»Jag hade hemskt gärna fortsatt med det här«

En allvarlig sjukdom har satt stopp för Karin Alvtegens författande. Men samarbetet med sonen Albin förlängde karriären med tre böcker – och gav mor och son en starkare relation än någonsin.

Var kom idén om att skriva ihop med Albin ifrån?

– 2015 hade jag varit sjuk i ME, myalgisk encefalomyelit, i runt två år. Det är en neurologisk sjukdom som påverkar alla system i kroppen – till exempel förmågan att koncentrera sig längre stunder. Dorotea, min förläggare, såg min totala frustration över att inte kunna skriva längre. Hon kläckte då idén att jag och Albin skulle skriva något ihop. Till en början var han inte särskilt tänd på att skriva med sin mamma. Men så småningom förstod han att det var en ganska bra sak att göra. Vi spånade när han kom hem över julen och hittade på första boken på ett bräde.

Hur delade ni upp arbetet?

– Albin skrev ihop ett synopsis utifrån det vi pratat om, och började sedan skriva. Han har en otrolig fantasi, han är som en bottenlös skattkista när det gäller idéer – och har otroligt mycket kunskap när det gäller fantasy. Sedan har jag redigerat och bearbetat, och ibland fördjupat psykologiskt. Jag har ju erfarenhet av att bygga en berättelse; själva strukturen och gestaltningen. Men jag tror inte att någon av oss trodde att vi kunde samarbeta på det här sättet.

Varför inte?

– Vi är ganska lika han och jag, med allt vad det innebär. Innan hade vi inte lyckats frigöra oss riktigt. Han hade flyttat hemifrån, men vi hamnade lätt tillbaka i mamma-barn-roller när vi sågs. Han blev ofta superirriterad på mig, och vice versa. Men när vi började skriva försvann allt det där. Vi gick in i ett samarbete där vi respekterade varandra, och det löste hela frigörelseprocessen, inte minst för mig som mamma – att klippa navelsträngen till min yngste son.

Annons

Gjorde ni något särskilt för att inte hamna i förälder och barn-rollerna?

– Det var nog att vi kom med så olika perspektiv och kunskap. Ingen av oss hade kunnat skriva de här böckerna utan den andre. Det har varit en lycka att jobba ihop med Albin. Jag hade hemskt gärna fortsatt med det här, men det finns inte en chans. Jag är alldeles för sjuk i dag.

Karin Alvtegen

Född: 1965 i Huskvarna.

Bor: I Skåne.

Bakgrund: Arbetade tidigare som filmattributör och har skrivit manus till Rederiet. Debuterade med deckaren Skuld (1998), som fick fyra uppföljare. 2013 utkom hon med romanen Fjärilseffekten. Första boken i Hinsidesserien, som också var den första hon skrev ihop med sonen Albin, kom 2016. Sedan blev det två Hinsides-böcker till innan Karin satte punkt för sitt författarskap.

Vilken betydelse har skrivprojektet haft för dig?

– Det absolut viktigaste som hände var i min och Albins relation. Men projektet räddade också min mentala hälsa. Det dröjde innan jag fick rätt diagnos. Till en början fick jag höra att jag hade utmattningssyndrom. Det gjorde att jag hela tiden trodde att jag skulle bli bra igen. I dag har jag accepterat att så länge forskningen inte går framåt, så kommer jag inte bli frisk. Men under den perioden när jag fortfarande hoppades kunna återuppta mitt författarskap, så räddade Hinsides-böckerna mig. Jag tror också att det är det projekt som betytt absolut mest för mig när det gäller skrivandet.

På vilket sätt?

– Så länge man tar saker för givna uppskattar man dem inte på samma sätt som när man inser: »Det här är det sista jag kommer att göra.« Då blir man medveten om vilken ynnest det är att få syssla med kreativt skrivande, lyckan i det. Jag kunde bara jobba kanske en timme varannan dag. Men jag uppskattade verkligen arbetet – jämfört med att sitta och förtvivla i prestationsångest och undra om det dög, som jag ofta har gjort förut. När man blir riktigt sjuk skiter man i sådant.

Annons

Albin Alvtegen

Född: 1993 i Nacka.

Bor: I Visby.

Utgivning: Ihop med Karin Alvtegen: Nyckeln till Hinsides (2016), Hinsides brinner (2017), Hinsides väktare (2018). På gång med en uppföljare på egen hand, och planerar även att skriva fantasy för en äldre åldersgrupp.

Saknar du att skriva?

