Foto: Dan Hansson/SvD/TT

Att berätta sin historia

Allas liv är värda att skriva. Det kan få både dig själv och andra att se på din tillvaro med nya ögon, och är ett sätt att för en gångs skull ta kontroll över din egen berättelse. Det menar Merete Mazzarella, som nyligen skrivit en bok i ämnet.

Författaren och skrivcoachen Merete Mazzarella har i hela sitt vuxna liv arbetat med människor som vill skriva. Att stötta den som vill komma igång med att skriva sitt liv handlar mycket om att bekräfta och ge självförtroende, säger hon.

– Att få syssla med det här är väldigt värdefullt för mig, jag har alltid varit väldigt intresserad av människor och av samtal. Ofta blir skrivandet ett sätt att få igång samtal om helt andra saker än väder och vind.

Det är bland annat därför hon är så förtjust i skrivarkurser, förklarar hon. När de fungerar riktigt bra blir de ofta ett forum för det goda lyssnandet, där deltagarna inte bara frågar varandra om själva texten utan även vågar gå vidare. På så sätt kan kursen vara en genväg till vänskap eller åtminstone förståelse. Efter en dags skrivande tillsammans kommer man i vissa avseenden varandra närmare än man skulle göra under ett år på samma arbetsplats, menar Merete Mazzarella.

Merete Mazzarella

Ålder: 68 år

Bor: I Helsingfors och Ekenäs

Lästips! Har du en stor livsberättelse? Sugen på att skriva en självbiografi. Då ska du läsa det här!

Familj: Man, son och två barnbarn i USA

Annons

Bakgrund: Författare och professor i litteraturvetenskap. Född i Helsingfors, och uppvuxen i Schweiz, Kina, Turkiet, England. Hon debuterade 1979 med den självbiografiska boken Först sålde de pianot och har sedan dess gett ut en lång rad böcker, litteraturvetenskapliga verk och essäer kring olika fenomen i tiden.

– När man vid andra tillfällen sitter i ett sällskap och vill berätta något är det ofta svårt att få de andras odelade uppmärksamhet. Du känner omvärldens stress eller rentav ointresse. Jag tror också att det är därför som det är så värdefullt för många att skriva; du får ta plats med din berättelse utan att bli avbruten.

Merete Mazzarella tror att skrivandet kan vara ett sätt att ”visa sig” istället för att ”bli sedd”, att den som skriver tar kommandot över sin egen berättelse och inte behöver invänta andras reaktioner. Det där uttrycket ”bli sedd” tycker hon förresten illa om. Dels skymmer det det faktum att långt ifrån alla blickar är bekräftande, dels är det så passivt. ”Att visa sig är däremot något man gör aktivt, man bestämmer själv hur man vill visa sig”, skriver hon i nya boken Att berätta sig själv, som kan beskrivas som en slags handbok i essäistisk form.

 

Själv har Merete Mazzarella skrivit ”ända sedan hon kunde hålla i en penna”, och vid det här laget har det hunnit bli 20 böcker och en doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Flera av böckerna handlar om hennes eget liv. Från debuten med Först sålde de pianot (1979) och framåt har det självbiografiska temat återkommit flera gånger. Merete Mazzarella har bland annat skrivit om det smärtsamma i att lämna sin tidigare man när en ny förälskelse kommit in i livet och om sina relationer till barn och barnbarn.

Vem tror du att du hade varit om du inte haft tillgång till skrivandet som uttrycksmedel?

– Jag hade varit en helt annan människa, det är väldigt konstigt och spännande att fundera på. Skrivandet har utvecklat mig och det syns såklart i böckerna; nu kan jag se att mina tidiga böcker var en liten smula koketta och behagsjuka. Jag var så mån om att vara till lags när jag skrev dem.

 

I sin bok Att berätta sig själv skriver Merete Mazzarella bland mycket annat om sin mammas sista månader i livet. Familjen visste att hennes sjukdom skulle avsluta hennes liv och de tog vara på möjligheten att få ställa alla de frågor kring moderns liv som de kände ett behov av att få svar på. Den möjligheten blev oerhört värdefull för de anhöriga.

Annons

Merete Mazzarella anknyter till den tiden när vi pratar om att många inte tror sig vara viktiga nog och att det vore förmätet av dem att skriva om sina liv. Eller som hon uttrycker det: ”Många är rädda för att uppfattas som narcissister”.

Lästips! Utgå från dig själv och dina brännpunkter – så lyder ett vanligt råd till aspirerande författare. Men hur vara sann utan att riskera att såra sina närmaste?

Hur kommer man förbi den känslan?

– Ett sätt kan vara att tänka på just det som jag beskrev kring min mamma, hur mycket det betyder att få ta del av föregående släktleds liv. Att förstå en bit av deras och sin egen historia. Genom att skriva blir du ofta varse hur viktiga människorna runtomkring dig är – och på så vis förstår du också vad du själv kan betyda för andra. Du förstår kanske lite mer om ditt varande i världen. Det är ofta med ambitionen att lämna någonting efter sig till sina anhöriga som många kommer till mina kurser, inte nödvändigtvis för att bli författare.

Hur hittar man en struktur för sin berättelse?

– Många tror att man ska berätta från början till slut, men det ger så många transportsträckor. Hur ska texten komma vidare från det ena livsskedet till det andra? En annan aspekt är att det ofta är svårt att veta var början överhuvudtaget finns, historien om ditt liv kan ju till exempel börja långt före din födelse. Det är mycket bättre att försöka hitta en röd tråd och bygga berättelsen utifrån den. Börja med det du upplever som mest angeläget, det som gör att du vill skriva.

Du avråder från att ”klamra sig fast vid barndomen”.

– Ja, och med det menar jag att det gäller att komma vidare, både i skrivandet och i livet. Barndomen är självklart central, den är grunden för allt och vi bär den med oss hela livet, men ofta dröjer vi så länge där och blir otåliga när vi ska beskriva vuxenlivet, och det är synd.

Hur mycket bör man tänka på läsaren när man skriver om verkliga personer?

– Det är jättesvårt att resonera kring den makt och det ansvar den som skriver har. Jag tror att man behöver tänka i termer av att kommunicera med en mottagare. Kanske kan man tänka sig en välvillig men inte okritisk läsare när man sitter och skriver. Vi författare har förstås inget speciellt privilegium att lämna ut andra. Men samtidigt ska jag ärligt säga att jag har gjort det själv. De allra flesta är för försiktiga. Det är nödvändigt att vara hänsynslös i början.

Hänsynslös – på vilket sätt?

– Utgångspunkten när man börjar skriva behöver vara att man är så uppriktig som man någonsin kan vara. Då måste du skriva helt fritt. Det är först vid publicering alla överväganden bör komma. Jag har försökt att vara varsam med de människor jag skrivit om. Det är hela tiden olika överväganden man gör och olika saker som man förtiger. För visst har den som skriver både ett ansvar och en makt. Och hur man väljer att beskriva en annan beskriver samtidigt dig själv. Den här frågeställningen är någonting vi som skriver om våra egna liv alltid kommer att få brottas med.

Du skriver om att alla – även du själv – har manér när de skriver, som ibland kan ställa sig i vägen för berättelsen. Hur får man syn på sina egna manér?

– Det är svårt och ofta i princip omöjligt att klara av på egen hand. Du behöver få hjälp av andra. Men ett av mina bättre råd är att skriva fragment, korta texter som du sedan utvärderar. På så vis kan du lättare få syn på tekniker du använder och konstigheter som finns i ditt skrivande. Det blir betydligt lättare än att från början försöka hantera en lång text. ϒ