Att lära sig skriva är att lära sig läsa

Kan man lära ut skrivande genom att fokusera på läsande? Det tror Arne Sundelin, ansvarig för Biskops-Arnös prestigefulla författarskola. Här har några av landets främsta författarskap tagit form – under läslampan.

Några revor har precis öppnat sig på den i övrigt stålgrå himlen över Biskops-Arnö. På en av farstutrapporna till de små stugorna, som fungerar som skolans internat, står en ung kvinna och röker i vintersolen. Annars är det tomt på gården. Eleverna har lektion eller sitter inne på sina rum och arbetar.

Skolan ligger på en vacker liten ö i en lite avsides vik av Mälaren, och kanske är själva miljön en anledning till att så många kreativa människor fått så mycket gjort här genom åren. Antalet böcker som publicerats av författare som studerat här sedan skrivarlinjen startade i början av 1980-talet skulle kunna räknas i hyllmeter.

– Det tycks hända saker här, vilket gör att eleverna fortsätter skriva även när de har lämnat skolan, säger Arne Sundelin, som varit ansvarig på skolans författarlinje i tolv år.

– I vårt konsumistiska samhälle tror jag att det uppstår starka uttrycksbehov. För många är det viktigt att skriva – och inte bara med syftet att bli utgiven. Författarlinjen på Biskops-Arnö har ingen kommersiell inriktning. Det vi erbjuder är en utvecklingsmöjlighet, och långsiktigt tror jag att det är en bättre hållning. Att i första hand satsa på att få ett starkt förhållande till uttrycket.

Biskops-Arnö

Daniel Sjölin, Sara Stridsberg, Linda Boström Knausgård, Monika Fagerholm, Jenny Tunedal, Peter Fröberg Idling och Beate Grimsrud är bara ett axplock av alla de – i dag etablerade – författare som börjat sin skrivarbana på Biskops-Arnö.

Författarskolan erbjuder kurser inom två områden: att skriva lyrik och prosa samt att skriva dramatik. För de båda inriktningarna finns det en grundkurs på ett år och en påbyggnadsnivå på upp till ett år.

Annons

Nytt på skolan är också en låtskrivarutbildning.

Förutom sin tid som lärare är Arne Sundelin även verksam som författare sedan 1980-talet, med böcker som Det som sker och Fallet Thurneman i ryggen. Hans senaste roman om Bob Dylan, Allt ska bli ditt, kom ut 2012. Han har hunnit fundera en hel del över vad han vill att eleverna ska få med sig hem från Biskops-Arnö.

– I stort handlar det om att hitta ett sätt som man vill skriva på: Vad är min poetik? Syftet är inte nödvändigtvis att bli klar med någonting, snarare att finna ett metodiskt förhållningsätt. Mycket kan också hända efter kursen. Och det ska poängteras: jag tror att det är viktigt att frigöra sig från platsen när man väl lämnat skolan.

 

Varje år konkurrerar omkring 170 personer om 28 platser på Biskops-Arnös författarlinje. Eleverna studerar på heltid och kursmomenten består bland annat av enskild handledning, textsamtal i helklass, eget arbete, uppläsningar och projektarbete. Två dagar i veckan är det undervisning, den tredje dagen är det handledning. Lektionerna är i hög utsträckning uppbyggda kring samtal.

– Vi ser samtalet som en kunskapsform och de som söker till kursen är beredda att arbeta så här. Det händer verkligen något när en text blir läst. Den delen av kursen brukar vara väldigt uppskattad. Som handledare känner jag också att det är ett unikt sorts samtal, när alla talar om samma sak – texten som man har framför sig, säger Arne Sundelin.

När det är textkritik består grupperna av fyra elever och en handledare. Eleverna läser upp en del av texten och sedan samtalar gruppen om det man läst. Det handlar om att beskriva, inte värdera. Den som skrivit sitter tyst och antecknar. Handledaren håller i samtalet, och varje elev får 45-55 minuter åt gången. Efter hand byts handledningsgrupperna ut, för att texterna ska få så många olika sorters läsare som möjligt. Meningen är inte att man ska komma överens, utan att texterna ska få så många olika läsningar som möjligt. Varje text ses som en färdig text, men man kan även prata om textens potential.

