»Jag lärde mig att inte rygga för någonting«

– De senaste åren har jag läst mer icke-deckare än deckare. Jag har till exempel läst in mig på Nobelpristagaren Olga Tokarczuk, som jag tycker är väldigt spännande som författare. Jag har också läst en hel del facklitteratur, och bland annat snöat in på Donald Trump och de ryska kopplingarna … men det är nog lite av ett sidospår i mitt läsande. Huvudsakligen läser jag trots allt deckare, med ganska hög toleranströskel. Deckarvärlden är ju en värld där det kommer väldigt många böcker av väldigt varierande kvalitet. Jag har några författare som jag gillar och återkommer till. En av dem är den australiensiska författaren Peter Temple, som gick bort häromåret. Han är en klar förebild när det gäller kvalitetsdeckare. Dels skriver han fram väldigt bra karaktärer, dels bygger han intriger som är socialt och politiskt medvetna men ändå fiffiga. Som läsare vill jag att en deckare går över gränsen från enbart mysterium till existentiellt meningsfullt verk, och det gör Peter Temples böcker.

– Jag försöker också läsa ifatt vissa författare som jag missat i kriminalgenren. För närvarande är det Robert Harris. Han skriver väldigt effektivt på ett sätt som jag inte riktigt var medveten om. Så där kan det ju vara, att man avfärdar någonting på grund av fördomar: »Äsch, det där är sådant som står i bestsellerhyllan på flygplatsen, den skiter jag i.« Med Robert Harris hade jag faktiskt fel.

Syns det ibland spår av det du läser i det du skriver?

– Absolut. Mitt i skrivandet av böckerna om A-gruppen upptäckte jag till exempel James Ellroy, och det gjorde avtryck i dem. Inte språkligt direkt, det handlade mer om … att inte rygga för någonting även om det känns otäckt. När jag läste honom insåg jag att om en story behöver gå i en viss riktning, måste man våga dra det till den extremen. Då får det bli tufft. Att läsa Ellroy fick mig att tänja på gränserna för vad som var möjligt att skriva om.