»Jag upplåter mig själv«

Alva Dahl ägnar dagarna åt att översätta böcker från engelska till svenska, och skriver samtidigt egna manus. För Skriva berättar hon om det som förenar de båda sysslorna: konsten att ­släppa kontrollen.

Du har översatt många stora författarskap trots att du är ganska ung – till exempel Zadie Smith och Doris Lessing. Hur gick det till?

– Jag fastnade för översättarprogrammet eftersom jag alltid gillat språk och skrivande, och tyckte det lät skönt med ett ensamt och självständigt arbete. Under utbildningen översatte jag texter på eget initiativ men fick inget napp från förlag, så jag började på forskarutbildningen istället. Men så blev jag kontaktad av Natur & Kultur när den postuma romanen The Pale King av David Foster Wallace kom ut. Jag hade gjort mitt examensarbete om honom och hade väl lyckats göra mig känd som en som ville översätta honom. Så det var både hårt arbete och tur. Efter det har det rullat på.

Den översättningen fick väldigt fina omdömen, och måste varit svår. Dagens Nyheter beskrev bedriften »som att tolka Bachs Toccata och fuga d-moll på dragspel«.

– Min handledare på forskarutbildningen kommenterade det där. Han tyckte det var nedlåtande mot det svenska språket – att det inte skulle ha några nyanser – och jag kan hålla med. Men det är klart att mycket är väldigt kulturspecifikt. David Foster Wallaces stil är lite akademisk och samtidigt talspråklig på ett sätt som inte riktigt finns på svenska.

Alva Dahl

Född: 1985 i Södertälje

Bor: I Uppsala

Annons

Gör: Översätter, framförallt romaner och andlig litteratur, från engelska till svenska. Frilansskribent, bland annat i SvD och tidskriften Pilgrim. Var en av medgrundarna till förlaget Novellix, men driver nu det egna förlaget Syster Enbär.

Översättningar i urval: Blek kung (2012) och Texter (2013) av David Foster Wallace, NW (2013) av Zadie Smith, Avd. för Grubblerier (2016) av Jenny Offill, De mörka vattnen stiger (2017) av Margaret Drabble.

Aktuell: Prosapoetiska boken Längtans flöde utkom på eget förlag i slutet av maj. Översätter just nu den brittiska debutanten Isabella Hammads The Parisian, som utkommer våren 2020.

Vad är mest komplicerat med att översätta från engelska till svenska?

– En utmaning är faktiskt att engelskan är så dominerande i vår tid. Blek kung utspelar sig på amerikanska skattemyndigheten, med många ord som är kopplade till ekonomi. När jag frågade svenska experter vilka ord de använder, svarade de bara att de också använder de engelska uttrycken. En svensk romanförfattare som skrev om den världen hade kanske blandat in engelska ord, men det är svårare att göra som översättare. Då får man försöka hitta på nya svenska begrepp.

Jag kan ha svårt att läsa översättningar just från engelskan. Det lyser liksom igenom hur den engelska formuleringen löd, och att den var mycket bättre.

– Det finns konstruktioner och ord som är vanligare i översättningar från engelska än i  svenska texter. »Arrive« används till exempel ofta i engelskan. »Anlända« är inte lika vanligt. Engelskan använder också ofta progressiv form, alltså pågående presens. Man måste tänka till och inte automatiskt översätta ord för ord. Till exempel: »Exhausted from the long journey, he finally arrived at the station.« På »översättningssvenska« blir det: »Uttröttad av den långa resan anlände han äntligen till stationen.« Mer korrekt svenska skulle vara: »Han var helt slut efter den långa resan när han äntligen kom fram till stationen.« Sådana språkliga kännetecken finns så klart på andra språk också, men när man inte kan källspråket ser man det inte.

Du har forskat på något så nördigt som interpunktion. Varför är det viktigt?

– Man lär sig vara väldigt noga med detaljer i  språket som översättare, och interpunktion hör samman med hur man konstruerar en mening. I  språkvetenskapen har man traditionellt sagt att språket består av lexikon och grammatik, alltså orden och hur de kombineras. Men när man tittar på det skrivna språket blir det uppenbart att skiljetecknen är integrerade i grammatiken och i hur vi förstår saker. Jag märkte att det inte fanns så mycket skrivet om interpunktion överhuvudtaget, så jag skrev en bok om det.

Annons

Vad kännetecknar en bra översättning?

– Framförallt att det är ett bra svenskt språk. Översättaren ska vara pålitlig och noggrann, men samtidigt uppmärksam på nyanser och saker som ska vara lite skeva. Man kan berika det svenska språket genom att tillföra något nytt – men inte genom att låta direktöversatt. Man måste frigöra sig från källtexten lite och fråga sig: »Hur säger man det här på svenska?« Gör man inte så kan det bli väldigt otydligt och svårläst.

Hur mycket kan man frigöra sig om man fortfarande ska vara trogen källtexten?

– Där finns lite olika inställningar, framför allt när det gäller poesi. En del som översätter poesi är poeter själva, och några av dem tar sig större friheter och låter den egna tolkningen ta mera plats. Då skrivs det också »i tolkning av«. Mer klassiska översättare gör inte anspråk på att förmedla en egen tolkning utan vill bara göra den svenska texten lika öppen som den engelska. Det är en intressant spänning mellan de hållningarna, och det finns poänger med båda. Det vore naivt att tro att man inte alls tolkar, men det finns något vackert också med att upplåta sig till någon annans tankevärld.