Vad finns för tankar kring textkritik inom klassen, är det lätt att det uppstår upprörda diskussioner och elever som tar illa vid sig vid negativ kritik?

– Eftersom det inte handlar om värderande av texten utan om beskrivande, så blir det inte så ofta infekterat. Men självklart är det utsatt att bli läst så ingående. Många blir glada att alla lägger ner så stort arbete på att läsa deras text, men andra kan också bli omskakade, ledsna, upprörda. Det är viktigt när man går här att man är öppen för den kritik som ges och att man samtidigt har en stark integritet.

Annons

Detta var något som sattes på prov för ett par år sedan då eleven Lidija Praizovic började lämna ut klasskamraterna i sina texter – texter som sedan skulle analyseras gemensamt. Stämningen blev allt mer ansträngd och till slut bad lärarna Lidija att inte lägga fram fler texter om sina klasskamrater. Händelsen kom att uppmärksammas i olika medier där det ifrågasattes huruvida litteraturen inte längre var fri på skolan. Arne påpekar att han förstod och respekterade elevens konstnärliga grepp. Hon skrev in sig i en viktig litterär tradition, framhåller han, ändå blev situationen ohållbar.

– Rätt stod mot rätt. Elevens rätt att inte självcensurera, och klasskamraternas rätt att inte bli personligt angripna. Det blev ett pedagogiskt problem. Det drog frågan till sin spets: vad får man göra? Det var också det som gjorde hennes konst intressant.

Biskops-Arnö har också fått kritik för att vara homogen, att den attraherar en vit och stockholmsbaserad medelklass. Men här har skolan blivit bättre, menar Arne Sundelin.

– Det är en större bredd idag än det var för några år sedan. Vi har fler sökande utanför storstadsområdena och fler med utländsk bakgrund. Men självklart vill vi se en ännu större bredd bland ansökningarna.

På frågan vad man ska tänka på när man söker, kommer svaret snabbt:

– Det enda man ska tänka på är att inte tänka på vad vi söker efter.

Han betonar gärna betydelsen av tidsaspekten. Att låta skrivandet få ta tid, och inte stirra sig blind på ett förväntat resultat.

– Det tror jag är jätteviktigt. Även de dåliga dagarna kan vara betydelsefulla här så att säga. Att mejsla fram sin egen röst är en process. Själva avstampet sker inom klassrummets väggar, men det som händer utanför kan ofta vara det viktigaste, och det handlar inte om mängden text man producerar. En kille på författarskolan hade med sig ett 200 sidor långt manus när han kom hit, men när han lämnade skolan hade det krympt till 80 sidor. En sådan process kan vara minst lika viktig.

 

Intresset för att skriva skönlitterärt har vuxit lavinartat de senaste tio åren. En sökning på ”författarskola” eller ”skrivarutbildning” på Google ger tusentals träffar. Förutom de mest populära kurserna på universitet, högskolor och folkhögskolor runt om i landet finns åtskilliga privata initiativ, mer eller mindre tydligt nischade. ”Skrivarkurs med yoga”, ”Skriv och vandra i Kroatien” eller ”Skrivläger för företagare”, är några exempel. Utbudet av kurser är brett, men de har en tydlig sak gemensamt: de är ofta fulltecknade. Termin efter termin. Ändå är det bara ett par promille av de manus som skickas till förlag som blir utgivna. Hur kommer det sig?

– Alla som går på skrivarutbildningar blir ju inte utgivna, det gäller även Biskops-Arnö. Men ett stort antal av dem som går här fortsätter att arbeta med text på något sätt. De som inte är författare arbetar kanske som kritiker, på förlag eller på en tidskrift. Kort sagt, man fortsätter befinna sig i en litterär värld. För vissa tar det också lång tid att bli utgiven. Nyligen hörde jag att en gammal elev till mig, som gick här i slutet av 1990-talet, hade debuterat i fjol, säger Arne Sundelin.

Är då en skola som Biskops-Arnö en säker väg till bättre texter? Arne Sundelin vill inte se det riktigt på det sättet.

– Vi kan inte lära någon hur man ska skriva, bara hur man kan läsa. Man lär sig oerhört mycket av att läsa andras texter, och så småningom lär man sig också att läsa sig själv. Det är läsandet och samtalet som är den centrala delen av kursen.