»Jag är redo för kritik, men jag är inte rädd«

Att göra bok om sitt, eller någon annans, liv kan vara ett högriskspel och för Ida Bäckmann var domen inte nådig. Augustpristagaren Sigrid Combüchen blev nyfiken och började gräva bortom okvädningsorden. Nu låter hon svensk litteraturhistorias mest bespottade person träda fram i helfigur.

Det är en nymotionerad författare som kommer gåendes bakom Diadembuskarna i Botaniska trädgården i Lund. I mjuk septembersol, tallbarrsgröna favoritskor från Berlin, och hela kroppen fylld av rusiga endorfiner efter ett pass afrikansk dans på Gerdahallen några gator bort.

Sigrid Combüchen rör sig gärna här, längs en bana som börjar vid hemmet i Professorsstaden, fortsätter till motionsanläggningen, och sedan vidare till den anrika trädgården, anlagd av botanikern Jacob Georg Agardh på 1800-talet. Agardh var morbror till Gustaf Fröding och nu undrar ni kanske om det överhuvudtaget hör hit. Men se det gör det, för nationalpoeten är nämligen en central gestalt i Den umbärliga, som i sin tur är titeln på Sigrid Combüchens nya bok.

Främst handlar boken om Ida Bäckmann, ”kvinnan med den svenska litteraturens sämsta rykte” som hon beskrivs på baksidestexten. Hon var lärare, författare och journalist, född i dalsländska Åmål 1867. Mest känd blev hon som efterhängsen stalker, först till Gustaf Fröding, senare Selma Lagerlöf.

– Ida dök upp då och då medan jag snubblade fram genom Fröding eller Selma, tittade fram bakom hörnet som ett obehagligt gult ansikte. En fästingartad, påflugen kärringjävel som inte ens hade vett att vara snygg, säger Sigrid Combüchen.

I litteraturhistorien klassas Ida Bäckmann som just sådan – en efterhängsen och obetydlig bifigur. En umbärlig person som ställde sig på tå jämte två storheter och försökte göra sig till stoff i deras liv.

Hennes största misstag var att hon efter Frödings död skrev en biografi om honom där hon skönskrev deras relation så att den passade hennes verklighetsbild. Boken blev en dunderskandal. Ida Bäckmann förkastades och hennes karriärmöjligheter släcktes. Istället sadlade hon om och blev hönsfarmare i Närke.

Annons

När Sigrid Combüchen stötte på Ida Bäckmann i litteraturen uppfattade hon tonen i beskrivningarna som elitistisk och sexistisk. Det gjorde henne nyfiken. Vem var den här människan egentligen?

– Så jag gick till Universitetsbiblioteket i Lund och lånade hennes böcker. De första var de som hette Farliga färder och roliga, och då tänkte jag ”Men herregud detta är ju en helt annan sida av henne!”. Så småningom blev läsandet mer systematiskt. Var och varannan gång jag åkte till Stockholm satte jag mig i handskriftsavdelningen på Kungliga Biblioteket och läste hennes brev.

 

Sigrid Combüchen har intagit solposition på Kafé Botans uteservering, ansiktet härdat efter en varm Kostersommar där hon ägnade dagarna åt att vandra i shorts och linne över strandängarna. Av skrivandet blev intet och enda gången hon saknade det var när fotbolls-VM tog slut.

Sigrid Combüchen

BOR: Lund.

ÅLDER: Född 1942 i tyska Solingen.

AKTUELL: Med Den umbärliga, en bok om Ida Bäckmanns levnadsöde.

FAMILJ: Gift med författaren Nordal Åkerman.

GÖR OCKSÅ: Handleder studenter och gästföreläser på Författarskolan i Lund. Litteraturkritiker.

Annons

BAKGRUND: Flyttade till Sverige som sexåring. Tog studenten i Halmstad 1960 och debuterade samma år med romanen Ett rumsrent sällskap.

UTGIVNING I URVAL: Byron (1988), Korta och långa kapitel (1992), Parsifal (1998), Livsklättraren: En bok om Knut Hamsun (2006), Spill: en damroman (2010).