Du lutar mer åt det hållet, att inte synas själv?

– Ja, det gör jag, absolut. Jag ser det mer som att jag upplåter mig själv och mitt språk till någon annans uttryck. Jag vill inte att man ska kunna se att det är jag som har översatt någonting.

Men det måste vara väldigt frestande att göra ett halvbra stycke lite bättre?

– Absolut. På det sättet är det svårast att översätta sådant som är dåligt skrivet. Det blir som en etisk konflikt. Man vill skriva bra men man vill också tjäna texten. Det beror på sammanhanget vilken sida som vinner. Men nästan allt jag har översatt har varit väldigt välskrivet, så jag har sluppit den konflikten för det mesta.

Du har skrivit en artikel, i tidningen Med andra ord, om detta med att upplåta sig själv. Att det handlar om att »längta ner i tomheten och ner i någon annans vilja«. Det låter nästan som en andlig praktik.

– Ja, precis! I artikeln hämtar jag inspiration från den minimalistiska kompositören John Cages arbetsmetod. Temat att söka intighet återkommer också i många andliga texter. Jag vill nog tänka att det finns något i översättandet som kan vara en bra övning för livet – att släppa taget om saker och ting.

Vill du berätta om din andliga resa?

– Jag började sjunga i barnkör i Svenska kyrkan när jag var sju. Jag var den enda i familjen, utöver mormor, som gick i kyrkan. I dag är jag med i  något som heter Franciskus tredje orden, en gemenskap där man träffas regelbundet och följer en viss andlig disciplin. Det är en tradition som betonar glädje och enkelhet. Franciskus av Assisi kom från en välbärgad familj, men frånsade sig allt han ägde. Från att ha varit en respekterad ung man i  innegänget, gick han runt som en narr på gatan. Men han var jätteglad för att han hittat Jesus istället, och kärleken i fattigdomen. Han är en bra förebild just vad gäller att tappa kontrollen. Han var inte rädd att göra bort sig.

Apropå att släppa kontrollen – som översättare är du van vid att någon annans namn står på boken. Nu håller du själv på med två skönlitterära projekt.

– Jag har blivit väldigt refuserad när det gäller skönlitteratur, och också haft svårt att slutföra projekt. Men nu är jag nästan färdig med en biografi om Gunnel Vallquist. Hon översatte bland annat Marcel Proust och satt i Svenska Akademien. Samtidigt var hon katolik, i en tid då det rådde katolikskräck i Sverige, och skrev teologisk litteratur.

Din andra bok – Längtans flöde, ett slags prosalyrik med korta texter – är personlig och handlar mycket om relationen till Gud.

– Ja, det är rätt intimt, och det kan ju kännas obehagligt. Men jag tycker om att läsa den typen av texter själv, och vet därför att det kan betyda något för andra om författaren är beredd att visa sig sårbar. Så jag kan stå ut med det obehaget. Kanske kan jag tänka lite som med översättandet: att inte heller de ord jag skrivit själv, inte ens mina egna erfarenheter, är min egen egendom – utan något som jag får och har för att dela med andra.

Konkurrerar ditt eget skrivande och översättandet med varandra?

– Tidsmässigt konkurrerar de med varandra. Och det känns som om man använder samma del av hjärnan. Så de konkurrerar även energimässigt. Ibland tänker jag att det hade varit bättre att kombinera översättning med trädgårdsarbete. Samtidigt tror jag att man slipar verktygen, hittar nya möjligheter i språket. Som översättare måste man vara väldigt noggrann. Man kan inte bara lita på sin språkkänsla utan måste ständigt kolla upp ord, uttryck och konstruktioner. På det sättet tänjer man hela tiden på sitt ordförråd och sin förmåga. Så jag tror jag blir både en bättre översättare och en bättre skribent av den andra sysslan.

 

 

Slipa dina :;.?!

Måna om dina skiljetecken! De bidrar till nyanser och precision. Vad hänger ihop med vad, och på vilket sätt? Skiljetecken  ingår i kommunikationen mellan författare och läsare.

Interpunktionen är en del av den litterära ­gestaltningen. Skiljetecknen bidrar till ­textens speciella puls och ton. Använd till exempel interpunktionen i  dialoger för att ­gestalta någons personlighet eller sätt att prata.

Ett sätt att bli uppmärksam på betydelsen av valet av skiljetecken är att skriva två ­huvudsatser efter varandra, med luft ­emellan. Fundera över vilka skiljetecken du skulle ­kunna placera mellan dem. Reglerna tillåter ofta olika alternativ. Välj sedan det bästa, utifrån vad du vill uttrycka.

Utmana dig själv. Vad händer om du byter ut en punkt mot ett kommatecken eller ett semikolon? Läs högt! Om du ska få in ett tankstreck i det här stycket – då kanske du måste omformulera dig?

Se hur andra gör. Jens Lapidus använder en massa kolon. Lotta Lotass Den röda himlen saknar punkter. Tips på andra för­fattare med intressant interpunktion: Eyvind Johnson och Eva Adolfsson.

Läs mer om ämnet i Alva Dahls bok ­Interpunktion – Om skiljetecken och textens nyanser.