»Jag lärde mig att inte rygga för någonting«

Arne Dahl, eller Jan Arnald som han heter då han inte skriver deckare, är en av Sveriges mest etablerade kriminalromansförfattare. I slutet av april kommer hans tjugonde kriminalroman Friheten ut på Albert Bonniers förlag. Men vad läser han själv?

– De senaste åren har jag läst mer icke-deckare än deckare. Jag har till exempel läst in mig på Nobelpristagaren Olga Tokarczuk, som jag tycker är väldigt spännande som författare. Jag har också läst en hel del facklitteratur, och bland annat snöat in på Donald Trump och de ryska kopplingarna … men det är nog lite av ett sidospår i mitt läsande. Huvudsakligen läser jag trots allt deckare, med ganska hög toleranströskel. Deckarvärlden är ju en värld där det kommer väldigt många böcker av väldigt varierande kvalitet. Jag har några författare som jag gillar och återkommer till. En av dem är den australiensiska författaren Peter Temple, som gick bort häromåret. Han är en klar förebild när det gäller kvalitetsdeckare. Dels skriver han fram väldigt bra karaktärer, dels bygger han intriger som är socialt och politiskt medvetna men ändå fiffiga. Som läsare vill jag att en deckare går över gränsen från enbart mysterium till existentiellt meningsfullt verk, och det gör Peter Temples böcker.

– Jag försöker också läsa ifatt vissa författare som jag missat i kriminalgenren. För närvarande är det Robert Harris. Han skriver väldigt effektivt på ett sätt som jag inte riktigt var medveten om. Så där kan det ju vara, att man avfärdar någonting på grund av fördomar: »Äsch, det där är sådant som står i bestsellerhyllan på flygplatsen, den skiter jag i.« Med Robert Harris hade jag faktiskt fel.

Syns det ibland spår av det du läser i det du skriver?

– Absolut. Mitt i skrivandet av böckerna om A-gruppen upptäckte jag till exempel James Ellroy, och det gjorde avtryck i dem. Inte språkligt direkt, det handlade mer om … att inte rygga för någonting även om det känns otäckt. När jag läste honom insåg jag att om en story behöver gå i en viss riktning, måste man våga dra det till den extremen. Då får det bli tufft. Att läsa Ellroy fick mig att tänja på gränserna för vad som var möjligt att skriva om.

– När jag sedan kom till min nästa svit, op-cop-serien, spelade Peter Temple en större roll. Op-cop-böckerna avhandlar stora politiska skeenden, organiserad brottslighet som tar sig in affärsvärlden, och gränserna mellan ont och gott blir mer diffusa. I det skrivandet har jag tagit intryck av Peter Temples sätt att bygga smarta intriger. Det var inget jag tänkte på medan jag skrev, men jag kan se det i efterhand. Sedan kan man också vända på saken och fråga – ser jag spår av mig själv i andra svenska deckarförfattares böcker? Och det gör jag då och då, det är rätt kul. Men jag ska nog låta bli att nämna några namn …

Just nu skriver du om detektiverna Sam Berger och Molly Blom. Har något du läst inspirerat dig till de böckerna?

Annons

– Nej, där tror jag faktiskt att jag varit relativt fri från förebilder. Jag ville skapa någonting jag inte hade sett förut, något jag tyckte saknades. Och det var möjligt att göra i och med att jag hade läst så mycket att jag kunde se den öppningen, den luckan. Jag vill betona hur otroligt viktigt det är att en författare läser jäkligt mycket. Åtminstone om man vill skriva många olika böcker, och inte bara samma bok om och om igen. Jag skriver just nu på min tjugonde deckare och då gäller det ju att hitta nya vägar. Det skulle vara jättesvårt om jag inte hade läst och upplevt väldigt många olika typer av berättelser.

– Jag återkommer också ständigt till vissa böcker, några av dem läser jag om varje år. Till exempel Shakespeares Macbeth, som är en otroligt spännande deckare. Och så brukar jag återvända till Othello och Hamlet. Spänningsgenren handlar om liv och död, om stor smärta och gränstillstånd. Ändå blir det ofta lite platt. För att undvika det tror jag att man som författare kan gå tillbaka till vad det i grund och botten handlar om: att rationaliteten och förnuftet ska få en chans att vinna, att saker och ting ska läggas till rätta, att sanningarna ska uppenbara sig, trots allt. För mig handlar det mycket om att stå upp för demokratiska värden, att stå emot den högerradikalism som dyker upp i alla former. Den svenska deckaren föddes ganska mycket ur en vänstertradition, med Henning Mankell och Sjöwall/Wahlöö. Men där ser jag faktiskt att någonting håller på att förändras, nu när deckarförfattarna helt plötsligt kommer från typ reklambyråvärlden. Och det stör mig lite.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2020 (06 april 2020) och är skriven av .