– Jag hejar alltid på Tyskland. De spelar mycket bättre fotboll än Sverige, säger hon och så viger vi någon minut åt att prata om hur tvåspråkigheten har medfört en känsla för andra språk. Sigrid föddes i Tyskland, kom till Lund som sexåring.

Men nu var det ju Ida Bäckmann vi pratade om. Sigrid Combüchen berättar hur hon sitter där på KB:s handskriftsavdelning och blir allt mer begeistrad. Skärvor läggs till skärvor och bildar ett komplext levnadsöde – för Ida visar sig inte bara vara lärare utan även en väldigt god reporter och reseberättare. Hon drar iväg till påvebegravningar, till Ryssland och Sydamerika. Hon lever en ungkarlsflickas liv i en mansdominerad sfär, vilket är en sida av henne som har försvunnit i skuggan av Frödingfadäsen.

– Det är väldigt svårt att skildra Idas liv kronologiskt, hon är en spretig karaktär som hela tiden rör sig i loopar. Det är arbete och resor världen över, men sedan snurrar hon tillbaka till samma orena, oförsonade mittpunkt, det vill säga fixeringen vid Gustaf Fröding.

När en människas liv berättas på samma sätt om och om igen blir det så småningom en etablerad sanning. Att tränga bakom den sanningen blev ett av Sigrid Combüchens mål när hon väl satte sig ner för att börja skriva Den umbärliga.

Boken är på ingalunda vis en upprättelse åt Ida Bäckmann, snarare ett försök att framställa henne som helhet och göra henne till huvudperson i sitt eget liv efter att länge ha varit biperson i andras.

– Jag har väldigt blandade känslor för Ida. När jag satt och läste kunde jag ibland tänka att ”människan är ju fullkomligt olidlig”. Samtidigt hade hon en jävla tåga. Hon var dessutom rolig och stilistiskt kvick när hon skrev.

Identifierar du dig på något vis med henne?

– Det finns åtminstone likheter. Nyligen fick jag frågan i en radiointervju om jag någon gång har blamerat mig som Ida gjorde. Och det har väl nästan alla tjejer – suttit på nån mur och gråtit över en kille och så trodde man att ingen såg, men i själva verket såg alla. När jag var yngre var jag också pushig. Ida hade humor och det hoppas jag att jag också har.

Det som grep tag i henne var framförallt att Ida var en enastående överlevare som alltid hittade en väg ut, även när hon kände sig utnyttjad och misshandlad.

– Hon var en förtalad människa men också en strålande representant för dem som inte vill vara osedda fast de har blivit det.

Framgångsreceptet, om man nu överhuvudtaget kan tala om något sådant med tanke på resultatet, var att Ida Bäckmann låtsades mycket. Skapade ett monument över sig själv genom att hitta på i det hon skrev.

– Ida hade möjlighet att skriva fram sitt eget liv och byggde upp en historia som hon ville ha den. Sina år som skolföreståndare i Åhus beskriver hon till exempel som en tid fylld av stora fester, frack och dans. Men faktum var att det var en liten b-skola med sju elever och troligen bodde hon i en liten lärarinnebostad.

Om den här tiden skrev Ida Bäckman också att hon fick långa brev från Gustaf Fröding, där han titulerade henne som ”min kära lilla Ida Bäckmann”. Allt detta är förmodligen bara påhitt enligt Sigrid Combüchen.

– Hon ville vara större än sitt eget liv, och gjorde roman om sin vistelse på den skånska östkusten precis som med mycket annat.

 

Att skriva biografiskt om sig själv och andra är ett högriskspel med risk för långrandiga efterdyningar och svavelosande kritik. Andra har gjort det efter Ida Bäckmann – Carina Rydberg med Den högsta kasten och Maja Lundgren med Myggor och tigrar för att nämna ett par uppmärksammade exempel i modern tid.

Sigrid Combüchen har tidigare skrivit biografer om både den norske nobelpristagaren Knut Hamsun och den brittiske poeten Lord Byron.

