Dyk ner i din barndom

De tidigaste läsupplevelserna är ofta de största. Men vad bör man tänka på när man skriver för barn och ungdomar? Ylva Carlsdotter Wallin, ungdomsförfattare och skrivarlärare, har precis kommit ut med en handbok i konsten att skriva för unga.

Vad är den stora skillnaden mellan att skriva för unga och vuxna?

– Jag brukar börja med frågan: vad är ett barn? Enligt FN är ju ett barn alla människor mellan noll och arton år, och det är klart att det skiljer sig väldigt mycket att skriva för en treåring och en femtonåring. Man kan nog också säga att de flesta författare på något sätt skriver utifrån sig själva, oavsett om det handlar om en historisk roman, en deckare eller den egna barndomen. Men den främsta skillnaden när man skriver för unga är att man på något sätt måste anpassa sig till den som ska läsa boken. Man brukar tala om förståelsehorisont, vilket betyder att den som ska läsa boken ska kunna förstå och greppa det man skriver om. Men det bästa är om man ligger en liten aning över den gränsen, så man utmanar läsaren lite. Och det är naturligtvis svårt att hitta den nivån, för alla barn är ju olika också.

Men hur vet man att man träffat rätt?

– Oftast brukar huvudpersonens ålder också bli den ålder man vill vända sig till, eller något yngre; 13-åringar är sällan intresserade av att läsa om 10-11-åringar. Men samtidigt är en bra text alltid en bra text, och i botten handlar det om att ha förståelse för människans psyke, att man är nyfiken på hur människor fungerar. Och det gäller ju vem du än skriver för. Men dessutom måste du ta vara på det faktum att du själv har varit barn. Det är den erfarenheten du måste ner i. Jag har träffat folk som inte kan tänka sig att skriva för barn, och när man börjar fråga varför så visar det sig att de helst vill glömma sin egen barndom. Då har man ju stängt den dörren. Ska man skriva för barn måste man öppna dörren till sin egen barndom.

Hur gör man det?

– Det handlar om att gå tillbaka och minnas. Hur var det att vara så där liten? Hur kändes det? Och det är viktigt att komma ihåg att känslor inte är åldersbundna. Att vara kär är samma sak om man är nio, 39 eller 79 år, även om medelålders människor ofta kan ha väldigt svårt att ta såväl ungas som äldres känslor på allvar. Men det är själva nyckeln till att förstå barnens värld, att man tar dem på allvar! Det är det som man brukar säga om Astrid Lindgren, att hon tog barnens känslor på allvar. För hon stod inte och klappade dem på huvudet och talade barnspråk, som en del vuxna faktiskt gör. Det handlar om att försöka komma ihåg hur det var att själv vara ung. Både när det gäller glädje, sorg och kärlek.

Annons

Ylva Carlsdotter Wallin

Debuterade år 2000 med ungdomsboken Alex som i Alexandra och har sammanlagt skrivit sju böcker för barn och ungdomar. Hon arbetar sedan många år som lärare i kreativt skrivande på Skrivarakademin i Stockholm. I maj utkom hennes handbok Så skriver du för unga (Ordfront Förlag).

Är det en bra idé att testa sitt manus på målgruppen för att se om det funkar?

– Det beror lite på vilken ålder det gäller, och vad man förväntar sig för respons. Självklart kan man läsa sina texter för barn för att se om de lyssnar. Gör de det så är det ju bra, men om de bara gäspar eller somnar vet man inte heller vad som är dåligt. På det sättet är barn ingen bra testpublik. De kan säga; ”Den var bra”, ”Den var rolig” eller ”Den var spännande”, men man kommer aldrig att få någon konstruktiv kritik från dem. För de har inte orden för det. Det får vara ett väldigt litterärt barn i så fall.

Har man ett särskilt ansvar som barn- och ungdomsförfattare?

