Foto: Peter Ten Hoopen

»Vrede är en väldigt bra energidryck«

Hur gör man litteratur av stora samhällsfrågor? Jesper Weithz är samhällsjournalist och grundare till Klimat-magasinet Effekt. Förra året kom hans kritikerrosade debutroman, Det som inte växer är döende.

Var den här romanen ett sätt att kanalisera ditt politiska engagemang?

– Nej, egentligen inte. Om jag hade haft målet att övertyga läsaren eller ge svar i klimatfrågan så skulle en argumenterande text vara mycket mer effektiv, då hade det varit mycket bättre att skriva en fackbok. Men i samband med att vi startade Klimatmagasinet Effekt läste jag på mycket om klimatfrågor och det väckte många känslor som inte får plats riktigt i journalistiken. Journalistik handlar ju mycket om att ställa rätt frågor till rätt personer och att försöka leverera svar, men där ryms tyvärr sällan de existentiella frågorna. Så det blev en massa saker över. Känslor och oro och frågor. Och då kände jag att romanen var en bra form för att få hantera och vara i de känslorna.

Men var det en svår balansgång mellan gestaltning och ditt eget ställningstagande i de här frågorna?

– På något sätt har jag alltid brottats med att jag å ena sidan är en politisk person, och å andra sidan en person som älskar skönlitteratur, dramatik och film. Som de flesta som någon gång debuterar med en roman har jag alltid läst och skrivit mycket, och min primära drivkraft är att skriva, att få uttrycka mig. Det kan låta lite pretentiöst, men som författare tror jag att man måste älska skönlitteraturen mer än sitt ämne om det ska bli bra litteratur.

Hur gjorde du då?

– På något sätt gestaltar romanen ett dysfunktionellt kapitalistiskt system, och människor som lever i det och inte riktigt vill se sin egen roll i detta system. Jag hade ju kunnat trycka det ner i halsen på läsarna, och säga: titta här vilka vidriga kapitalister som kapitaliserar på en ekologisk kollaps som de själva varit med och orsakat! Men det är ju inte så rolig litteratur. Jag ville gestalta det och lämna över till läsaren att dra sina egna slutsatser. Att lita på läsaren. Så för att det inte skulle bli löjligt lät jag klichéerna arbeta lite till min fördel. Till exempel tänkte jag: vad är den vanliga nidbilden för ett kapitalistiskt system? Jo, det är kapitalisten i cylinderhatt – monopolgubben, ondskans Krösus Sork. Så istället för cylinderhatt lät jag kapitalisten i min roman vara en idealistisk yngling, en god människa som verkligen vill väl. Men huvudkaraktären Henrik misstror honom ändå, och det uppstår ett spänningsfält dem emellan.

Annons

Man kan ju säga att din romanidé utgick från stora yttre skeenden. Andra författare kan till exempel börja i karaktärerna. Tror du att ingången spelar stor roll för resten av skrivprocessen?

– Nej, vissa författare börjar i karaktärerna, vissa i olika scenarier och vissa i stämningar och miljöer, men jag tror att det är helt irrelevant för slutresultatet vilken ingång man har. Jag hade en idé om en värld jag ville skildra, och medan jag tänkte på den så dök det upp personer med inneboende konflikter som jag tyckte var intressanta, helt oavsett mitt eget samhällsengagemang. Så det var en sorts växelverkan. Det man däremot ska se upp för är pappfigurer, alltså de där endimensionella silhuetterna som bara fyller en enda funktion i romanen.

Din bok bygger mycket på en hotfull stämning. Däremot finns knappt några fakta eller anvisningar om tid och liknande. Var du aldrig frestad att slänga in lite oroväckande fakta om jordens framtidsutsikter.

– Nej, egentligen inte. Att välja bort fakta och gå på stämningen var ett ganska enkelt beslut. Det var mina känslor inför de här frågorna jag ville ge uttryck för på olika sätt och det handlade om att försätta mig i den stämning som råder i romanen, och försöka vara i karaktärernas oro och förvåning över att saker och ting inte fungerar som de förväntar sig. Det är viktigt att författaren känner till fakta, tror jag, att de finns som fundament för din berättelse, annars kan trovärdigheten gå förlorad. Men man behöver ju inte känna till olika utsläppstal och gradökningar för att förstå den här romanen. Dessutom valde jag att inte ha någon allvetande berättarröst. Perspektivet ligger väldigt nära karaktärerna, och de förnekar ju snarare fakta, vilket var en av de saker jag ville gestalta – alltså det vi alla på något sätt gör för att över huvud taget kunna leva i den här outhärdligt orättvisa världen.

Har du något råd till den som vill skriva utifrån ett starkt engagemang i till exempel en samhällsfråga?

– Ja, elda under vreden och engagemanget! Att skriva en roman är ett långdistanslopp och aspirerande författare som jag träffar frågar om hur man ska ta sig i mål, hur man ska våga lita på det man vill berätta. Att känna vrede eller i alla fall en upprördhet över sakernas tillstånd, är en väldigt bra energidryck. I mitt fall räckte det med att kliva ut genom dörren. Jag behövde bara kolla upp i himlen och se alla flygplan som dundrar förbi och då tänka på hur samtliga partier låter bli att prioritera klimatfrågan, som är vår tids ödesfråga. Det räckte för att jag skulle känna att fan, det här går ju åt helvete! Då väcktes den där vreden, och det gjorde det kanske lättare vid olika tillfällen att faktiskt sätta sig och skriva.

Var det jobbigt?

– Om jag svarar ja på den frågan så framstår det ju som otroligt distanslöst. Men det är väldigt dubbelt. När skrivandet fungerar är det en total frihet och flow-känsla, oavsett vilka känslor man gestaltar. Det är någon form av katarsis som uppstår. Man får några ögonblicks känsla av kontroll. Jag hade alltså kontroll över världens klimatkris under några få sekunder. Så kändes det faktiskt. Jag får väl be om ursäkt till världen för att jag inte passade på att lösa den där och då.

Annons