»Det handlar om att öva upp blicken«

Hur undviker man att göra miljöbeskrivningar tråkiga?

– Det enkla svaret på det är att man låter naturen ha en funktion. Istället för att låta en karaktär stå och stirra på någonting för sakens skull kan man till exempel använda sig av naturen för att lyfta fram någonting som karaktären känner, utan att behöva skriva det rätt ut. Naturen kan alltså ha en gestaltande funktion. En anledning till att naturen får så stor roll i min bok är till exempel att människorna i den pratar så lite. Särskilt i den äldre generationen finns ju verkligen den där norrbottniska kargheten. Och då blir det så att naturen får hjälpa till att uttrycka känslor inom dem. Men jag kan verkligen hålla med om att miljöbeskrivningar ofta tenderar att bli tråkiga. Bara ordet ”miljöbeskrivning” är ju skittråkigt liksom. Men jag har aldrig tänkt på det på det sättet: att nu måste jag få med lite miljö. Allt som händer måste ju äga rum någonstans och då använder jag snarare miljön för att visa något annat.

Hur kom det sig att skogen fick så stor plats romanen?

– Jag hade privilegiet att kunna vara hemma i mitt barndomshem i Norrbotten och skriva under somrarna, och jag tror att platsen man är på förr eller senare tar sig in i språket på något sätt. Glupahungern är verkligen placerad just där. Min skrivstuga var den gamla lekstugan som står nere vid älven och jag kunde hela tiden behålla den där barndomsblicken. För mig handlar skrivande över huvud taget väldigt mycket om blick.