»Jag ­använder ­historien som ett slags rekvisita«

Mattias Hagberg använder historien för att få människor att se världen på ett nytt sätt. Han kallar det för omvänd sci-fi.

»Innan jag blev journalist och författare pluggade jag historia. Jag hade planer på att doktorera men insåg att jag inte hade det tålamod som krävdes. Intresset för historia har jag istället burit med mig in i journalistiken och det skönlitterära skrivandet.

Jag använder historien som ett slags rekvisita. Genom att göra saker skeva och lite märkliga kan man tvinga människor att tänka och känna. Min ambition är inte att romanerna ska vara trovärdiga till hundra procent, vilket dessutom är omöjligt, utan att tilta människors uppfattning en aning och få dem att se på världen på ett nytt sätt.

Det finns många ­föreställningar om att det finns en historia, därför är det intressant att hitta punkter där historien blir diffus och oklar. Mina böcker handlar om olika skiften. I Syndavittnet handlar det om skiftet mellan kristendom och kommunism, och drömmen om att skapa en helt ny människa. Rekviem för en vanskapt handlar om normalitet under en tid då det inte fanns några klara föreställningar om vad som var normalt eller inte. Det handlar om att hitta punkter där sånt vi tar för givet i dag inte var självklart, där det fortfarande står och väger, motsatspar som manligt och kvinnligt, normalt och onormalt, människa och natur. Alternativet skulle vara att skriva sci-fi. Man kanske kan kalla det för omvänd sci-fi.

Mattias Hagberg

Född: 1975

Bor: Göteborg

Aktuell: Med romanen Syndavittnet som handlar dels om en koloni med kristna fiskare i Norra ishavet år 1917, och dels Sovjet år 1953.   

Annons

Utgivning i urval: Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015).

Historiskt favoritverk: Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon.

Men det handlar absolut inte om någon sorts sanningsrelativism. Vi vet när andra världskriget började och slutade, men vi kan ha olika förklaringar till orsakerna bakom och vad det hade för betydelse för oss i dag. Vi har små bitar av fakta som vi pusslar ihop på olika sätt. Historiska fakta är inte förhandlingsbara, men historien är förhandlingsbar. Det är där konsten blir viktig. Historikern kan plocka fram källorna men författaren kan gestalta och ställa till med oreda. Börjar vi fundera på saken, inser vi snart att vi inte vet exakt vad som har hänt. Inte ens i våra egna liv.

Jag bär runt på idéer som jag vill skriva om och så plötsligt springer jag på en bra story. Här har jag berättelsen! Sen gör jag research. Jag älskar att grotta ner mig. Jag reser också. Under arbetet med Syndavittnet åkte jag till Norra Ishavets kust. Ambitionen är att skapa en trovärdig skildring, men det handlar fortfarande om romaner, inte historiska dokument. När det gäller Syndavittnet så har jag till exempel hittat på ön där allting utspelar sig. Men det skulle ha kunnat gå till så här. Tsaren tillät finnar, norrmän och svenskar att kolonisera den ryska kusten vid Norra ishavet. Det blev ett nordligt vilda västern. Gränssamhällen av det här slaget intresserar mig. I Syndavittnet har jag använt teologen ­Gottfrid Billings böcker för att skapa prästen Sakarias på ett trovärdigt sätt. Så har jag även jobbat i mina tidigare böcker, jag har försökt att hitta en förlaga som har varit väldigt tongivande, helst dagböcker, för att kunna skapa trovärdiga gestalter. Jag utgår ifrån verkligheten men ändrar alltid lite grann, till exempel var ­berättelsen utspelar sig. Annars kommer alla att leta fel.«