– Ja, absolut, men skulle jag bli frisk är det inte skrivandet som står först på kö. Det är att få ta min hund och gå ut på en promenad. Herregud, alltså … i dag är jag i stort sett rullstolsbunden, jag klarar att gå ungefär hundra meter. En uppsida med att bli sjuk är däremot att jag sänkt förväntningarna och därmed blir lycklig för små saker. Som att gå ut och äta middag med min man en kväll. Eller att jag kan lyssna på ljudböcker – det är fantastiskt!

Nu släpper du Albin fri – nästa bok om Hinsides skriver han själv.

– Han ville att jag skulle läsa synopsis. Det gjorde jag, och det är jättebra. Tyvärr har jag inte möjlighet att göra något mer. Jag kan ju läsa en kortare text, men jag kan inte ta till mig informationen. Men jag är inte det minsta bekymrad, han kommer att klara det galant.

Vad tänkte du när din mamma frågade om ni skulle skriva ihop?

– Jag minns att jag fick frågan när jag skulle kliva på färjan på Gotland och var på väg hem. Jag hade gått en skrivutbildning i Visby och hade precis börjat skriva på något eget, som jag var ganska taggad på att fortsätta med, så jag kände inte omedelbart att jag ville vara med på det. Men efter att vi bollat idéer bestämde jag mig.

Vad var det som fick dig att ändra dig?

– Dels förstod jag att mamma nog inte skulle kunna skriva på egen hand längre, och att det skulle betyda mycket för henne om hon kunde fortsätta göra något som hon tycker om. Samtidigt skulle det förhoppningsvis ge mig fotfäste i bokvärlden. En win-win, liksom.

Hinsidesböckerna är en fantasyserie för mellanåldern – var kom idén ifrån?

– Min kusin Line föddes mycket svårt hjärnskadad och kunde varken röra sig eller prata. Ungefär som Linnéa i boken. Vi skrev boken lite som en hyllning till henne och hennes storebror, vi ville ge honom en magisk värld att fantisera om, där han och Line kunde mötas. Vi byggde historien kring de två karaktärerna. Jag har varit mest ansvarig för själva handlingen, och har läst mycket fantasy tidigare. Det mesta jag har skrivit själv tidigare är också i den genren.

Vilka saker var ni överens om, och vad kunde ni bli oense om?

– Vi var ganska överens om det mesta. Men jag minns att det i början var många ord som mamma ville använda som jag inte tyckte stämde överens med den elvaåriga huvudkaraktären. Det lät mer som någon i 50-årsåldern. Sedan var hon var ganska ny i genren. Hon tyckte till exempel att någon karaktär skulle dricka en magisk dryck för att läka en skada. Då minns jag att jag invände och sa att om det finns magiska drycker som läker skador, då måste vi alltid ha med det som något som finns i den här världen. Det blev som ett återkommande skämt när vi stod inför ett problem: »De kan väl dricka en magisk dryck?«

Funderade du på hur det skulle gå att jobba ihop?

– Vi märkte ju snabbt att det funkade väldigt fint. Att det till och med förstärkte den relation som vi redan hade.

Vad tror du det berodde på?

– Att vi fick bättre förståelse för hur den andre fungerar och tänker. Vi började prata om saker som vi inte pratat om tidigare. Men vi tvingades också ut på en ganska jämställd spelplan. Det blev inte fullt ut den här mamma-barn-relationen, utan två som arbetar tillsammans. Jag är väldigt glad att vi hann med den här bokserien innan det blev för sent.

Du har vuxit upp med en mamma som är framgångsrik författare. Hur förhöll du dig till det under uppväxten?

– Det var bara något som var – jag minns inte att hon jobbade med något annat. Men jag har inte läst hennes böcker alls. Jag minns att någon i min högstadieklass hade läst dem och kom fram och frågade: »Hur mår din mamma egentligen?« Den reaktionen fick mig att känna att jag inte ville läsa böckerna än. Själv kom jag på att jag ville skriva i tonåren. Men jag var klar över att jag ville skriva just fantasy. Det var inget som hon höll på med – då kunde jag ha något eget.

Vad har du lärt dig genom ert samarbete?

– Fördelen med att jobba ihop med en väldigt skicklig författare är att man lär sig hur hon tänker, och hur man gör sin egen text bättre. Jag märker vad hon har ändrat när jag får tillbaka manuset, jag får en inblick i vad som inte är perfekt med mitt skrivande. Det kan man få av en redaktör också, men det är skillnad – mamma har ju varit delaktig i historien från början.

Nu när du ska skriva själv, vad blir den stora utmaningen?

– Jag tror det språkliga kommer att vara värst. Mina meningar kan lätt hålla på för länge, till exempel. Sedan blir det en ny huvudkaraktär, men Linus kommer att vara med. Och den nya boken kommer att utspela sig delvis i Hinsides, men också i andra världar.