Varför vill så många skriva?

Varannan människa tycks bära på en stor roman, en barnbok eller den ultimata guiden till ett lyckligt liv. Vad är det som lockar så? Och är förväntningarna rimliga? Vi frågade dem som dagligen tar sig an svenska folkets skrivardrömmar.

Helena Ljungström

Förläggare, Bonniers förlag

– Jag tror att många har skrivandet som en hobby. Man går en teaterkurs, sjunger i kör eller går en skrivarkurs. Man skriver för att det är roligt och givande, och själva skrivandet tycks ofta vara viktigare än att bli utgiven.

Annons

 Har de författaraspiranter du möter en realistisk bild av yrket?

– Jag tror att de flesta människor förstår att det inte finns utrymme för så många Camilla Läckberg eller Leif GW Persson, man förstår att det är ett fåtal författare som blir extremt framgångsrika. Men jag tror tyvärr inte att alla är medvetna om att det är en utmaning att försörja sig enbart på sitt författarskap, jag tror inte heller att alla anar hur många författare det finns och hur mycket böcker det ges ut. Konkurrensen om läsarna är hård!

 Vilka egenskaper krävs för att lyckas?

– Tålamod och envishet. Det tar lång tid att skriva, oavsett om det är en diktsamling eller en roman.

 Om du fick döda en myt om författarlivet, vilken skulle det då vara?

– Kanske är myten om att skriva på inspiration redan avlivad? Men den har i alla fall hängt i länge! Att skriva skönlitterärt är till stor del ett hantverk, mycket slit framför datorn – inspiration är fantastiskt men det behövs nötande också. En annan myt är att det skulle vara lätt att skriva deckare. Det är svårt att få ihop alla komponenter i en spänningsintrig på ett kreativt och eget sätt.

 

Adam Dahlin

Litterär chef, Forum

– Ytterst är behovet att uttrycka sig vad det innebär att vara människa, det kan ske på flera olika sätt. Somliga av oss har en talang för att spela ett instrument, andra hittar sig själva i dansen och ganska många hittar sin uttrycksform med bokstäver. Få blir virtuoser, men nästan alla har behovet.

Brukar de flesta ha en realistisk bild av författaryrket?

– Nej, den är inte särskilt realistisk. Ett hundratal människor i Sverige kan leva på enbart sitt skönlitterära skrivande. Det är sanningen. Resten av författarkåren har skrivandet som en del av sina yrkeskarriärer. De flesta är kulturella mångsysslare.

Vilka egenskaper krävs för att ha ett drägligt liv som författare?

– Ett tjockt pannben. Det är ingen lätt sak att skriva en roman. Det krävs helt enkelt ett starkt psyke för att orka hela processen. Jag tror även att slitvargsmentaliteten är en underskattad egenskap. Under långa perioder är du helt utelämnad till dig själv, och romanförfattare är nog mer besläktade med ultramaratonlöpare än vad det först kan verka som. Vi förläggare är de där typerna som langar vatten med jämna mellanrum.

 Om du fick döda en myt om författarlivet, vilken skulle det då vara?

– Nu har jag ju precis avlivat två. Den om snabba cash och den om romantiserad inspiration. En tredje myt skulle vara att författare måste vara ångestridna och kroniskt deprimerade. Jag tror faktiskt inte att författarna är mer plågade än de som läser böckerna.

 

Erik Titusson

Förlagschef, Lilla Piratförlaget

– Boken betraktas fortfarande som bestående, i en flyktig tid. Det är ingen slump att varenda youtuber vill ge ut en bok så snart hen fått tillräckligt många följare. Och det har aldrig varit så lätt att ge ut en bok som i dag, på gott och ont. Jag tror att det också sporrar till skrivande.

Vilka egenskaper krävs för att ha ett drägligt liv som författare?

– Man måste ha något att berätta. Och viljan att berätta det måste vara stark, stark nog att orka det maratonlopp det innebär att skriva. Det är en stor fördel om man trivs i sitt eget sällskap, eftersom det ofta är ett ensamt arbete, åtminstone i början av processen. Jag har också märkt att andelen människor som pendlar mellan hybris och dåligt självförtroende är stor bland författare, illustratörer och översättare. Det är nog en perfekt egenskap för att arbeta i ett konstnärligt yrke. Hybrisen gör att man är tvärsäker på att världen behöver just den berättelse man skriver på och gör att man kämpar på, även när det blåser motvind. Det dåliga självförtroendet gör att man med regelbundenhet kritiskt granskar och ifrågasätter det man skrivit, skriver om och skriver ännu bättre. Det gäller att vårda sin hybris och sin självkritik, samt att hitta balansen mellan dessa känslor.

Nämn en vanlig myt om författarlivet?

– En myt är att det är många mingel, spännande samtal och ett kreativt, fritt liv. Myten är sann.

 

Håkan Bravinger

Förläggare, Norstedts

– Jag tänker mig att alla människor bär på en längtan att berätta, inte sällan sin egen historia. Men samtidigt finns det tusentals olika sätt att göra det på. Att dreja eller dansa är att berätta, samma sak om man är med i en läsecirkel och delar med sig av sin läsning. Ett av de mer klassiska sätten är givetvis att skriva en bok – men det är inte riktigt samma sak att skriva för byrålådan eller för släkten som att publicera sitt manus för en större allmänhet.

Om du fick döda en myt om författarlivet, vilken skulle det då vara?

– Det finns en scen i den alldeles utmärkta filmen Lida som jag alltid reagerat på med en trött suck. Huvudpersonen är författare och tvingas skriva en roman på uppmaning av sitt största fan som efter att ha räddat hans liv håller honom fången. Till sist, mer eller mindre fastnaglad vid skrivmaskinen, skriver han den sista meningen i sin nya roman. Han sätter punkt. Så. Färdig.

Varför är det så verklighetsfrämmande?

– För om det hade varit så enkelt så hade det inte behövts förläggare eller redaktörer. Det hade räckt med korrekturläsare. Men i verkligheten är det ständiga omskrivningar och omplaceringar i texten, ett evinnerligt stretande med dramaturgi och berättarröst; så pass att det är svårt att veta exakt när en bok är färdig. Och för varje dag som går i den här branschen blir jag mer och mer ödmjuk inför den kunskap som finns på Sveriges förlag. Denna kunskap är det som håller förlagen vid liv.