Foto: Anna-Lena Ahlström

Hur kan en annan författare ge skjuts åt det egna skrivandet?

För oss började allting med att vi startade en bokcirkel. Idén fick vi efter att Kerstin Thorvall gått bort 2010. Vi var ett gäng kvinnor som brukade träffas på restaurang och prata och nu bestämde vi oss för att starta en bokklubb i hennes namn. Vi började med böcker hon skrivit, men efter hand läste vi även andra författare. Oavsett bokval så fortsatte dock diskussionerna i ”Kerstins anda” – raka, öppenhjärtiga och utan tabun. Även om vi egentligen inte pratade så mycket om just Kerstin så märkte vi att hon påverkade oss och sättet vi samtalade på.

En kväll blev jag kvar hemma hos Estrid Bengtsdotter, och vi började prata om att vi i bokklubben borde skriva någonting själva om allt det som kommit upp under våra träffar. Som en slags övergripande etikett på alla de spretiga ämnen vi berört fanns detta att vara kvinna i det som brukar kallas medelåldern. Berättelserna om att vara ung, att få barn och så vidare, de finns redan. Vi ville berätta om det som händer sedan. Om när barnen blir stora, kroppen förändras, passionen drabbar dig mitt i livet, sådana saker.

KERSTIN THORVALL

(1925-2010) debuterade på uppdrag av Bonniers 1959 med ungdomsboken Boken till dig och har skrivit ett stort antal böcker för både barn och tonåringar och vuxna. Hennes självbiografiskt baserade roman Det mest förbjudna kom ut 1976 och kom att ge upphov till det som brukar kallas bekännelselitteratur.

KRISTINA THULIN

är journalist och författare och arbetar på TV4Nyheterna. Tillsammans med Estrid Bengtsdotter är hon redaktör för Kerstin Thorvall Book Club eller Det mest förbjudna 2.0. Där medverkar ett tiotal skribenter, bland andra Helena von Zweigbergk, Hanne Kjöller och Jenny Östergren. Kristina Thulin har tillsammans med Jenny Östergren skrivit X-märkt – Flickornas guide till verkligheten, Bimbobakslaget samt antologin Längta barn. 2007 kom deras debutroman Vi som hade alla rätt.

Till en början så bollade vi lösa förslag på ämnen med de medverkande. De flesta som är med är vana skribenter, men ett fåtal har aldrig skrivit på det här sättet tidigare. Oavsett bakgrund så var det ingen som lät sig styras av det vi föreslog. Istället fick vi låta alla välja ämne helt fritt. Annars hade det inte blivit bokklubbens bok.

Jag tror egentligen inte att de färdiga texterna är så färgade av Kerstin Thorvalls författarskap. Mer av hennes anda, att våga tala fritt även när det kanske gör människor obekväma. Vi har alla varit väldigt noga med att vi i den här boken inte ska ge en förskönad bild av oss själva. Alla som medverkar skriver naket och ärligt; kanske är det något man är mer benägen att våga göra i den här åldern.

Min egen text handlar om sorgen i att barnen blir stora, att småbarnsåren är över och aldrig kommer tillbaka. Kerstin Thorvall skrev om helt andra ämnen och hade ett annat perspektiv på föräldraskapet, men det som jag kan ha inspirerats till av henne är att så tydligt våga välja ett perspektiv. Min text innehåller inga ”å ena sidan, å andra sidan” – även om jag så klart kan se på ämnet jag skriver om från flera håll så har jag valt att renodla ett spår som jag känner väldigt starkt för.

Något som vore roligt är om vi nu kan inspirera fler bokcirklar till att börja skriva själva. Visst tar vi en risk när vi så öppet lämnar ut oss själva och vågar bortse från allt som har med personligt varumärke och hur vi framstår att göra, men samtidigt tror jag att läsaren uppskattar att vi gör just det.

Annons