat, men det blir en massa trams det också, det drar begravningar, det drar sorg bla bla bla. Nä, det var inte rätt sätt.

Sverre fick bli homosexuell och fly till England med bara ett brev som efterlämnat spår. Lauritz kunde säga att gud är emot det där och stryka brodern ur sitt medvetande. Tills han får återkomma i sin egen bok Dandy nästa gång.

– Då blev jag av med honom på två sidor istället och kunde få ner boken till åtminstone 500 sidor, ler Jan.

 

Jan Guillous berättelse om Det stora århundradet ska fortlöpa fram till elfte september 2001 är planen. Eftersom den femte boken som nu kommit slutar år 1945 kan man tänka sig att det rör sig om fem-sex böcker till. Och eftersom Jan Guillou skriver en bok om året kan man tänka sig att vi landar på ett avslut någonstans 2020-21. För det var ju det där med disciplinen. Inspiration och magkänsla har han inte mycket till övers för.

– Nej nej, det är för amatörer. Det är en av författare spridd myt att inspirationen kommer och går. Vi har många lata författare som borde syssla med någonting annat. De skriver en bok vartannat eller var tredje år, men de framställer det som en ohyggligt komplicerad intellektuell process att planlägga och författa denna bok, som i värsta fall handlar om en medelålders man som åker till Paris och är vilsen och inte vet vad han vill i livet.

Men kan det inte bara vara så att deras process ser annorlunda ut än din?

– Jo, det är klart den gör eftersom de inte vet varför de är författare och vad de ska skriva, och borde ha ett annat yrke.

Han jämför sin egen produktivitet med Honoré de Balzac som under en femtioettårig levnad skrev dubbelt så mycket och det dessutom för hand med gåspenna. Samtidigt som han närde ett betydande, och möjligen fatalt, intresse för mat och dryck.

– Inför den jämförelsen så tycker jag att alla moderna bleksiktiga författargenier får dra sig åt sidan. Det är lättja. Men man får inte säga att det är lättja utan ska säga inspiration, och inspiration är en modern antydan om att man som författare står i direkt kontakt med gud. Det är alltså en gudomlig inspiration, och gud har inte alltid tid tydligen, det är många författare att hålla reda på. Och därför så kommer inspirationen och går, konstaterar Jan krasst och inte helt utan munterhet.

Men har du aldrig haft skrivkramp? Det låter lite taskigt mot de som sitter och svettas…

– Det är för att de inte vet vad de ska säga.

Men kan inte det vara okej att de inte vet det då?

– Men varför ska de då vara författare?

De kanske behöver sitta och värka lite på det, du har väl också perioder där du klurar?

– Jo, det är klart jag har, det är en del av jobbet. Men sen jobbar jag ju. Disciplinen att arbeta måste yrkesskribenten tillägna sig så snabbt som möjligt. Att sätta sig ner vid skrivbordet och tänka ”nej, jag måste läsa tidningarna först” och sen läsa dem väldigt noggrant, och sen ”nej, jag måste dammsuga” och så dammsuga och sen ”nej, en stärkande promenad just nu vore säkert bra”. Alla de där ursäkterna som förhindrar skrivandet gäller det att göra sig av med. Jag börjar skriva klockan två, och så gör jag det, säger Jan.

Vi kan nog räkna med att vi har en fem-sex böcker klara där vid 2021, senast.

 

Utdrag ur Blå stjärnan:

Snart kommer karlfan att lägga handen på mitt lår, tänkte hon. Och han ska vara chef för Krigsmaktens Sirenkompani!

”Jag vill inte vara påflugen”, sade han och lade handen på hennes lår, ”men av alla agenter för närvarande inom svensk tjänst är du utan tvekan den vackraste. Jag om någon borde veta.”

Hon frös till is, kändes det som, lika kall, lika förstelnad. Upplevelsen förlamade henne i flera sekunder, för många sekunder, innan hon kunde bryta sig loss.

”Nu min käre Teddy”, sade hon och lyfte bort hans hand, ”befinner vi oss inför ett avgörande. Du ringer efter en taxi. Medan taxin är på väg ger du mig de instruktioner jag behöver för att börja arbeta.”

(—)

”Mitt kunskapsunderlag har varit lite otillräckligt när det gäller dig”, sade han och reste sig. ”Via vår inofficiella kanal till engelsmännen fick jag i och för sig veta att de skulle skicka på oss en toppkraft. Och det var ju vad Harry sa men han överdriver alltid så förbannat. Har du tagit studenten också?”

Hon brast fullkomligt obehärskat i skratt och skvimpade rödvin i soffan, ursäktade sig och ställde försiktigt ner det kladdiga glaset intill samlingen av likörflaskor.

”Ja”, sade hon när hon samlat sig. ”Ja, jag har tagit studenten. Och doktorerat i litteraturhistoria och till och med lärt mig slå ihjäl oförskämda karlar. Men just det är jag nog lite sämre på. Kan du köra mig hem nu?”