»Det handlar om att öva upp blicken«

För många känns miljöbeskrivningar svårt, som något som bara måste finnas där, och resultatet blir ofta platt och pliktskyldigt. För Andrea Lundgren däremot var naturskildringarna en helt avgörande utgångspunkt. Hennes roman Glupahungern har hyllats för sin säregna röst och förmåga att förena det magiskt naturmytiska med det kärvt vardagliga. Vi frågade henne hur hon gör.

Hur undviker man att göra miljöbeskrivningar tråkiga?

– Det enkla svaret på det är att man låter naturen ha en funktion. Istället för att låta en karaktär stå och stirra på någonting för sakens skull kan man till exempel använda sig av naturen för att lyfta fram någonting som karaktären känner, utan att behöva skriva det rätt ut. Naturen kan alltså ha en gestaltande funktion. En anledning till att naturen får så stor roll i min bok är till exempel att människorna i den pratar så lite. Särskilt i den äldre generationen finns ju verkligen den där norrbottniska kargheten. Och då blir det så att naturen får hjälpa till att uttrycka känslor inom dem. Men jag kan verkligen hålla med om att miljöbeskrivningar ofta tenderar att bli tråkiga. Bara ordet ”miljöbeskrivning” är ju skittråkigt liksom. Men jag har aldrig tänkt på det på det sättet: att nu måste jag få med lite miljö. Allt som händer måste ju äga rum någonstans och då använder jag snarare miljön för att visa något annat.

Hur kom det sig att skogen fick så stor plats romanen?

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2014 (20 juni 2014) och är skriven av .