Foto: Lisa Irvall

»Jag har alltid älskat digerdöden«

Elin Boardy tänkte att hon skulle skriva en historisk roman när hon väl var en etablerad författare. Det blev inte som hon tänkt sig.

När jag gick på skrivarlinjerna på Skurup och Nordiska folkhögskolan skrev jag samtidsnoveller. Några av dem skickade jag in till ett förlag men fick nej. Ungefär samtidigt började jag släktforska tillsammans med min mamma. Då fick jag läsa min mammas farmors journaler från när hon var inlagd på ett mentalsjukhus. ›Det här ska jag skriva om när jag blir en riktig författare‹, brukade jag säga. Men till slut blev jag trött på att säga så. Jag tänkte att jag får väl ta och skriva den där boken nu istället. Det var skitläskigt till en början. Kan man göra så, tänkte jag först. Det kändes konstigt att debutera med en historisk roman. Jag hade en bild av att endebutroman oftast var samtidsskildring eller en uppväxtberättelse.

Min debutroman Allt som återstår handlade om lantbrukare i Bohuslän i början av 1900-talet. Sen skrev jag om 1940-talets ­Malaysia i Mot ljuset. Mary Jones historia var en vidarediktning på Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Och min nya roman utspelar sig på 1300-talet. Jag har älskat digerdöden sen jag var liten men det kändes läskigt att skriva om någonting som utspelade sig för så längesedan. Det var förstås mer jag inte visste om tiden och platserna än när jag exempelvis skrev om 1940-talet. Jag kände att jag var på djupare vatten när det gällde researchen.

Elin Boardy

Född: 1979

Bor: Göteborg

Aktuell: Med romanen Tiden är inte än som handlar om en person som vandrar genom 1300-talets pesthärjade Europa.

Utgivning i urval: Allt som inte återstår (2008), Mot ljuset (2011), Mary Jones historia (2014).

Annons

Historiskt favoritverk: Rövarna i Skule­skogen av Kerstin Ekman.

För mig är skrivandet och researcharbetet inte två olika faser utan något som sker parallellt. Jag börjar skriva och stöter jag på någonting jag måste kolla upp nöjer jag mig ofta med att sätta in hakparenteser och så går jag tillbaka och fyller i senare. I senaste boken kunde det handla om olika sorters mat och dryck, eller om någon skulle ha ett visst vapen. På ett ställe stod det länge just ›vapen‹ inom hakparentes. Jag vill bara komma framåt i en viss scen, i ett visst samtal, och då var det bättre att jag gjorde en markering och återkom senare. Det kunde också vara olika gatu­scener som helst skulle skilja sig år. När jag kom fram till ett sådant ställe skrev jag först ›här ska det vara en gatuscen‹ och så gick jag tillbaka senare och fyllde på med detaljer.

Jag har lärt mig många konstiga saker under skrivandet, till exempel när jag skulle skriva om en avrättning. Jag har alltid tänkt att man dör omedelbart när man blir halshuggen, men tydligen kan huvudet leva i trettio sekunder. Det är ju helt fruktansvärt att tänka på! Förutom internet och facklitteratur brukar jag använda mig av vänner och bekanta med specialkunskaper. Jag har en vän som vi använde som Skattkammarön-granskare när jag skrev Mary Jones historia. Han påpekade till exempel att när de i Skattkammarön kommer till Bristol, så reser de därifrån ganska snabbt. ›Men i din roman är de där en vecka. Vill du ha det så?‹

När det gäller min senaste roman tog jag hjälp av en person som är insatt i medeltidens historia. ›Det ottomanska riket fanns ju inte än‹, kunde han påpeka. Sen hade jag skrivit om brännvin på flera ställen. Det har man väl alltid druckit, tänkte jag. Men sprit som dryck var fortfarande okänt på medeltiden, det användes bara för medicinskt bruk. Det är jättebra att någon kan upptäcka sådana detaljer åt en. För även om det är berättelsen som är det viktiga så får det inte bli skriande fel. Jag ser mig inte som någon folkbildare, men jag vill inte att Dick Harrison ska slå mig på fingrarna. Jag är lite rädd för Dick Harrison.«