– Man kan inte vara helt objektiv i biografiska sammanhang. Även om man vill vara så reell som möjligt och inte hitta på så behöver berättarjaget komma fram. Det ger mer trovärdighet eftersom skrivandet om en person i sig är väldigt subjektivt. Jag petar ofta in mina egna åsikter i essäistiska texter. Däremot låter jag det sociala, privata jaget, stå vid sidan av.

– Sedan tror jag, på ett eller annat vis, att man förskönar sig själv eller den man skriver om, hur sanningsenlig man än försöker vara. Det är ytterst sällan som någon skriver en avhandling om någon som man inte anser värdig att skriva om. Man tror att man hela tiden måste bevisa personens värdighet och då blir det plötsligt en väldig skevhet i berättelsen. I andra änden finns det de som förfular och nedvärderar sig själva. Oftast vill de bli motsagda och det är också någon form av skryt.

Inget av förhållningssätten främjar berättelsen, menar Combüchen.

– Om man vill skriva det som är mest gynnsamt, det som för allmänheten kan verka mest representativt eller det som kan vara mest negativt, då går man ut och letar efter något som passar ens projekt. Det farliga med det är att man riskerar att tappa huvudpersonen. Man måste nollställa sig. Vad är det jag observerar hos den här personen, vad ser jag för detaljer?

En som hade näsa för detaljer var just Ida Bäckmann. Hennes ”ögon dricker upplevelser, hennes språk omvandlar dem oöversatta, så friskt och så omedelbart”, skriver Combüchen i Den umbärliga om hennes mustiga reseskildringar.

– Jag har en favorit från ett besök i Paraguay. Där berättar hon ymnigt om hur en kusk som ska köra henne ut på landet kommer två timmar för sent. ”Han står och fnissar och skrubbar sina stortår mot varandra”. Sådana iakttagelser säger mycket både om författarens sätt att skildra omvärlden och om någonting hos den här personen.

Att inte ”fylla shoppingkassen med greatest hits” är hennes främsta råd till den som vill skriva om en annan människas liv.

– När man läser biografier så finns det vissa huvudaspekter som återkommer om och om igen. Jag läste till exempel ett antal biografier om flickorna Brontë och ständigt kom man tillbaka till samma saker – lungsoten som tog dem alla i unga år, den förlupne brodern Branwell som prioriterades men inte presterade, den mer sociala Charlotte och den asociala Emily. Det som alla redan visste. Är man en sanningsletare som bara staplar helnoter blir det väldigt tråkigt. Det måste vara mycket sextondelar och åttondelar i iakttagandet. Det är detaljerna som är en berättelses liv, aldrig huvudsakerna.

– Men det allra viktigaste är nog att ge sig tid. Själv måste jag läsa allt jag kommer över om den personen och jag gör nästan tre omläsningar av allt material. Jag gör något annat emellan varje läsning, och låter det sedan gå något år. Det tar en förskräcklig massa tid, men är ju ett nöje också, att upptäcka det man inte såg förra året.

Kan det bli en biografi över vilket liv som helst?

– Ja, tar man sig bara den där tiden så tror jag att det finns tillräckligt med ingredienser i de flestas liv. Tänk bara på när man sitter och pratar med sina vänner och så berättar de plötsligt saker som man inte hade en aning om.

 

I fallet med Den umbärliga ledde det långa tidsspannet – allt som allt närmare 15 år – till att själva huvudpersonen ständigt flyttade sig för författarens blick, med otaliga omskrivningar som konsekvens.

– Jag brukar ha böckerna klara när jag skickar dem till min förläggare, men inte den här gången. I första kapitlet försöker jag ge konturen och berätta historien i all sin spretighet. Men när jag hade skickat iväg manuset så läste jag det igen och kände ”nej nej, SLÄNG!”. Det var hemskt.

Språkbruket i Den umbärliga är delvis anpassat efter huvudpersonens tid, främst tidigt 1900-tal, där Sigrid Combüchen berättar att hon bland annat försökt imitera Ida Bäckmanns sätt att skildra miljön från sitt barndoms Åmål. Samtidigt har det smugit sig in synnerligen moderna ord såsom ”hen”, ”livspussel” och engelska uttryck lite här och var i texten.

