Att växla berättarperspektiv är vanligt i kriminalromaner, men du har tagit det ett steg längre. Din bok består av tre separata jagberättelser som skildrar ett och samma händelseförlopp. Varför?
– Jag visste redan från början att jag skulle skifta berättarperspektiv, men då var min tanke att ha två stycken, inte tre. Jag hade bestämt mig för att inleda med Adam, pappan som upptäcker att hans dotter kan vara inblandad i ett mord. Halvvägs skulle jag sedan skifta till dotterns perspektiv när hon sitter i häktet. Men någonstans i processen, när jag närmade mig den punkt då Stella hade berättat färdigt sin del av historien, insåg jag att något fattades. Plötsligt föll det sig helt naturligt att låta mamman Ulrikas perspektiv avsluta. När väl det beslutet var fattat, fick hon en mycket större roll i förhållande till vad jag hade planerat från början. Berättelsen krävde att hon skulle träda fram.
Ulrika är jurist, och när hennes berättarjag tar vid inser läsaren att hon haft en nyckelroll. Men så var det alltså inte tänkt från början?
– Nej, det där är en lite märklig omständighet. Jag bestämde mig väldigt tidigt för att Adam skulle vara präst – det ger ju en viss dimension till hans karaktär – och att Ulrika skulle vara jurist. Men jag tänkte överhuvudtaget inte att det skulle spela någon roll för berättelsen att hon arbetade med juridik. Kanske fanns idén ändå undermedvetet någonstans. Ibland förstår jag inte riktigt hur min författarhjärna fungerar.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.