Fredrik Sjöberg gillar förarbetet till böckerna bäst. »Andra älskar ju att skriva. En gång i tiden trodde jag också att jag gjorde det, precis som jag trodde att jag älskade att resa, för det gjorde alla. Det tog lång tid för mig att erkänna att jag tycker att det är skitjobbigt.«

»Jag älskar lukten av en jävligt bra story«

Fredrik Sjöberg hittade en bortglömd tavla på auktion. Det blev startskottet till boken Mamma är galen och pappa är full, en vindlande skröna om konst, märkliga sammanträffanden och inte minst om författaren själv. Underrubriken är »En essä om slumpen«.

Hur mycket styr slumpen ditt skrivande?

– Det är väldigt slumpstyrt, men samtidigt är jag alltid är på jakt efter sådana här historier. Och så hittade jag den här tavlan. Den är målad av en dansk konstnär vid namn Anton Dich, och den föreställer två deprimerade tonårsflickor någonstans på franska Rivieran. Jag insåg att den ena flickan var Lillan Arosenius, dotter till den kände konstnären Ivar Arosenius, och jag kände direkt att här finns en historia – nu jävlar blir det åka av!

Det låter lite som en skröna i sig. Visste du inte alls vad du letade efter?

– Nej, jag visste ju inte att den här tavlan fanns. Men jag har alltid varit en sån som samlar på saker, allt från insekter till konst. Jag har järnkoll på mina jaktmarker, och auktionssajter på nätet är en av dem. Man vet aldrig riktigt vad som dyker upp och ibland uppstår något slags perfekt storm. Som i det här fallet: en bortglömd konstnär, bra måleri och kända personer som är avbildade.

Du har skrivit flera böcker som kretsar kring gamla konstnärer och vetenskapsmän. Gemensamt för dem är att de är mer eller mindre bortglömda. Varför då?

– Det kanske handlar om att jag förbereder mig på att själv bli bortglömd. Men det kan också vara något lite mindre smickrande, nämligen att jag gillar att vara bäst. Jag menar, om jag skulle skriva om Picasso skulle jag först få ägna hela mitt liv åt att studera honom, och jag skulle ändå inte vara säker på att vara den som vet mest. Med denna Anton Dich tog det mig två veckor, sedan var jag världsauktoritet på honom. Det är en fördel med de -bortglömda, att jag kan berätta någonting för läsaren som jag är säker på att de inte visste innan.

Annons

– I mitt fall krävs det också att det finns något lite fantastiskt inslag. Jag får ofta frågan om jag ljuger, eftersom vissa av de här karaktärerna nästan verkar påhittade. Det gillar jag, att verkligheten på något sätt överträffar dikten. Jag brukar svara att allt som går att kolla är sant, det vill säga det rent biografiska. Sedan håller jag mig ju ganska nära gränsen mellan skönlitteratur och sakprosa. Man bör ta sig vissa friheter rent litterärt. Helt enkelt för att göra en bättre historia.

Det är en hisnande resa man får följa med på som läsare, full av sidospår och drastiska associationer. Speglar det själva skrivprocessen?

– Nä, det där ser nog mer slumpmässigt ut än det är. Egentligen ligger ett iskallt beräknande bakom. Det ska vara som ett pussel och allting ska hänga ihop, och när jag väl sätter mig och skriver har jag gått igenom allting ganska noga i huvudet. Sanningen är den att jag aldrig har tyckt om att skriva. Jag vet att jag är jävligt bra på det, och jag älskar själva förspelet, och även det som händer efteråt, när böckerna är klara. Men själva skrivandet är en pina, och därför väntar jag in i det sista, och försöker komprimera det så mycket det bara går.

Fredrik Sjöbergs tips för att ta en berättelse i mål:

Börja inte för tidigt. Risken är att du börjar i fel ände och istället tappar tron på historien.

Skriv om någonting du kan. Då kan du komma undan med i stort sett vad som helst. Jag har faktiskt skrivit en bok om flugor som har sålt i monsterupplagor i jättemånga länder. 

Förklara för dig själv varför du vill göra det här. Det du kommer fram till är inte alltid så smickrande, men det är bra att själv känna till vad man är ute efter.

Så det är researchen som är din drivkraft?

– Ja, i mitt fall ligger lusten helt och hållet i själva jakten. Jag älskar att känna lukten av en jävligt bra story. Jag kan ägna åratal åt att följa ett spår, gräva i arkiv och träffa släktingar till dem jag ska skriva om. Sakta rullar jag upp den historia som jag från början anade. Och numer anser jag att det är ett ganska gott tecken om man som författare tycker att det är jobbigt att skriva, för då måste man pumpa upp det där modet, och samla på sig tillräckligt mycket för att det ska vara värt att ge sig in i skiten.

Misslyckas jakten ibland? Så att du upptäcker att det inte håller för en bok?

Annons

– O ja! En del historier går liksom i stå. Någonting saknas helt enkelt. Men jag tror att en viktig sak som krävs om man vill bli författare är just mod. Modet att uthärda tanken på att misslyckas. Och också modet att vänta på en historia. För det kan ta flera år innan den där avgörande pusselbiten dyker upp. När jag sätter mig ner för att skriva har jag tillräckligt mycket för att våga sätta mig och skriva. För misslyckandet är alltid förfärligt.

En sak som drabbar väldigt många författare är också att man tröttnar på de där människorna man har fått för sig att skriva om. Det är delvis därför som det är så många stick-spår i mina böcker. Det är när jag tröttnat på ämnet och vikt av på ett spår som är mycket roligare för dagen.

Som dina utläggningar om tvestjärtar och frimärkssamlande?

– Ja, precis. Man måste ju hålla sin läsare på gott humör också. Och sig själv för den delen. Grundhistorien i den här boken är ganska tragisk, och därför bygger jag in sådana här små solitära historier. Om de lyckas hänga ihop med det slutliga pusslet så blir de kvar, för en bra historia är alltid välkommen. Jag tycker att det enda man egentligen behöver tänka på som författare om man vill ha framgång är detta: att man skriver bättre än de andra. Svårare än så är det inte. Då funkar vilket stickspår som helst.

Du är själv väldigt närvarande i texten. Hur starkt måste du kunna identifiera dig med dem du skriver om?

– Man kan läsa mina böcker som ett slags förtäckta självbiografier. Jag är ju som de flesta författare intresserad av att berätta min egen historia, men det är svårt att skriva om sitt eget liv. I nio fall av tio är sådana böcker oläsliga, av det skälet att man står lite för nära. Man kan göra det lite enklare för sig genom att hitta någon annan person och helt enkelt använda som en spegel. Till exempel en historisk person som man i någon mening kan känna igen sig i. Då kan man dessutom hänga upp sin egen historia på en spaljé av fakta – det handlar om någon annan, men egentligen berättar man om sig själv.