»Det handlar om att öva upp blicken«

För många känns miljöbeskrivningar svårt, som något som bara måste finnas där, och resultatet blir ofta platt och pliktskyldigt. För Andrea Lundgren däremot var naturskildringarna en helt avgörande utgångspunkt. Hennes roman Glupahungern har hyllats för sin säregna röst och förmåga att förena det magiskt naturmytiska med det kärvt vardagliga. Vi frågade henne hur hon gör.

Hur undviker man att göra miljöbeskrivningar tråkiga?

– Det enkla svaret på det är att man låter naturen ha en funktion. Istället för att låta en karaktär stå och stirra på någonting för sakens skull kan man till exempel använda sig av naturen för att lyfta fram någonting som karaktären känner, utan att behöva skriva det rätt ut. Naturen kan alltså ha en gestaltande funktion. En anledning till att naturen får så stor roll i min bok är till exempel att människorna i den pratar så lite. Särskilt i den äldre generationen finns ju verkligen den där norrbottniska kargheten. Och då blir det så att naturen får hjälpa till att uttrycka känslor inom dem. Men jag kan verkligen hålla med om att miljöbeskrivningar ofta tenderar att bli tråkiga. Bara ordet ”miljöbeskrivning” är ju skittråkigt liksom. Men jag har aldrig tänkt på det på det sättet: att nu måste jag få med lite miljö. Allt som händer måste ju äga rum någonstans och då använder jag snarare miljön för att visa något annat.

Hur kom det sig att skogen fick så stor plats romanen?

– Jag hade privilegiet att kunna vara hemma i mitt barndomshem i Norrbotten och skriva under somrarna, och jag tror att platsen man är på förr eller senare tar sig in i språket på något sätt. Glupahungern är verkligen placerad just där. Min skrivstuga var den gamla lekstugan som står nere vid älven och jag kunde hela tiden behålla den där barndomsblicken. För mig handlar skrivande över huvud taget väldigt mycket om blick.

Hur menar du?

– Att ha sin egen blick handlar om att beskriva något som man ser det, och inte som man har lärt sig att det ser ut. Många har kallat min bok för magisk realism, och magisk realism är ju egentligen en form av förhöjd verklighet. Det betyder alltså inte att man skriver om saker som inte finns, utan bara att man beskriver saker som man föreställer sig dem. Om du till exempel ser ett träd och tycker stammen ser ut som svart lakrits, då gäller det att också kunna ta fasta på det och använda den blicken. Det är inget som man gör lättvindigt, utan något som kräver väldigt mycket övning, och mod för den delen. Så det är det viktigaste när det kommer till miljöbeskrivningar tycker jag, förutom att det måste ha en funktion. Och att man inte faller in i det där att beskriva nånting bara för att man tycker att det är vackert.

Annons

Varför ska man undvika det?

– För att det ofta blir helt poänglöst. Vill vi uppleva någonting vackert kan vi ju gå ut och kolla på skogen istället för att läsa en beskrivning av den. Det finns jättemånga saker som gör litteratur vacker, men det är oftast de mer oväntade sakerna, och inte miljön. Jag tänker alltid på Tolkien när någon säger miljöbeskrivning. Hos honom finns det ju verkligen såna där extremt långa passager, som jag i och för sig uppskattar att läsa, för han är ju väldigt bra. Men jag tror ändå att man ska passa sig för att skildra en snygg miljö, det tenderar ofta att bli överlastat med en massa blommiga ord och så där. Skönhet i allmänhet är ju otroligt tråkigt. Beskriv nånting annat. Nåt som känns liksom!

I din bok kan man säga att skogen är besjälad, som om den vore ett eget väsen. Såg du rent av naturen som en egen karaktär när du skrev?

– Nä, inte som en karaktär, utan snarare så att skogen står för det andra på något sätt, som en plats där de vanliga reglerna liksom upphävs. När människan går in i skogen blir hon alltid en annan i någon mån. Kontrasterna är viktiga – bygd/skog, det medvetna/det omedvetna, ordning/kaos, och det går att använda skogen som en metafor för människans inre, ett annat liv med andra värden. Min karaktär Linus blir i förlängningen en symbol för detta, då han ”är” en björn i skogen och en människa i byn. Gränsen mellan byn och skogen är en gräns på många olika sätt, och att passera en gräns är alltid ett risktagande. Linus rör sig fritt över gränsen, medan en annan av karaktärerna, Ingrid, är den enda människan som kommer i närheten av att förstå vad skogen egentligen är och gör med oss. Och det inser hon eftersom hon har ett annat förhållande till skogen eller det andra.  Naturen ger också möjlighet att betrakta platser ur perspektiv man kanske inte är van vid, och sedan får man se vart det tar vägen och vad som händer med språket när man gör det. Det finns till exempel en scen i boken med en äng och en storspov. Rent tekniskt zoomar jag in bilden uppifrån månen, rör mig närmare fågeln som ropar, och så tar fågelns rop mig till en annan plats och så vidare. All gestaltning utgår ju från ett subjekt på något sätt och så fort man byter perspektiv så händer det något med språket också.

Glupahungern är ju inte enbart naturmystik, tvärtom låter du det magiska leva sida vid sida med ganska realistiska vardagsskildringar av människorna. Föll det sig naturligt?

