»Ett liv innehåller tusen berättelser«

Hälften av hans böcker ­handlar om sanna livsöden. Markus Lutteman ­berättar hur han skriver ­andra ­människors historier – med deras egna röster.

Du har bland annat skrivit Patrik Sjöbergs, Per Holknekts och Jonas Anderssons livsberättelser. Vad är det som lockar?

– Ibland överträffar verkligheten dikten. Det gäller särskilt den historia jag råkade springa på som resulterade i min första bok El Choco, om svensken Jonas Andersson som satt fängslad i Bolivias mest ökända fängelse. Min hustru och jag backpackade i Sydamerika och fick höra talas om fängelset, lyckades muta oss in och träffade Jonas. När vi gick in tänkte jag: »Det här fängelset kan inte vara på riktigt, så här kan det faktiskt inte gå till.« Fängelset var genomkorrumperat: cellerna var olåsta, vakterna lättmutade och hela familjer levde tillsammans med sina dömda makar och fäder. När man upplever något sådant, och samtidigt inser att man faktiskt har chansen att berätta om det i en reportagebok blir lockelsen superstark. Lyxen, om man tycker om att jobba med berättande journalistik, är att man verkligen får gräva ner sig fullständigt i flera månader. Den förmånen har man aldrig som tidningsreporter.

Vem kontaktar vem?

– I nästan varje fall efter El Choco har personen i fråga kontaktat mig direkt, eller via förlaget som ska ge ut boken. Vilket så klart är lyxigt. Sen måste jag försöka ta reda på om jag är rätt person att skriva boken. Jag har lärt mig att det måste fungera hyfsat mellan mig och personen jag skriver om – jag måste stå ut med att ha personen i mitt huvud i kanske ett års tid. Personkemin måste inte vara perfekt, men okej.

Hur ser din skrivprocess ut?

– Ett liv är tusen berättelser, och jag ska välja en. En stor del av arbetet handlar om att välja bort. Det är svårt. Vad måste med för att föra berättelsen framåt, och vad är överflödigt? Den jag jobbar med läser i stort sett kapitel för kapitel, i takt med att jag blir färdig. Det är viktigt för mig att det jag skriver känns bra och att själva språket känns okej. Jag säger ofta: »Skulle du hitta ett ord, en mening eller ett uttryck som inte känns som du måste du hojta till, så skriver jag om det på ett annat sätt som ligger bättre i munnen på dig.«

Annons

Hur fångar du en annan människas språk?

– Jag intervjuar nästan alltid personen många gånger, och spelar in alla samtal. Ofta skriver jag ut svaren ordagrant, vilket är extremt tråkigt och tidsödande, men det gör att jag förhoppningsvis kan hitta in i personens sätt att uttrycka sig. Det kändes särskilt viktigt när jag skrev om Patrik Sjöberg. Det var den första bok jag skrev i jagform, och jag skulle ju skapa illusionen av att det var Patrik Sjöberg som pratade till läsaren, trots att det var jag som höll i pennan.

Markus tre råd till dig som vill skriva någon annans livshistoria:

• Välj en berättelse som du är genuint intresserad av och verkligen tror på. Du måste ha den här människan i ditt liv och i ditt huvud under lång tid.

• Gör rollerna tydliga redan innan arbetet påbörjas. Vem ska göra vad?

• Bestäm hur fördelningen av intäkter och royaltys ska se ut.

Vilken research gör du utöver intervjuer med huvudpersonen?

– Med Förortssnuten, som handlar om Hanif Azizis väg från uppväxten på en militärbas i Iraks öken till jobbet som polis i Sverige, gjorde jag mycket research. Hanif hade ganska få detaljerade barndomsminnen. Han kunde minnas ungefär att han bodde i Iraks öken, men jag behövde kunna bygga scener. Jag behövde ha färg, lukt, smak och en massa andra röster. Vad hade de på sig, hur såg de ut, vad åt de? När han inte kunde minnas tog vi hjälp av andra människor, och där hjälptes vi åt. Ibland tipsade Hanif mig om människor som också växte upp på militärbasen men som nu bodde i Sverige och som han fått kontakt med. Ibland hade jag turen att hitta någon som hade mer detaljerade minnen än vad Hanif hade.

Annons

Vad fungerar annorlunda när du skriver om någon jämfört med när du skriver med någon?

– I El Choco skriver jag om Jonas Andersson i tredje person. Jag tittar på honom utifrån och har till exempel flera kapitel där Jonas inte är med, där man följer berättelsen via någon annans ögon. Då blir sanningskravet på mig som författare större. När jag skriver »han gick dit« förväntar sig läsaren att det var så. Men om det står »jag gjorde det och det« finns det en minnesbild kopplad till det språkliga sättet att uttrycka meningen på. Man har ett kontrakt med läsarna – de förstår att det här bygger på minnen. När jag skriver med någon annan i jagform, som i Förortssnuten, är jag mer bekväm med att luta mig mot deras minnen än vad jag var när jag skrev om Jonas Andersson. Då försökte jag hitta ytterligare källor som kunde bekräfta hans påståenden.

Finns det några andra svårigheter?

– Det både lättaste och svåraste är att man har en redan existerande historia att förhålla sig till. De historier jag skriver innehåller väldigt mycket, de är rika källor att ösa ur. Men jag får inte lägga till någonting. Jag kan bara använda mig av den historia som faktiskt redan finns. Jag kan inte slänga in ett mord för att höja spänningen. Men om man lyckas få till en berättelse av ett existerande levnadsöde blir det en stark läsupplevelse.

Något mer att ha i åtanke?

– Dramatiska och viktiga skeenden under en människas liv berör nästan alltid andra personer. De är också verkliga människor, och de har inte valt att få sitt liv uthängt i bokform. Där stöter man ofta på etiska problem. Det är ett skäl till att man ibland väljer bort vissa scener som hade kunnat vara jätterelevanta för boken. I Förortssnuten har vi bytt ut ett antal namn och identiteter på människor som säkert inte skulle tycka att det vore särskilt roligt att vara med i boken. Man kan diskutera i oändlighet hur mycket man kan visa upp av en annan människas liv. Ju mer offentliga personer, desto lättare att motivera. Men man får ta extra hänsyn till en vanlig människa som inte valt att vara med i en berättelse.

Markus Lutteman

Född: 1973 i Arboga.

Bor: I Örebro med hustru och två döttrar.

Bakgrund: Utbildad journalist som i 15 år jobbat på bland annat Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Nerikes Allehanda. Nu författare samt klimatkommunikatör på We Don’t Have Time.

Utgivning i urval: El Choco (2007), Det du inte såg (2011) med Patrik Sjöberg, Per Holknekt 1960–2014 (2014) med Per Holknekt, Förortssnuten (2021) med Hanif Azizi.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2021 (21 juni 2021) och är skriven av .