Du har bland annat skrivit Patrik Sjöbergs, Per Holknekts och Jonas Anderssons livsberättelser. Vad är det som lockar?

– Ibland överträffar verkligheten dikten. Det gäller särskilt den historia jag råkade springa på som resulterade i min första bok El Choco, om svensken Jonas Andersson som satt fängslad i Bolivias mest ökända fängelse. Min hustru och jag backpackade i Sydamerika och fick höra talas om fängelset, lyckades muta oss in och träffade Jonas. När vi gick in tänkte jag: »Det här fängelset kan inte vara på riktigt, så här kan det faktiskt inte gå till.« Fängelset var genomkorrumperat: cellerna var olåsta, vakterna lättmutade och hela familjer levde tillsammans med sina dömda makar och fäder. När man upplever något sådant, och samtidigt inser att man faktiskt har chansen att berätta om det i en reportagebok blir lockelsen superstark. Lyxen, om man tycker om att jobba med berättande journalistik, är att man verkligen får gräva ner sig fullständigt i flera månader. Den förmånen har man aldrig som tidningsreporter.

Vem kontaktar vem?