– De flesta som skriver för unga är överens om att man inte lämnar läsaren i sticket. Man har till exempel inte hopplösa slut. Om du skriver en vuxenbok om en människa som är deprimerad och tar livet av sig så kan man som vuxen läsare tänka att ibland klarar människor inte trycket och ser ingen annan utväg – man vet ju att många andra som mår dåligt faktiskt inte tar livet av sig. Men om man är ung kanske det är första gången man hör talas om depression och tankar kring självmord. Som författare till barn- och ungdomsböcker påverkar man sina läsare mycket mer än när man vänder sig till vuxna, som har läst mycket mer och levt mycket längre och som har sett andra alternativ. Man vet ju själv hur stora avtryck somliga böcker kunde göra på en som ung.

Men är alla ämnen okej att ta upp?

– Ja, det tycker jag, så länge det finns barn som är med om hemska saker måste vi författare våga skriva om dem. Därmed inte sagt att alla böcker passar för alla barn. Sedan finns det ju vissa föräldrar som bara vill ha gulliga godnattsagor till sina barn, som inte tycker att det får hända något hemskt i böckerna. Men då är man ganska naiv, för barn har ju varit med om hemskheter också. Saker som sorg, rädsla och skräck är något man lär sig med en gång som människa.

Vad brukar dina elever vilja skriva om?

– De kan komma med väldigt olika ingångar. Någon har sökt en bok om motorsport till sina barn och upptäckt att det inte finns någon, och så har man bestämt sig för att skriva en själv. Och eftersom det hela tiden kommer nya fenomen behöver vi också ny litteratur om det. Just nu är det mycket om Facebook och liknande. Alla ungdomar har sina författare och sin tid, vilket gör att många ungdomsböcker blir omoderna ganska snabbt. Det är svårt att skriva en klassiker inom ungdomsfältet. Då får man välja teman som i till exempel Micael Endes Momo och kampen om tiden, som utspelar sig i någon slags fantasymiljö.

Annons

Är det något som inte funkar alls?

– Metaforer och symboler ska man vara försiktig med när det gäller barn. Sådant kräver ju att man som läsare känner till de där symbolerna, annars säger de ingenting. Liknelser kan också bli helt fel – om man till exempel gör liknelsen att någon har ett lik i garderoben så kan ju ett barn ta det bokstavligen och tro att någon har en död människa i garderoben. Det blir ju skitläskigt fast det inte var meningen. Det handlar återigen om anpassningen. Det får inte bli för stort glapp mellan författaren och läsaren. De ska klara av att läsa det jag berättar, men samtidigt ska det helst också utmana dem lite så att de lär sig någonting nytt. Hur känns det när man är rädd? Ja, det känns på samma sätt som för oss vuxna, fast en treåring inte har orden att beskriva det med. Och det är därför litteraturen blir så viktig; vi ger dem orden, sätter ord på deras känslor, så att de kan säga till mamma och pappa hur de känner sig sen. De får ju ett språk när de läser och det är det som är den stora vinsten.

 

Öppna dörren till din barndom

Alla har varit barn, men det betyder inte nödvändigtvis att man har kontakt med sin barndom. Våga utmana dig själv, och försök gestalta en äkta känsla i en text riktad till barn och ungdomar. Ylva Carlsdotter Wallin rekommenderar följande övning:

  • Beskriv en konflikt som är aktuell i ditt nuvarande liv. Det kan vara med din äkta hälft, chefen eller en vän. Beskriv hur det känns, hur frustrerande det är, och vad problemet egentligen består i.
  • Föreställ dig en plats i din barndom. Kanske är det ditt eget rum, skolan du gick i, eller någon annan miljö du vistades i som barn. Beskriv platsen du valt så gott du kan.
  • Gå tillbaka till den konflikt du beskrev. Fokusera på hur konflikten känns.
  • Fundera ut en konflikt som ett barn skulle kunna ha. Det kan till exempel vara med fröken i skolan, med en klasskompis eller någon man är kär i.
  • Använd nu de känslor som du beskrev utifrån din ”vuxenkonflikt”, placera dem i ”barnkonflikten” och förlägg det hela till den plats du valde under punkt två.

Vitsen med övningen är att minnas hur det är att vara barn och att använda äkta känslor, sådana du känner inom dig som vuxen. Gör du det kan du också skriva en äkta och bra gestaltad berättelse som vänder sig till barn.