– Ja, det måste alltid finnas den här balansen. Jag ville ju skriva fram en mytologi, en skapelseberättelse i någon mån, för att jag tycker att Norrbotten förtjänar sin egen skapelseberättelse. Det var en intention som jag hade. Men samtidigt utgick jag väldigt mycket från karaktärerna. Det mytologiska låg i bakgrunden som någon sorts backdrop, men det viktigaste för mig är alltid människorna. Så det realistiska funkar så klart som en motvikt till det magiska. Men själva balansen kom faktiskt ganska automatiskt i den här boken.

Hur ser din skrivprocess ut rent konkret?

– För mig är förarbetet kanske det viktigaste. Jag behöver egentligen inte mer än en bild eller mening för att börja, men jag måste komma in i språket på något sätt, för att kunna förtäta det. Det betyder att jag måste ha mycket tid innan varje skrivpass, gärna flera timmar då jag sitter på balkongen eller med en kopp kaffe och bara glor. Samtidigt tänker jag extremt mycket och fokuserar på det jag ska skriva. Jag kan till exempel försöka komma på första meningen, den är rätt viktig för mig, även om jag tar bort den sen. Det handlar om att jag måste sätta tonen på en gång för sedan går det så jävla snabbt, och har jag satt fel ton då så kommer det att bli ostämt. Sedan sätter jag mig ner och skriver väldigt intensivt. Ibland väldigt kort, ibland en hel dag, om jag har en bra dag. Och efter det så går jag in och redigerar.

Vad var det svåraste med naturskildringarna i Glupahungern?

Annons

– Jag kommer ihåg att jag funderade en del på är problemet med att använda en miljö som man känner till väldigt väl. Man har så mycket känslor för och minnen från platsen att man riskerar att ta det för givet och glömma bort att andra inte har det. Det är också anledningen till att jag aldrig lyssnar på musik när jag skriver, det är en sån där grundregel för mig. För musiken laddar texten med någonting, musiken och texten blir en enhet, och när jag tar bort musiken så fattas någonting från texten. Det gäller alltså att komma ihåg att läsaren inte har mina associationer, särskilt när det gäller platser jag känner till bra och är väldigt förtjust i. Om man ska skriva om en skog så måste man i någon mån förutsätta att läsaren aldrig har sett en skog förut.

Du befann dig ju själv på plats i Norrbotten när du skrev huvuddelen av boken. Var det en förutsättning?

– Jag tror faktiskt att jag hade kunnat skriva den någon annanstans när jag väl hade själva berättelsen. Då spelar det inte så stor roll var man skriver, i alla fall inte för mig. Men eftersom jag känner till miljön så himla bra är det kanske annorlunda för mig. Naturskildringar handlar ju delvis om en studie av miljön, men tack och lov lade jag ner alla de timmarna när jag var barn, och det finns där rätt etsat inom mig tror jag. Samtidigt håller jag med om att vissa saker är svåra att frammana ur minnet, som till exempel lukter, och när det kommer till miljön är det väldigt viktigt att använda andra sinnen än synen, särskilt om man ska besjäla saker och gå in i djur eller växter.

– Så visst, det finns nog fördelar med att vara på plats, men jag tror inte att det är nödvändigt. Det har väldigt mycket att göra med det som jag sa tidigare, det där med att öva upp sin blick. För med blick menar jag också hur du betraktar dina minnesbilder och allting annat. Du kan befinna dig mitt i en skog och notera varenda detalj, men har du inte hittat din blick så kommer du ändå inte att kunna ge något annat än en klichébild av naturen.

 

Utdrag ur Glupahungern

Ovanför ängarna var natthimlen ljust blå då solen försvunnit. Ljust blå som tonade ut i vitt. Och mitt i det spröda ljuset syntes en blek måne. Ibland öppnade den sitt ena blundöga och såg ner på den tysta världen, på fälten och ängarna, omringade av skogen. I nordöst vilade det stora, tallklädda berget, i sydöst flöt älven. På avstånd hördes knappt ett ljud från forsen. I mitten av fältet, rakt under sig, såg den en alfamilj som svept sina grenar om varandra.

I månens öga var ängen ett enda. Det som intresserade henne var hon som svepte över den då och då, med sin sorgsna vissling. Det fanns en urtidssorg i de ödsliga tonerna tloi-ith, tloi-ith. Och i det långa utdragna luuuui lui lui lui lui luuuuui luuui. Fallande och motvilligt stigande i en förunderlig monotoni. Detta vackra väsen, i sin polerade brunskiftande fjäderdräkt. Vad är det du söker? undrade hon, långt där uppe. Du har sökt länge nu, sommar efter sommar. Precis som dina föräldrar gjorde, ropar du samma sak, men vad? På vem? I timmar kunde hon betrakta fågeln.

I den gamla tiden hade hon kallats för Vindspoven. För henne fanns endast flykten, oron, ropet och den svindlande kärleken. För mitt ute på det vida fältet fanns hennes ungar, gömda bland ängsblomstren som varje natt grät över den korta sommaren. Det var så ungarna präglades av ångesten, och det skulle så småningom få även dem att flöjta så sorgesamt, där de svepte över ängarna.