Hur arbetar du med satir som stilgrepp?

Alla böcker måste själva få diktera villkoren och i det här fallet stod det snabbt klart att det skulle finnas en satirisk ton i berättelsen. Det fanns det även i min novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort som kom ut för två år sedan, men den var lättare att skriva eftersom du kan hoppa lite genremässigt mellan texterna. Satiren kunde få ta mer eller mindre plats i olika noveller. I en roman är det svårt att blanda så friskt, den måste ha en konsekvent ton. Den stora avvägningen tycker jag är att å ena sidan vara satirisk och rolig och å andra sidan skapa ett engagemang för karaktärerna. Läsarna måste förstås bry sig om personerna i romanen och risken är att satiren skapar ett avstånd. Den balansgången är både det svåra och det intressanta.

Jag tror att det är viktigt att låta romankaraktärerna vara med om saker som är universella och allmänmänskliga, så att det eventuella avståndet till läsaren försvinner. Karaktären Max är på många sätt en löjlig figur, men genom att låta honom vara med om saker som läsaren kan känna igen sig i, som när hans mamma blir allvarligt sjuk, så får han även andra drag än de löjliga.

I Vinterkriget låter jag humorn ta stor plats i början av romanen. Första meningen lyder: ”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster”. Den funderade jag mycket på och hade andra alternativ till, jag var rädd för att just den meningen befäste humoraspekten alltför mycket. Men den fick vara kvar, jag visste att romanen var på väg mot andra känslor längre fram. Och jag är förtjust i att låta första meningen avslöja en hel del av vad som kommer att hända.

Min roman utspelar sig i vår samtid och då är satiren ett grepp som ligger mig nära till hands. Jag kan sakna den stilen och tycka att samtidssatiren som genre är ganska outforskad på svenska. På brittiskt håll är den desto vanligare, och det var nog den traditionen jag ville närma mig. Mitt arbete som kulturjournalist gör att jag har god insyn i konstvärlden, som har en central roll i romanen, och jag tar den världen på största allvar. Samtidigt finns det mycket där som är löjligt, många banaliteter. De små nyanserna finns det sällan utrymme för i journalistiken – där innebär det skönlitterära skrivandet en helt annan frihet.

Annons