En författare som inspirerat Jerker Virdborg är Svetlana Aleksijevitj. »Hon är så skicklig på att skildra det vanliga och vardagliga i ett krig«, säger han. Foto: Martin Stenmark

»Det finns en motor i tystnaden«

Jerker Virdborg skildrar två syskons flykt genom ett Sverige i krig, genom ett sommarlandskap som är vackert men samtidigt hotfullt. Framåtrörelsen skapar han genom »tigandets svåra konst«.

Sommaren, syster är prosan tät och med ett starkt driv. Hur drogs du själv in i handlingen?

– När jag väl började skriva var det framförallt en stämning jag var intresserad av, som jag hade byggt upp i mitt huvud redan innan. Det är knapphändigt med information i början av boken. Läsaren förstår inte riktigt vad som pågår och det finns en motor i den tystnaden. Man kan prata om vad boken handlar om: ja, det är krig och där finns en komplex syskonrelation, men det som är oöversättbart med litteratur över­huvudtaget är just stämningen i texten. I Sommaren, syster är den mardrömslik men också idyllisk och i skrivandet gör jag allt för att gynna den stämningen, förstärka den.

Har stämningen att göra med tempot? Intensiteten är hög och det är svårt att lägga den här boken ifrån sig.

– Ja, det finns ju en stress. Syskonen Erik och Anna måste snabbt iväg, de är jagade, de måste korsa en gränslinje, de kan aldrig känna sig trygga. Alla sådana faktorer understödjer från olika håll den grundläggande känsla av overklighet som jag vill ska finnas. Jag ägnar mig också åt en undertextteknik som är väldigt hårt stiliserad. Där finns en hotfullhet som kommer fram via blankrader, tystnader, kapitlens avslutande meningar. Det där är ett hantverk: när ska det vara ett nytt stycke, eller en blankrad, eller nytt kapitel? Sådana verktyg använder jag för att förstärka dramatiken och stressen. I Sommaren, syster är det också mycket luft och korta kapitel. Den är inte svårläst på något sätt, och det är ett viktigt ideal för mig. Jag vill att mina böcker ska vara lättillgängliga för den som ­läser.

Även karaktärerna är spar­smakat skildrade. Du nämner till exempel inte hur gamla huvudpersonerna är, även om du efterhand låter läsaren förstå deras ungefärliga ålder. Och du håller igen med beskrivningarna av dem och deras bakgrund.

Jerker Virdborg

FÖDD: 1971 i Lindome utanför Göteborg

Annons

Bor: I Stockholm

Bakgrund: Jerker Virdborg är författare och kulturskribent och har gett ut sex romaner och två novellsamlingar. Tillsammans med Daniel Sjölin har han också skrivit äventyrsromaner under pseudonymen Michael Mortimer. Han var en av författarna bakom det upp­märksammade Manifest för ett nytt litterärt decennium, som publicerades i Dagens Nyheter 2009, och där skribenterna tog ställning för ett mer episkt berättande och fokus på innehåll, snarare än form.

– Ja, för mig handlar mycket om att stilistiskt hålla igen. Jag är ingen vän av metaforer, utan vill ha ett sakligt och konkret språk som fungerar visualiserande. Och jag tycker att allt som handlar om analys, hur karaktärerna känner eller varför de gör vissa saker – det är väldigt bra att inte skriva rätt ut. Om du som författare inte förklarar varför någonting är på ett visst sätt, blir det genast mycket mer spännande. Och tvärtom: om man börjar förklara faller texten ihop ­direkt.

Det påminner om Heming­ways isbergsteknik, där väldigt lite sägs men mycket anas under ytan.