– Visserligen är det jobbigt att vara författare för det är så ensamt och normalt ett illa avlönat jobb. Men man har också förmånen att få vara en allkonstnär. Man är scenograf, regissör, sköter ljud och bild – allt. Då kan man joxa runt litegrann i samtid och dåtid och använda sitt gehör för vad man själv tycker smälter samman.

Andra slutsatser man kan dra efter ett långt författarliv? Tja, att det inte går ett dugg fortare att skriva bok på dator än på skrivmaskin.

– Det tog lika lite tid att skriva om Lord Byron på en liten röd Olivetti som knattrade, som att skriva om Ida Bäckman på datorn. Det är inte skrivandet i sig som tar tid. Förr i världen skrev jag ut allt och läste på papper. Först då såg jag hur det var och kunde skriva om. Det gör jag fortfarande till stor del.

Det bor en pedant i Sigrid Combüchen som gör att hon som regel alltid orkar mer, och just därför är hon så tacksam att Den umbärliga nu har gått i tryck.

– Jag har alltid ambitionen att ge en perfekt bild, man ska ha den ambitionen, men sedan behöver man inte göra det i slutänden. Varenda gång jag är klar tänker jag, ”äntligen är den där jävla boken ur huset, nu kan jag börja på något nytt”.

 

Även om det gamla åker ut lika fort som det nya kommer in (nu är hon till exempel sugen på att ge sig i kast med genren steampunk), så går det inte att komma ifrån att de tidigare böckerna har gett henne en skjuts framåt. Kanske särskilt så med romanen Spill som kom 2010 och belönades med Augustpriset. Det var för övrigt femte gången som Sigrid Combüchen nominerades och när hon äntrade scenen i Stockholms konserthus för att ta emot priset fällde hon de numera bevingade orden ”do you really like me or did I wear you out?”.

– Jag citerade Sandra Bullock när hon fick sin Oscar faktiskt. Här gick folk omkring och tyckte att jag var fyndig, men det var ju rena stölden. Det var verkligen pinsamt, jag hade inte hittat på något att säga för jag trodde inte att jag skulle vinna.

Stulet citat eller inte. Spill gav både mer pengar och fler läsare. Detta märks inte minst nu när nya boken har släppts. På Kulturnatten i Lund i mitten av september lockar hon fullt hus på Akademibokhandeln och på Bokmässan i Göteborg några veckor senare medverkar hon vid inte mindre än fjorton programpunkter och intervjuer.

– Det är mycket möjligt att Ida Bäckmann har Spill att tacka för en del av uppmärksamheten. Men jag har fått godis innan också. Jag fick bra kritik redan som 17-åring när min allra första bok kom. Då var jag ganska självöverskattad, mer öppen med mina ambitioner än jag är nu.

I övrigt tycker hon inte att det är särskilt stor skillnad på att vara 17 eller 72. Hon lever med föreställningen att det finns barndom, ungdom, mognad och ålderdom i alla åldrar och känner sig inte särskilt gammal.

– Fast hade jag bara varit 40 år när jag skrev Spill så hade jag nog känt mig tvungen att skriva en lika bra bok till. Nu var det mer att jag ville skriva en helt annan bok, och kunde göra det!

Är det viktigt att som författare bekräftas av sin omvärld?

– Ja, men vilken omvärlds bekräftelse? Jag är främst mån om min mans åsikter. Han är aldrig falsk och han känner mig så otroligt väl. Den som känner en så bra är nog mest känslig för om man själv låter just falsk. Men han är kanske inte så förtjust i själva Ida.

Om maken ogillar Ida är det förmodligen ingenting mot vad Frödings anhängare tycker om boken eftersom den delvis ifrågasätter den gängse bilden av Ida Bäckmann som hopplöst inkompetent och obetydlig.

– Jag är redo för kritik, men inte rädd. Det är ju mer en essä än en faktaberättelse för den bygger mycket på tankar och tolkningar av skeva belysningar. Kommer någon och frågar hur jag kan veta att allt det jag har skrivit är sant så blir svaret helt enkelt att det vet jag inte.