– Ja, jag har alltid jobbat på det viset i mina böcker, med undertext och återhållsamhet. Här finns till exempel en gåtfullhet i hela skeendet eftersom villkoren för själva kriget är oklara för läsaren. Konflikten bakom är obekant, då blir undertexteffekten ännu starkare. Allt detta skapar en frustration hos läsaren, och en ovisshet som gör att man vill vidare i berättelsen, få veta mer. Hemingway, som är väldigt skicklig på det här, har varit viktig för mig men kanske ännu mer de svenska författare som inspirerats av honom, som Kerstin Ekman. Hon har en enastående förmåga att arbeta med brist på information, för att göra berättelsen tät och driven. Det där är en balansgång för om du inte berättar någonting alls blir läsaren vilsen. Berättelsen blir för knepig och gåtfull. Där gäller det att reglera informationen och Kerstin Ekman är en mästare på detta, verkligen helt makalös. Som nybörjare kan man läsa texter som man tycker fungerar bra och fundera just över vad som inte sägs, vilken information som fattas.

Är det inte risk att det blir för lite bakgrund? Man brukar ju säga att läsaren måste lära känna och bry sig om karaktärerna för att bry sig om vad som händer på det yttre ­planet?

Jerker Virdborgs tips till bättre driv:

Bygg din berättelse utifrån en yttre dramaturgisk båge med en tydlig slutpunkt, som en resa eller ett uppdrag.

Läs författare som är skickliga på yttre handling och fundera på vad de gör rätt. Vad är det som inte framgår i texten?

Våga lämna luckor i texten som det sedan är upp till läsaren att fylla i – och lita på att de löser det.

Annons

– Jo, men som författare måste du lita på att karaktärernas känslor framgår, utan att du skriver ut dem. Jag tycker att de flesta längre berättelser, de flesta romaner, kräver en handling och en yttre rörelse. Det är så att säga en tidlös uppfinning som fungerar väldigt bra. För mycket inre handling är ofta det säkraste sättet att tömma text på energi, tycker jag. Du måste låta läsaren göra jobbet, och det gör du genom att gestalta karaktärerna. Hur beter man sig till exempel om man är rädd? Jo, man kanske ryggar bakåt, ser sig över axeln, börjar andas fortare. Det handlar om åtbörder, om kroppen, blickar, rörelser. Men det handlar också om stil, att få fram det där med radbrytningar och ett tempo i texten.

Vissa förknippar en stark yttre intrig med genrelitteratur som till exempel deckare, men du är tydlig med att alla böcker mår bra av en stark intrig?

– Absolut, det är hela mitt budskap. I Sommaren, syster är den yttre intrigen ganska given. Erik och Anna befinner sig inledningsvis någonstans i Väster­götland och rör sig sedan sydöst genom Småland, mot ett mål. Alltså: A och B rör sig på platsen C och de är förföljda av D. Det står i rätt tydlig kontrast till modernistiska experimenterande berättelser, där läsaren kanske befinner sig inne i en röst som maler på, och högst var fjortonde sida får veta var romanpersonen rent fysiskt befinner sig. Just Erik och ­Annas rörelse, flykten, är ett effektivt sätt att skapa rörelse också i berättelsen. På det viset är det här en sorts road novel. En sådan yttre dramaturgisk båge är alltid skön att ha i huvudet när man skriver och den kan ju bestå av många olika saker. Ett uppdrag, en resa eller en form av mission, men det bör finnas en slutpunkt långt där framme. Alla förändringar, skeenden, alla konkreta utvecklingsförlopp är tacksamma.

Ur Jerker Virdborgs Sommaren, syster:

Hon fattade ett hårt tag om gevärspipan med båda händerna, siktade noga och stötte sedan kolven bestämt mot ormens huvud, en gång och så flera gånger till, och det ryckte spasmiskt i den smidiga kroppen ett slag. Och sedan låg djuret stilla.

Hon stirrade ner på huggormen, hon tittade på sin hand igen, och hon såg blek ut, hon vacklade till.

Med beslutsamma rörelser drog hon fram sin kniv, sjönk ner på knä och skar av huvudet, med ett enda snitt bakom ögonen, innan hon sparkade undan det.

»Jag såg den inte«, viskade hon. »Den måste ha legat inne i burken.«